Det svenska dansministeriet

Vad är “typiskt svenskt”? Det är en otidsenlig och ful fråga, även när det handlar om musik. Det finns som bekant de som aldrig skulle vilja ge Isons flow eller Embassys referenstyngda popmusik den titeln (de har fel).

Det är dansbandsmusik och det är inte meningen att vara elak när jag skriver den raden.

Det vilar en skam över dansbandsgenren. Inte särskilt självförvållat, den har målats dit av andra. Det är därför ett band som Abba tituleras som ett “popband” – som om inte “The winner takes it all” vilar tryggt på de träplankor som utgör grunden för dansbanan i Folkets park i Hedemora. Det finns något i det musikaliska arvet som killar och sticks.

Men om vi suddar ut dansbandgenren och de svenska visorna ur våra liv, om vi  anstränger oss för att låtsas som att musiken började med popbandet Abba och drogs till sin spets av The Knife, vart hamnar vi då? Vi hamnar fel.

På dansbanorna odlades ett arv som konsekvent och mycket noga har putsats bort av musikjournalistiken. Länge var svensk metal jagad av samma sopkvast. Det är inte så konstigt, det är kul att använda den sopkvasten – den står ständigt vilande precis innanför min ytterdörr.

Vad som blir tydligt i läsningen av Ika Johannessons och Jon Jefferson Klingbergs reportagebok “Blod eld död – en svensk metalhistoria” är att de idéer som till exempel The Knife drog till sin spets under 2006 års Silent shout formulerades långt tidigare. 1984 nosade Ace Forsberg från Upplands Väsby redan i de domänerna när han sammanställde det som skulle bli Bathorys debutalbum.

När DIY-artisten Chicagojazzen – till vardags Erik Karlsson –  på sin blogg lägger ut en lista på de album som inspirerat honom under arbetet med sin nya kassett inkluderar han såväl fem album med det norska black metal-bandet Darkthrone som Kanye Wests “My dark beautiful twisted fantasy” och Miles Davis “Bitches Brew”. Någonting händer här.

Så långt har inte dansbandsgenren kommit. Tidningen Sonic publicerade 2007 på sin sajt en artikel med titeln “Hur dansband stavas hösten 2007”. Den dåvarande redaktören Johan Jacobsson intervjuar ett band som kallar sig Wim Martenz (som av en händelse delar de nästan namn med den belgiske avantgardekompositören Wim Martens).  De kallar sig “Ett Sten & Stanley för det tjugoförsta århundradet”.  Artikeln var förstås bara hittepå.

– Min förhoppning med den texten var att försöka hitta ett band som var som Wim Martenz, men det har gått rätt trögt, säger Johan Jacobsson när jag frågar honom om artikelns äkthet.

Det är synd att Wim Martenz är ett ambitiöst skämt. De kändes befriande, innan polletten föll ned, med sina referenser till landets då mest progressiva popmusik.

– När The Tough Alliance har med panflöjter på deras lysande nya album känner man ju att de inte tycker det är en »kul grej«. De har med dem för att de vill och kan. Wim Martenz resonerar på samma sätt, säger de i artikeln.

Det hade varit befriande med någon som faktiskt ville stå för Wim Mertenz ord i landets största musiktidning: “Vi älskar romantik och klyftigt låtsnickrande. Kort sagt, vi älskar dansband”.

Men det kommer inte att hända på ett tag. Trots att det är bland de blanka sjöarna och de torkade träplankorna som Honest Jon’s – eller något av alla de andra skivbolag som aldrig verkar upphöra med sin arkeologiska gärning – kommer att leta om de väljer att vända blickarna mot Norden.

Kommer de då att hitta Tonix inspelning av “Santo Domingo” från 1974? Kommer de att gripas av den röst som 1:55 in i låten försynt påpekar att den “alltid kommer att minnas klockorna som slog, din blick och ditt leende”? Berättaren i sången står ensam kvar på land och vinkar farväl. Det här är det svenska lite billigare arvet från Phil Spector och Hank Williams i lite slarvigare kläder. Mer polyester än kohud i jackorna.

Det är lätt att göra sig lustig över dansband – det är ju bara Domus och bonläppar. Yeah right, precis som att all countrymusik är skriven av flaggviftande karaktärer ur ”Den sista färden” och därför skulle vara olyssningsbar. Det är helt enkelt inte sant.

Det ruvar ett våldsamt machokomplex under huven och en föreställning om musikens behov av att vara äkta. Och dansbanden, i rosa utsvängda byxor och löjliga hattar, kan lätt avfärdas som både fjolliga och oäkta. Ändå finns det en hårt spunnen melankoli under lagren av dragspel.

När låtskrivaren Benny Borg skrev balladen “Den stora dagen” i början av 1980-talet skulle den bli en älskad ballad. Sången tar avstamp i berättelsen om en gammal kvinnas ensamhet och i rädslan att en dag stå kvar själv.

Hon tar fram finservisen, den med små violer på / en kopp har visst en gång gått i kras /men hon tänker att det gör nog ingenting / vi blir så få på mitt årliga kalas /Och när kaffet kokar upp så ringer det på telefon/ och hon glömmer allt och springer därifrån /och på ett ögonblick hon mister något av sin illusion när hon hör sin äldste son /”Jaså, säger du det, du kan inte komma från, du tog fel på vilken dag det var /Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring, för jag finns ju här var dag”.

Det är bara melodin som bärs fram över bar himmel. Resten av låten doftar klinisk ensamhet och i mina öron är det en väldigt rar sång.

Men livet får förstås aldrig vara enkelt. Det handlar också om musikaliska arrangemang som aldrig anstränger sig en centimeter för att utmana lyssnaren. Musik som är perfekt för den som känner allt och som samtidigt vill att allt ska vara precis som förr.

I dansbandet Thorleifs kanske mest kända spår, “Gråt inga tårar” från 1974, uppmanas mottagaren av texten att inte “gråta några tårar för mig mer, för du menar ingenting med det ändå”. Hade Ronettes sjungit in den hade den ansetts vara en klassiker. Men den hade fortfarande varit konserverad i ett mycket gammalt Sverige.

För att svara på den inledande frågan tror jag att det är här som vi hittar det som så ofta antas – förväntas – vara detta “typiska svenska” i musiken. Enkla sånger att kramas till över utsträckta svarta ängar.

Det vore vackert om svensk popmusik kunde närma sig dansband på samma sätt som man försiktigt börjat peta på den mörkaste rockmusiken från Upplands Väsby. Jag vägrar tro att en genre som existerat i nästan femtio år bara har ett tiotal bra sånger.

Men samtidigt. I dag är dansbanden, och för den delen den svenska vistraditionen, musik som är isolerad från en allt mer fragmentarisk popvärld, isolerad från den värld där varje blogg lätt blir en egen subkultur. I ett sådant sammanhang blir musikjournalistikens skämsmusik andras nostalgiska argument för ett land som inte längre är.  Ett litet, litet rep att hålla fast vid. Det är ingen slump att några av landets bredaste artister tar avstamp i ett  svårt konservativt arv.

Då kan vissa fortsätta blunda för att Highwons ”Från hjärtat” i detta nu har 1 703 251 visningar på Youtube samtidigt som andra kan fortsätta fnissa åt musiken (alternativt göra spexig folkhems-tv av den). Då behöver ingen ta dansbanden på allvar eller ens försöka införliva den i ett sammanhang som faktiskt på riktigt känns modernt.

När någon som Melissa Horn, en artist som är mer av en vissångerska, på sitt nya utmärkta album sjunger “jag har försökt ta tag i någon men händerna kan inte hålla still” placerar hon sig – aningen ofrivilligt – tillrätta i baksätet i en bil på väg hem efter en dans i mellansverige.

I det baksätet är det alltid 1974. Abba har precis vunnit schlagerfestivalen med “Waterloo”, Ingmar Bergmans “Scener ur ett äktenskap” har haft amerikansk premiär och Eyvind Johnson och Harry Martinson har precis tilldelats Nobelpriset i litteratur.