Cher: Huvudstupa in i discon

När Cher 1979 fick erbjudandet att skriva på för skivbolaget Casablanca var hon tveksam. Etiketten hade bara några år tidigare banat vägen för Donna Summers kometkarriär. Nu hoppades de kunna rikta in Cher, vars handfull senaste album inte lyckats skapa några bestående avtryck på försäljningslistorna, mot samma lukrativa discomarknad.

Det var trots allt rätt riskfullt. Cher var vid tillfället en ensamstående tvåbarnsmor med mindre pengar på bankkontot än vad man kanske kunde tro av en artist på väg in i sitt tredje decennium inom den amerikanska nöjesindustrin.

Hon hade redan sett de flesta trender komma och gå. Discon hade heller aldrig lockat henne, det var rockmusiken hon älskade. Med en sådan karriäromsvängning fanns också risken att Chers mest trogna skara fans kanske skulle känna sig alienerade.

Exmaken (tillika den före detta samarbetspartnern) Sonny Bono hade alltid skakat nedslående på huvudet när Cher utforskade nya musikaliska marker.

Han hade motsatt sig när hon åkte ner till Muscle Shoals och spelade in det southern souldoftande albumet 3614 Jackson Highway. Han hade varit oförstående inför 1971 års Gypsys, Tramps & Thieves där Cher lutade sig mot ett luftigt orkestralt folksound. Men Sonny hade också haft fel vid båda de tillfällena och skivorna hade blivit succéer – båda hyllades av kritikerna och den senare var också en kommersiell framgång.

Cher tackade till slut ja till Casablanca och såg aldrig tillbaka. Merparten av 1979 kom att bli ett enda långt segertåg. Singeln »Take Me Home« och albumet med samma namn blev omedelbara framgångar på topplistorna och sålde till slut guld. Beslutet, kunde hon lugnt konstatera, hade varit rätt och Cher kom senare att berätta i intervjuer att hon till och med börjat uppskatta discomusikens enande kraft på dansgolven.

I min värld har Cherilyn »Cher« Sarkisian alltid varit som bäst när hon hållit sig närmast den renodlade dansmusiken. Det finns så klart undantag. Som »A Woman’s Story« producerad av Phil Spector 1974, i hopp om att lansera Spectors egna bolagsfilial Warner-Spector Records. En låt som är en av de märkligaste och vackraste popsinglar jag någonsin hört. Men i övrigt är jag faktiskt beredd att ta gift på det påståendet.

Bevisen finns under den där korta sejouren på Casablanca, i det magiska Giorgio Moroder-samarbetet »Bad Love« och framför allt på albumet som är 1998 års Believe.

I dag framstår låtarna på Believe som något radikalt annorlunda och långt mer epokgörande än de lättsmälta produktioner de vid tidpunkten avfärdades som. Jag förstod det aldrig där och då men i efterhand känns Chers discomästerverk som en ritning för hur de nästkommande fyra-fem årens kommersiella europeiska popmusik skulle utformas.

Det pratas så väldigt ofta om Cher som en musikalisk kameleont, en artist som anpassar sig efter de musikaliska trenderna som råder för tillfället. Det där är bara en halvsanning.

Cher har självsäkert balanserat mellan olika ljudbilder men så länge beatet stavas d-i-s-c-o finns där en självklar konsekvens genom hela hennes karriär de senaste tre decennierna. Det räcker med att lyssna på stråkarna och riffen på hitsingeln »Strong Enough« så förstår man. Eller på samma delar på »Take Me Home« tjugo år tidigare. Eller för den delen på det alldeles nya albumspåret »Lie To Me«.

Därför gillar jag det nya albumet Closer to the Truth så väldigt, väldigt mycket. På skivan som släpps i dagarna i Sverige har Cher omfamnat EDM. Och det är som ni redan förstått, alldeles logiskt för denna artist vars respekt bara ökar hos mig för varje låt som passerar på Closer to the Truth.

Det är ett album som befäster eller snarare cementerar Cher som den discoikon jag alltid uppfattat henne som. Anta att du är kapabel att ta in att discomusiken inte alls tog slut den där julidagen 1979 på Comiskey Park i Chicago, lika lite som att rockmusiken upphört att existera bara för att unga kvinnor och män bytt ut sina gitarrer mot turntables eller laptops.

Kan du din historia på handens fem fingrar så är Closer to the Truth ett alldeles fantastisk palettverk av discomusiken – från 70-talets mest överdådiga orkesterarrangemang, vidare till 80-talets elektroniska experimentlusta och 90-talets eurodisco.

Bara singeln »Woman’s World« är en modern anthem i rakt nedstigande led från »I Am What I Am« av Gloria Gaynor eller Walter Gibbons remix av Bettye Lavettes »Doin’ The Best That I Can«.

Ändå finns det fortfarande knappt några andra musikaliska referensramar som Chers androgyna vocoder tillåts att jämföras med. Cher låter alltjämt varken som en man eller kvinna utan som om ett könlöst världsallt tagit formen av en discodiva.

Det är beaktansvärt att ett av höstens mest intressanta album görs av en 67-årig feministisk ikon (ja, jag skulle verkligen vilja kalla henne för det). En artist som högljutt stött kampen för ökade rättigheter för transpersoner i USA och under det senaste året försökt skapa opinion mot nedläggningarna av abortkliniker i Texas.

För en subkultur som en gång i tiden tog avstamp från en sexuell frigörelsekamp med främst kvinnliga artister som ledargestalter, är det få saker som känns lika mycket disco som att ställa sig upp och slåss för den här sortens ställningstaganden.

Och har jag bara fokuserat på det nya albumets ambitioner för dansgolvet hoppas jag bli förlåten. Det är bara för att jag ännu inte riktigt vet hur jag ska handskas med de fyra avslutande balladerna på Closer to the Truth. Jag har redan strött så mycket superlativ runt omkring mig att jag är rädd att ni inte riktigt ska tro mig när jag berättar hur sorgsna och vackra de är.

De är i ordets allra bästa bemärkelse »torch songs« – den sortens sentimentala kärlekssånger som populariserades av amerikanska jazzartister under första halvan av 1900-talet och som alltid haft en särskild plats i stora delar av gayvärlden. Ställ dem vid sidan om Dusty Springfields, Judy Garlands eller Dionne Warwicks allra mest bottenlösa resor ner till hjärtats inre och pusslet löser sig av helt egen kraft.

Jag är rätt säker på att den här skivan kommer att missförstås och avskys. Egentligen borde det vara rätt svårt att förstå hur någon kan ogilla Closer To The Truth. Ett album så här glatt, kärleksfullt och välkomnande borde omfamnas i alla hörn och genom alla åldrar.

Så blir det ju så sällan. Det dröjde länge innan 70-talets discomusik togs på allvar. Det tog ett bra tag innan Cher sågs som en självständig artist och inte som en viljelös vindflöjel som styrdes av exmakar, producenter och skivbolagschefer.

Ändå är jag fullkomligt ointresserad av om historen kommer att ge mig »rätt«, vilka försäljningssiffror Closer To The Truth kommer att generera eller hur det här albumet kommer att ses om låt oss säga tio års tid.

Precis som Cher resonerade 1979 finns det ingen anledning att tveka. Det är bara att kasta sig ut – huvudstupa rakt in i discon.