Cass McCombs

På gatan utanför mitt vardagsrumsfönster finns en busshållsplats. En sån där hållplats som känns lite felplacerad. Som kanske inte var tänkt att ligga där, men som gatu- och stadsplanerare ändå ritat dit för att kollektivtrafiken ska kännas lika serviceinriktad som politikerna vill få oss att tro. På morgonen kryllar det av människor som ska till jobb och skola. Men frampå eftermiddagen och tidiga kvällen överger bussarna hållplatsen. De få resenärer som ställer sig där väntar tio, femton minuter, börjar efter ett tag läsa tidtabellen för att undersöka om det överhuvudtaget kommer någon buss. Och går sedan till tunnelbanan inte långt därifrån.

Hade Cass McCombs bott vid bushållplatsen hade den förmodligen redan ingått i någon av hans låtar. Men inte som en poetisk betraktelse över en vardaglig mötesplats. Istället hade den varit en enslig kur där ensamma ovetande resenärer hämtats upp av en busschaufför med elaka avsikter. Människor som inte synts till sedan de klev på bussen. En morbid historia med fruktansvärd utgång.

Cass McCombs har länge använt enkla medel för att berätta något både mörkt och naket ärligt. I sina mjuka folkmelodier och sitt makliga tempo har han vävt in historier om bödlar, destruktiva relationer, skeva livsöden och lömsk vänskap. Nära och nästan påträngande. Men med ett tilltal som är okomplicerat, rakt och oförställt. Som om texterna egentligen handlar om något vardagligt och trivialt men där meningen och ordens laddning framträder om man bara lyssnar.

Cass McCombs är en fantastisk lyriker och singer/songwriter. Trots traditionella byggstenar och ett kringflackande liv har han med sin klara och falsettljusa stämma lyckats skapa en väldigt distinkt karaktär i den amerikanska folkinfluerade myllan. Hans särart går rakt in, musikens uppriktighet är benfast.

Inför nya skivan ”Wit’s end” bestämde han sig för att bara göra intervjuer via traditionell korrespondens. Så vi skrev ned några frågor och skickade ett brev till hans adress i Kalifornien.

Tillbaka kom ett enda långt svar.

..

Frågor

1. Skriver du brev i vanliga fall? Om ja, till vem och i vilket syfte?

2. Har du eller har du haft några brevvänner?

3. Du brukade göra intervjuer via e-mail och sparade alla för att använda när du skulle skriva ett nytt album. Var det en bra arbetsmetod?

4. Din musik är lugn och långsam folk med mjuka och distinkta melodier, och med texter som ofta är mörka, skruvade och brutalt ärliga. Det känns som om du gillar att skapa denna kontrast i musiken. Varför är det så lockande?

5. En av mina favoritlåtar är ”The executioner’s song”. En sång som hyllar arbetet och att försörja sin familj, och där huvudkaraktärens – bödelns – jobb är att bygga galgar. Hur kom du på den historien?

6. Har ditt liv förändrats något sedan du spelade in förra skivan ”Catacombs”?

7. ”Wit’s end” är en av dina mest lågmälda och nakna album. Temat tycks kretsa kring ensamhet; en person vars kärlek inte är besvarad, en övergiven skönhet, en eremit och så vidare. Är ensamhet ett ämne som du inspireras mycket av?

8. Sångerna på albumet är väldigt hantverksmässiga och utmejslade. Är detta en av de viktigaste delarna med din musik, att man ska höra att det är ett hantverk?

9. Du brukar bo både i Chicago och Kalifornien. Var känner du dig mest hemma?

10. Du läser Bibeln återkommande. Vad är det som fascinerar med den typen av berättelser?

11. Vad tycker du om tiden vi lever i just nu?

..

Adrian,

Tack för att du tog dig tid att skriva till mig. Jag ska försöka att svara på frågorna så bra jag kan.

Jag har alltid älskat brev, för mig representerar de en känsla av samhörighet, leveranser och godis från Öst, som om de alla kom hit med Ponnyexpressen. Texterna på mitt första album kom till genom att jag skickade ett självadresserat brev till mig, en annan skiva inkluderade en bilaga med ett vykort där texten redan var nedtecknad. Skrivandet hjälper skribenten, att prata dränerar honom.

Jag gillar mjukhet, såsom uttryckt i en följsam sång. Kortet som representerar styrka i Rider Waite-Tarotleken är en kvinna som försiktigt stänger käftarna på ett lejon, för att visa att sann styrka kommer inifrån. Som James Dean sa: ”Bara de mjuka är starka”. Historien är nedlusad av vrede och vredens konsekvenser, kom ihåg hur Akilles föll. Aggressivitet är tecken på oförmåga.

Om det är något jag lärt mig genom att skriva låtar, är att det krävs styrka och mod för att konfrontera vem man verkligen är, vilket egentligen inte betyder någonting i det stora perspektivet.

Jag är inte här för att sprida moraliska plattityder, jag bara skriver sånger om människor som jag tycker verkar intressanta. Det är enkelt för det finns så många spännande människor. Här är några regler att leva efter: Det finns inget bättre liv än det vi har, det är bara så det är. Vi har alltid varit här och vi kommer alltid att vara här.

Jag älskar en bra hook i en sång. Jag älskar när jag lyckas skriva en bra hook, framför allt en långsam hook. Som ett godståg som du ser komma på långt håll, som rör sig så sakta, men när det närmar sig, WHAM! You got it boy. När du lyckats med det så hänger du bara kvar och går upp i hooken. Men jag hatar för många ackord och byten. Jag älskar sånger för att de till sin natur är koncisa, de sammanfattar. Jag försöker att använda så få ord som möjligt. Det är roligare så, i alla fall.

Musik är äktenskapet mellan de levandes känslor och de dödas vishet. Jag är en av dem som håller fast vid att det finns en värld som är dold från den allmänna uppfattningen och att våra liv binds ihop med de som kom före oss. De sanna berättelserna i mina sånger är politiska, de visar hur de dolda människorna lever, hur jag ser att människor lever i dag, vad det handlar om, the real stuff. De förespråkar inte hur folk ska leva, vi har alla våra egna problem som vi måste ta itu med innan vi blandar oss i andras.

Jag bor varsomhelst, det spelar ingen roll var, bara jag har råd med det. Jag gillar Kalifornien för jag kommer därifrån och jag vet hur det fungerar, och när oljan tar slut skulle jag inte ha något emot att flytta dit för gott. Folk är ganska stygga i Kalifornien, men jag antar att jag är van vid det. Det finns inga bra män där, vi är alla inkräktare och lagbrytare. Det finns ett gammalt talesätt i Kalifornien: ”Adjö Gud, jag ska till Bodie”. Men det finns inte så gamla anor i Kalifornien, inte om vi pratar om den vita mannen.

Det är en vacker och skrämmande värld vi lever i och det finns ingen mening bakom våldet. Så musik är så gott som något att hålla uppe humöret med, framför allt den gamla folkmusiken. Gamla själar sjunger genom oss från den andra sidan och överlappar världarna.

Jag älskar de gamla sångerna eftersom de framstår som brutala jämfört med dagens sånger och musik, som är fyllda med moral och åsikter. Gamla sånger erkänner naturens makt över oss, det finns ett stråk i dagens sånger som lönlöst försöker verka mot naturen. Men inte på Huysmans sätt.

Jag hoppas detta är tillräckligt.
Vila i frid, lev i kärlek.
CM