Bill Hicks och sanningen

En komiker är en av de få personer som kan göra anspråk på att berätta sanningen. För en komiker är ensam ansvarig för det han eller hon säger.

Talessättet kan sägas stämma in på många humorister. Men kanske allra mest på Bill Hicks. Under sin karriär som stå upp-komiker och satiriker var han närmast besatt av idén att våga säga det obekväma och stötande. Att kritisera och föra fram oegentligheter och samhälleliga problem i ljuset. Hans rättesnöre handlade om att upplysa sin publik, att göra dem medvetna om orättvisor. Men också om att fritt utbyta tankar och idéer och genom det få oss att utvecklas som människor, i en tid då religioner och politiska dogmer spelat ut sin roll.

Bill Hicks avvek aldrig från den idén. Därför kom han under större delen av sin bana att behålla en stark personlig röst. En röst som inte bad om att bli omtyckt utan som talade till publiken som han pratade med sina närmsta vänner: Engagerat, rasande, smart och med en stor kärlek till den mänskliga kontakten. 1994 dog han i sviterna av cancer i lever och bukspottskörtel, 32 år gammal.

Arvet efter honom lever kvar. Inte bara kollegor som Sarah Silverman, Doug Stanhope och Russell Brand har inspirerats i stil och innehåll. Tom Waits, Tool och vår egen Jens Lekman är bara några av de artister som antingen har hyllat eller inkluderat hans nummer i sin musik (Lekman har både samplat och lånat titeln från ett av Hicks skämt i låten ”People who hate people”). Och i filmskapare som Trey Parker och Matt Stones animationer finns ett starkt släktskap till Hicks kompromisslösa satir.

Våren 2010 kom så den första riktiga dokumentären om Bill Hicks. ”American: The Bill Hicks Story” tecknar hans liv och gärning; från de första uppträdandena på den lokala klubben i hemstaden Houston, hur han tog sig till berömda The Comedy Store i LA, fick uppträda på Letterman och slutligen slog igenom i England. Den berör hans vedermödor och hårda arbete för att göra sig förstådd och nå ut i USA, experimenterandet med alkohol och droger som fick hans humor att anta en svart och radikal sida, och kampen mot censuren som kulminerande i att hans sista framträdande hos Letterman ströks helt ur programmet.

Som journalistiskt verk är ”American” ganska tunn. Men som levnadsteckning är den varm, innerlig och lyckas sätta fingret på storheten i Bill Hicks filosofi: Det oförfalskade och smärtsamt uppriktiga i humorn. Eller som barndomsvännen Dwight Slade uttrycker det i filmen:

”Att vara en stor komiker är inte att vara som Bill Hicks. Det är när ens inre röst förs samman med den yttre. Det var vad Bill gjorde, hans scenperson var bara en levandegjord förlängning av hur han var som person.”

Det är också en väldigt bra förklaring till varför hans idéer fortfarande känns så gångbara.

I Bill Hicks ideologi ingick en ganska klassisk form av USA-bashing; ständiga attacker på kapitalism, organiserad religion, amerikansk utrikespolitik, mainstreammedia och ytligheten inom delar av populärkulturen.

Med inspiration från Noam Chomsky såg han konsumtionen som ett verktyg för den styrande klassen att hålla oss separerade, fördummade och ointresserade av att ta del i problemen omkring oss. På papperet hade den formen av samhällskritik känts ganska upprepad, men Bill Hicks tog den till en annan nivå. Genom skoningslösa utbrott på ett alltmer förflackat samhälle – ofta representerat av tv och reklam – konfronterade han publiken till att lyssna. Men aldrig enbart för att provocera, utan som ett sätt att föra fram en bit av sanningen. Hans sanning. Få dem att tänka. Och som en möjlig väg till kärlek och ökad respekt. Det fanns alltid en tanke med det brutala och vulgära. Att hitta en komiker med samma patos i dag är svårare.

Det är frestande att fundera över hur Bill Hicks skulle formulera sin samhällskritik om han fortfarande varit i livet. Hur han skulle angripa fenomen som Irakkriget, Wikileaks, oljekatastrofen i Mexikanska golfen och American Idol. Samhället förändras, utvecklas på flera plan, men schablonerna, problemen och oegentligheterna består. Bill Hicks produktion var ganska begränsad, han turnerade intensivt under större delen av sin karriär. Ibland låter han närmast uttråkad över att ännu en gång behöva ”plaster on a fake smile and plow through this shit one more time.” Komedi som vilket annat själlöst jobb som helst. Innerst inne ville han egentligen bli rockmusiker. Men jag är säker på att han hade haft fullt upp i dag. Hans vassaste skapande tillkom strax innan han dog. När allt bara skulle ut! Saknaden efter honom är stor, även om arvtagarna finns där.

För mig fungerar hans humor även på ett personligt plan. Under ett på flera sätt uselt år hjälpte den mig att hålla tankarna fria från mörker och tristess. Den verbala förmågan, ursinnet, humanismen och viljan att utöva någon form av intellektuellt samtal (varvat med dick jokes) i en miljö där man vanligtvis kopplar bort den sidan, fick mig att skratta både fysiskt och själsligt.
Hans samhällskritik är befriande eftersom den är lösgjord från alla pretentioner och anspråk på något ”finare” sanningssökande ideal. Och den lyckas gång på gång få en att se det komiska i ledan. Att skratta åt Bill Hicks är att fira livet, även när det är som minst uppmuntrande.

Mer om ”American: The Bill Hicks story”, här.
Se även minidokumentärerna ”It’s just a ride”. och ”Outlaw comic: The Censoring of Bill Hicks.”
Läs: ”American Scream – The Bill Hicks Story”, ”Bill Hicks – Agent of evolutionen”, och John Lahrs artikel ”Goat Boy rises” i The New Yorker.

Andra anledningar till glädje 2010

Årets ljudlandskap: Walls – Walls

Årets engelska popalbum: Steve Mason – Boys outside
Årets vardagsskildrare: Tracey Thorn
Årets svenska lyrik: Carlito – Guldburen

Årets elektroniska samling: Soul Jazz Records – Future Bass

Årets svenska jazz: Viktor Sjöberg New Jazz Ensemble – Breakfast in America

Årets film: Kick-Ass
Årets läsning: Karl Ove Knausgård – Min Kamp
Årets mixtapemakare: CIAfrica, Abidjan, Elfenbenskusten.

Årets svenska rock: Chicagojazzen – Misantropi för nybörjare
Årets hiphop: Freeway & Jake One –The stimulus package
Årets soul: Jazmine Sullivan – Love me back

Årets rock1: Konono No 1 – Assume crash position

Årets rock2: Roky Erickson & Okkervil River – True love cast out all evil

Årets trippel i hjärtont: Säkert! – Får jag, Håkan – Jag vet vilken dy hon varit i, Concretes – I wish we’d never met
Årets svenska album: The Radio Dept. – Clinging to a scheme
Årets spelning: M.I.A., Way out west, Göteborg

Årets fotbollslåt: England’s heartbeat – Shuttleworth featuring Mark E Smith
Årets regnskogshouse på kassett: Jephté Guillaume – Voyage of dreams

Årets dubstep: Actress – Splazsh
Årets återkomst: Swans

Årets funksamling: Ivory coast soul

Årets svenska melodimakare: Parken

Årets progmetal: Fang Island – Fang Island

Årets LA-punk: Abe Vigoda – Crush