Black Amber Balm

Holistic, Organic, Pacific och Indigenous. Det var fyra ord som på pricken ringade in den värld som Emmelie Brunetti ville synliggöra och berätta om när hon började posta bilder på sin blogg Hopi Botanicals för ett par år sedan.

Bilder på stränder, på öknen, på porriga kändistjejer, diamanter, screenshots från gammal auteurfilm, indianer, växter, på ockulta symboler och riter, snapshots från tiden då det moderna Amerika peakade. Bilder som flyter in i och fäster i varandra och bildar mönster av ett slags ikoniskt Kalifornien, där bikers och hippies och det vackra folket ständigt badar i motljus och sepiatoner, till ljudet av upplösta gitarrfigurer.

Det började helt planlöst som vilket slösurfande som helst. Men utvecklades allt mer till ett researchprojekt där en läst bok ledde till två nya och hundratals utskrifter samlades i mappar med kategorier som ”den amerikanska ursprungsbefolkningens ceremonier” och ”Aleister Crowley”, ”psykedeliska droger”, ”örtmediciner”, ”skönhetsprodukter” och ”utrotade fåglar”.

Kunskaperna ledde till att hon började köpa hem och experimentera med doftingredienser – blommor, rötter, gräs. Hemkokta parfymer blev tillsammans med bloggens bilder ett kreativt utlopp – ett filter och på samma gång en paketering för all inhämtad information – på samma sätt som mer traditionella konstnärliga uttryck.

Parfym är en konstform bland andra, som Emmelie Brunetti ser det. Själva parfymhantverket ett konstprojekt, de färdiga parfymerna små konstverk.

– Det påminner faktiskt väldigt mycket om musik eller måleri. Varje ingrediens i en parfym kan jämföras med antingen en not i en symfoni eller de olika färgerna i en målning. Man talar ju om basnoter och toppnoter. Och för att skapa någonting vackert krävs känslighet och intuition.

Det säger hon från sitt hem i Los Angeles, en uppfräschad råvind i en 20-talsbyggnad i de centrala delarnas nedslitna områden. Ett bohemiskt och så där kreativt småstökigt hem där böcker och konstnärsföremål delar plats med jakttroféer, indianvävar och persiska mattor, bokhögar och livfullt gröna växter. Öppen planlösning, stort ljusintag. Helt enkelt ett hem som hämtat ur ett av de där bildreportagen med fantastiska drömkåkar som fotografen Todd Selby fyller sin blogg med.

– Under min research gick det plötsligt upp för mig att det man använder på huden tas upp av kroppen och jag började intressera mig för skillnaderna mellan naturliga och syntetiska produkter. Vi har lärt oss att gilla doften av kolagodis, vanilj och gröna äpplen, och när jag köpte hem och började använda naturliga ingredienser så tyckte jag att allt luktade smuts.

– Det tog lång tid innan jag kunde urskilja och dessutom uppskatta dofter som kommer ur jorden. De första parfymerna jag gjorde stank verkligen. Men jag hade fastnat för estetiken och idén om det naturliga. Det framstod som det enda vettiga att fortsätta att jobba på det sättet.

Emmelie Brunetti grävde sig tillbaka förbi Chanel No 5, till egyptierna som för tusentals år sedan framställde parfymer med bivax och jojobaolja i små kakor, och till 1800-talets exklusiva parfymeri före den petrokemiska industritillverkningen.

Hos de amerikanska ursprungsfolken fann hon idén om naturläkemedel och hälsobringande växter. Hon fängslades i synnerhet av den andlighet och strävan efter harmoni med den levande omgivningen som finns hos Hopistammen, vars namn hon också lånade till bloggen.

– För varje krämpa finns det en växt som man krossar, kokar eller tillagar på något sätt, från huvudvärk och små sår till psykologiska sjukdomar.

– Jag är förstås inte emot modern medicin. Men det är väldigt spännande att tänka sig att allt vi behöver finns i naturen, att man inte behöver leta längre än så. Att det för varje botemedel som tillverkats av oss människor finns en naturlig motsvarighet.

Och Emmelie Brunetti tilltalades inte minst av ursprungsfolkens konst och hantverk, av deras färger, mönster och symbolspråk. En estetik som är starkt påtaglig i inramningen av hennes små doftpaket under namnet A Treatise On White Magic; plåtburkar av en femkronas storlek fyllda med feta svarta parfymkakor. Inte direkt insmickrande, väldoftande helt klart men snarare intressanta än ljuva.

Oakmoss är skogig och lite rökig, Vetiver doftar fuktigt och mörkt av pepprigt gräs och påminner svagt om bensin. Tobacco är jordig med lädertoner, kryddig men frisk. Den varma doften hos Sandalwood för tankarna till kolade fat, en luktupplevelse inte helt olik den om man skulle stryka amerikansk whisky över pulspunkterna. Andra heter Rose, Vanilla och Vintage Patchouli.

Samtliga är söta och mjuka och rätt tunga, eftersom de bygger på en basnot av ambra. Det är en vaxartad klump som kaskelottvalen kräks upp och som plockas vid kusterna och lagras, vars egen doft är lätt animalisk på samma sätt som mysk eller sibet, men som framförallt används för att fånga och fixera doftämnen i de högre registren.

Men samtidigt som parfymerna är rotade i en förmodern tradition, handgjorda i liten skala, kokade på spisen, med inspiration från naturreligion och magi, är de moderna referenserna och den populärkulturella inramningen avgörande.

Emmelie Brunetti är extremt noga med att inte framstå som enkelspårig eller dogmatisk. Hon övergav namnet Hopi för att inte stämplas som ett ”indianmärke”, och för att hon själv faktiskt inte hade någonting med ursprungskulturerna att göra.

Hon understryker att många av hennes favoritparfymer är lyxiga och sofistikerade syntetdofter. Det finns mer i världen än ekologiskt och naturligt och botaniskt, och det ska återspeglas i både produkter och presentation, som de tolkningar av sinnesintrycken de är.

– Jag tycker att jag marknadsför mina grejer på samma sätt som Chanel skulle göra, som någonting väldigt attraktivt som just nu råkar vara helt naturligt.

– Samtidigt är det inte vilka produkter som helst, det ligger mycket bakom dem. Jag hämtar in influenser från det förflutna och sätter dem i ett sammanhang som känns bekant för någon som är van vid ett ständigt informationsbrus och snabba kickar.

I sin webbshop spelar Emmelie Brunetti – som under många år försörjde sig som dj på Montreals svartklubbar – en slinga med musiken som hon för tillfället känner mest för. Som ett blandband av melankolisk och besjälad rock n roll, typ Pentagram och Blue Cheer, Al Green och Max Romeo, José Feliciano och Nirvana.

Tillsammans med bloggen fungerar sajten som ett slags tredje dimension. Dofterna är den första, förpackning och presentation den andra. Hennes egna fotografier och andra lånade bilder skapar bakgrund och sammanhang, och levandegör på något sätt innehållet i de små plåtburkarna med handskrivna etiketter.

Den blogg som från början var hennes huvudforum och efter hand utvecklades till en doftverkstad, är i dag mer av ett öppet researchdokument. Här presenteras dagliga intryck och stämningar, nya fynd och idéer – färger, människor och platser, skönhet, sex och påfågleri.

Organiskt ställs mot syntetiskt, tradition mot modernitet och hypermodernitet, det nedtonade mot det väldigt explicita.

– Jag ser det som att jag kamouflerar en massa smart information i något som är tilltalande för sinnena. Okej att mina parfymer doftar gott, men det man köper är allt det andra. Det är det som är intressant.