Burzum: Belus

Egentligen är väl all black metal tematisk. Praktiskt taget samtliga genrens skivor under 20 år skildrar kampen mellan mörker och ljus; mellan kaos och förstörelse å ena sidan, ordning och balans å den andra, eller om man så vill, mellan rätten till självets ohämmade frihet och de tusenåriga konventionernas lås. Och på ett mer bokstavligt plan i regel mellan satan och gud. Graden av finess varierar förstås desto mer.

Burzum brukar dock ta det ett steg längre och ansluta sig till rockens långa tradition av konceptalbum, från ”Sgt. Pepper’s lonely hearts club band”, via hela Pink Floyd-katalogen och all progressive, till Raekwon och Madvillain. Eller brukar och brukar. Det var elva år sedan sist. De två senaste skivorna, båda med semi-episk synthmusik av soundtrack-karaktär, berättar fornnordiska myter om Balder, Oden och världens undergång.

Det gör ”Belus” också. Men det är samtidigt en återgång till den egentliga musikaliska hemvisten i metalmusiken. Ambientexperimenten får ses som en påtvingad parentes eftersom Varg Vikernes (född Kristian), som ensam utgör Burzum, har suttit i fängelse i drygt 15 år. Vintern 1994 dömdes han för mord på sin före detta vän, bandkollega och skivbolagsboss Euronymous (Øystein Aarseth) samt för att ha satt eld på minst tre kyrkor. Under den tiden tilläts inga rockinstrument.

Som tonåring i början av 90-talet var Varg Vikernes med och definierade black metal-genren som vi känner den i dag. Han bröt med dåtidens dödsmetall och skapade en musik som stödde sig mer på atmosfär än på saftiga riff. En musik som med rå mystik öppnade dörren till det verkligt förbjudna. De första inspelningarna präglas av ett avklätt vansinne och bjuder på en känsla liknande den du får när du tvingas ut ensam i barrskogen en dragig oktobernatt. Musiken bär inte bara hårdrockens traditionella skräckfernissa, den är ett allvarligt hot.

När jag hörde Burzum för första gången, som fjortonåring, klarade jag inte av att lyssna igenom en hel skiva. Inte för att det lät dåligt, utan för att kroppen proppfylldes med ett obehag gränsande till panik. Det metalliska slamret och de svarta, skeva gitarrslingorna gick kanske att relatera till. Men de nakna skriken, sången, var och framstår fortfarande i dag som närmast ovärldsliga.

På de fyra skivor som spelades in före morddomen sker en gradvis utveckling från punkig och iskall black metal till en mer experimentell ljudvärld. Låtarna utvidgas till kvartslånga stycken med influenser från elektronisk musik, ambient och industri. De löses upp och är allt mindre beroende av rockmusikens konventionella strukturer.

Genomgående är dock en primitiv enkelhet som under allt burkigt och brusigt skrammel ofta bär stark poppotential. Som ensam musiker med begränsad skicklighet tvingas han skala bort allt utom de mest grundläggande byggstenarna. Kvar blir fåtoniga melodier som repeteras mot trans, liknande krautrocken eller de amerikanska minimalisterna.

I maj förra året frigavs Varg Vikernes villkorligen efter sin fjärde ansökan. Nu har han dragit sig tillbaka på en bondgård i Telemark tillsammans med sin flickvän och deras gemensamma son. Under tiden i fängelset har han klippt av sig hårdrockshåret, djupdykt ner i litteratur om det förkristna Skandinavien och odlat hatet mot det moderna samhället.

Hans 20 år gamla meriter gör den nya skivan svårt efterlängtad. Och ”Belus” frälser faktiskt. Den överlappar sömlöst det tidiga 90-talets Burzum, men lyckas också överträffa det. Fortfarande väldigt do-it-yourself, fortfarande med egensinne, karaktär och den kompromisslösa vision som all meningsfull musik kommer ur. Men med en ljudmässig tillgänglighet som ålder och eftertänksamhet skänker framför ungdomlig, entusiastisk okunnighet. Den är kort sagt skönare för öronen.

Tematiskt är skivan en berättelse om Balder, solens gud i den fornnordiska mytologin, om hans död och återuppståndelse. Och det blir alltså, på black metal-manér, spelplanen för kampen mellan ljus och mörker, gott och ont. Varg Vikernes beskriver skivan som icke-politisk, varken religiös eller icke-religiös. Bara hans eget sätt att utforska historien.

På ett plan är det också en rätt vacker och hoppfull historia om hur hösten först suger kraften ur allt liv och ljus, hur vinterns mörker lägger locket på, och hur solen återkommer med vitalitet och kraft. Det sker, som vi alla märker, högst påtagligt och fysiskt, nu i mars och det är också nu som skivan ges ut.

Men liksom minst 90 procent av alla som vill gräva kring ”rötterna till vårt kulturella arv” är Varg Vikernes inte bara historiskt intresserad, utan även rasist. Ljus och mörker är tyvärr inte bara årstidernas växlingar, jordens bana runt solen, utan också en kulturernas kamp.

För 20 år sedan kunde man eventuellt se flörtarna med nynazism som halvtomma provokationer och som en del av svartmetallens JVVF-estetik (Jag Vill Vara Farlig). Lite som när Eric Berglund från The Tough Alliance för något år sedan berättade hur han kände igen sig i Ultima Thules utanförskap och kompromisslöshet.

Den svenska vikingarockens radhusrasism väger dock rätt lätt i jämförelse med Burzum. Och Vikernes år i fängelse har bara stärkt honom i hans ideologi. Han beskriver den norska regeringen som rutten, kriminell och ”anti-norsk”, kristendomen som ”judisk”, den europeiska kulturen som ”praktfull, intelligent, positiv, vacker, sund och stark”.

Varg Vikernes

Frågan är alltså: är det ändå relevant, ens möjligt, att lyssna på honom? På en artist som, förvisso svävande, med klassiskt konspirationsteoretiska uttryck pratar om judisk världsmakt? Om skinheadkulturen som ett lands immunsystem och skydd mot ”ohälsosam utveckling”. Som tycker att vi ska rösta in högerextrema partier i Europas regeringar för att stävja ”islamiseringen”, alternativt återuppta ”Lejonhjärta-metoden”. Som tycker att dagens svartmetallare klär sig som ”bögar” och beter som ”negrer” när de super ner sig.

Jag tycker ändå det. Det är möjligt – och relevant. Det är givetvis omöjligt att helt separera upphovsmannen från hans verk. Burzum är Varg Vikernes och hans politiska idéer är djupbruna som ett öppet rövhål. Smutsiga och osofta att ta i. Men jag tycker inte att det gör hans musik olyssningsbar. Det är inte rasistrock, utan rock av en rasist. I mina ögon gäller den skillnaden mer än bara semantik.

Utan att bagatellisera de kvasi-intellektuella idéerna om en överlägsen nordeuropeisk ras: Det finns konstnärliga kvaliteter som inte går att bortse från. ”Belus” är förstås inte banbrytande och visionär på samma sätt som de tidiga skivorna. Den chockar varken sinne eller tanke. Ändå mutar den in ett eget område, låter omisskänligt som Burzum.

”Glemselens elv” är en av 2000-talets bästa rocklåtar, med ett gött gung och catchy hook. Och sticket i ”Kaimadalthas’ nedstigning” förenar på episkt vis piskande black och rivig garage.