Beyoncé

Min relation till Beyoncé och hennes musik har alltid präglats av en viss skepsis. Eller okej, det där var en underdrift. Jag har varit mycket skeptisk, och i perioder även proklamerat att jag hatar Beyoncé. Men sakta men säkert har jag tagit henne till mig, och jag har lärt mig att acceptera hennes artistskap för vad det är.

Bey har ändå varit en del av mitt liv länge. Jag växte upp med Destiny’s Child och redan under ”Writing’s On The Wall”-eran kände jag att Beyoncé, gruppens självklara frontkvinna, nog egentligen var en ganska osympatisk artist. Jag tyckte det var orättvist att hon bossade, fick all plats och att de andra tjejerna liksom nöjde sig med att vara i bakgrunden. Eller ja, innan Destiny’s Child fick sin slutgiltiga konstellation med Beyoncé, Kelly Rowland och Michelle Williams, så hann tre andra tjejer passera förbi som medlemmar. Och de var långt ifrån nöjda med hur gruppen sköttes.

LaTavia Roberson och LeToya Luckett stämde efter sina avhopp gruppens manager och tillika Beyoncés pappa Mathew Knowles för bland annat kontraktsbrott. LeToya och LaTavia ville ha mer cash helt enkelt. Stämningen slutade i en förlikning som också innebar att ingen av parterna offentligt fick kommentera förlikningen, eller prata om hur mycket pengar som betalades ut. När Farrah Franklin, den tredje före detta medlemmen, lämnade gruppen berodde det enligt henne på att hon inte hade något inflytande över vad Destiny’s Child gjorde och inte gjorde. Hon var en bakgrundsfigur helt enkelt, någon som fick anpassa sig till den väg pappa Knowles stakade ut. Och efter det var dem bara tre.

Av gruppens tre tidigare medlemmar är det bara LeToya som haft en solokarriär att tala om. Nästan sex år efter att hon och LaTavia lämnade Destiny’s Child släpptes LeToyas första soloalbum, som sålde platina. ”Torn” blev en dunderhit. LeToya fick lite revansch, men när uppföljaren ”Lady Love” gavs ut 2009 uteblev de stora framgångarna som hon erfarit med debuten. LeToya jobbar nu med ett tredje album, som möjligen kommer senare i år.

Det är lätt att tänka sig att dessa avhopp och ombildningar av Destiny’s Child hade som syfte att ge Bey mer shine. Men faktum är att under den tid gruppen var en trio fick både Kelly och Michelle betydligt mycket mer utrymme än tidigare. Beyoncé sjöng inte längre samtliga verser, även om hennes roll som centralfigur kvarstod. Detta kan till exempel ses i klädval. I ”Cater 2 U”-videon har Beyoncé en något mer vågad klänning och står mitt emellan Kelly och Michelle, lite längre fram. Kelly och Michelle har fått nöja sig med likadana och något mindre vågade klänningar. Typiskt Destiny’s Child.

Det är Beys självklara ledarposition som alltid fått mig att ogilla henne. Kanske beror det på att jag har lättare att identifiera mig med en av tjejerna i bakgrunden. Och tro mig, det är inte lätt att vara den snygga tjejens kompis. Ständigt ett halvt steg bakom, ständigt mindre shine, ständigt värderad som nummer två. Eller tre. Eller fem. I egna ögon och i andras.

Men trots att jag speglat mina egna olösta tonårskonflikter i Destiny’s Child och Beyoncé så har jag de senaste åren mer och mer tagit henne till mitt hjärta. Hon har alltid legat i framkant, alltid pushat r’n’b:ns utveckling, alltid hållit r’n’b:n aktuell genom sina mainstreamframgångar. Jag har aldrig tidigare varit så positivt inställd till en Beyoncé-skiva som jag var till ”4” innan jag hörde den första gången. Och jag har aldrig tidigare blivit så besviken.

Alla hennes andra album har liksom sakta men säkert övertygat mig och brutit ner min inledande skepsis. Alla dessa totala mästerverk har charmat mig, om än långsamt. Jag ogillade ”Halo” väldigt länge, men den vann mig över med alla sina mäktiga power ballad-känslor. Det tog mig veckor att inse att ”Single ladies” var en självklar anthem och helt plötslig satt jag där framför Youtube och kollade danstutorials. Än så länge har ”4” inte dragit i mig på samma sätt. Jag tror det beror på den totala bristen på hits, möjligen bortsett från ”Countdown”. Men även ”Countdown” kommer aldrig nå samma proportioner som säg ”Crazy in love”.

http://www.youtube.com/watch?v=NJyqgpRVTBQ

”4” är en bra skiva. Det är spännande att se Beyonce ta ett helt nytt grepp runt sitt artisteri, göra något helt nytt och annorlunda. 80-talssoundet är mysigt och ganska lagom utmanande. Kul grej liksom. R’n’b-själen finns kvar, även om den börjar bli något suddig i konturerna.
Det skulle inte förvåna mig om ”4” är den skiva som får seriösa popmän i 40-årsåldern att på allvar ta till sig Beyoncé. Det är ett stort steg för r’n’b:n, antar jag, men frågan är om det är ett steg vi vill att den ska ta? Frågan är om r’n’b ens är rätt benämning på Beyoncés musik längre. Och i Beyonces karriär ligger väl någonstans hela r’n’b:ns utveckling. Från 90-talsrötterna med kordinerade danser och galna outfits, och det tidiga 00-talets väldigt rap-präglade r’n’b till dansmusikinfluenserna. Den här 80-talsgrejen känns som Beyoncés slutgiltiga steg. Men även som ett steg bort från r’n’b:n.

En jämförelse med Kelly Rowland är såklart på sin plats, nu mer än någonsin. 2007 släppte Kelly sitt andra soloalbum, ”Ms. Kelly”, det första efter Destiny’s Child-splittringen. ”Ms. Kelly” är ett fantastiskt album, smäktande r’n’b rakt igenom, mycket midtempo, fantastiska produktioner av bland andra Polow da Don och Scott Storch. Men det gick inget vidare för Kelly just då, och trots att albumet släpptes i massa olika nyutgåvor så blev det ingen större succé.

Efter floppen bröt Kelly sitt kontakt med pappa Knowles, som varit hennes manager även efter Destiny’s Child. Kelly gav sig in i dansmusikvärlden, kanske mer än någon annan rnb-artist, och samarbetade med européer som David Guetta och Alex Gaudino. Kelly har nu släppt sitt tredje album (”Here I am”). Första singeln ”Motivation”, som kom samma månad som Beyoncés ”Run The World (Girls)”, har legat etta på Billbords Hot 100-lista, en plats Beyonces singel aldrig nådde.

Kanske är detta Kellys revansch, bakgrundstjejens revansch. Det är också intressant att nu när det går jävligt bra för Kelly så gör hon klassisk r’n’b-musik. De tidigare dansmusikinfluenserna är i princip bortplockade och kvar finns det smäktande, det poppiga, men det ändå extremt r’n’b-betonade. Kellys revansch är till viss del också r’n’b:ns revansch, efter ett par år av kippande efter andan över europeiska dansmusiktrummor.

Well. ”4” har lyckats placera sig på första platsen på samtliga aktuella amerikanska albumlistor, så Beyoncés plats som r’n’b-regent är långt ifrån hotad. Och som album är ”4” bra, en lagom mysig bakgrundsskiva med lagom förutsägbara sånginsatser från Bey. Och egentligen finns det inget som säger att bara för att en artist en gång varit en hitmaskin så måste denna artist alltid vara en hitmaskin. Jag tror det kan vara bra för Bey och hennes personkult att göra något nytt. Att hitta nya sätt att vara framgångsrik på.

Men faktum kvarstår. Jag känner fortfarande inte att jag riktigt… gillar henne. Och i slutändan handlar nog detta om hela hennes artistskap, hela hennes offentliga person. Vilken stil hon än anammat, vilka ämnen hon än sjungit om så tror jag inte riktigt på henne. Hon är en stor artist, en enorm artist, och delvis beror det på hennes otroliga förmåga att iscensätta nästan vad som helst.

Men för mig känns det som att det alltid är något som saknas, det känns aldrig… i brist på bättre ord, äkta. Beyoncé som ghettotjej tror jag inte på, oavsett hur kaxig hon ser ut när hon kör den stilen. Beyoncé som hjärtekrossad och arg tror jag inte heller på. Hennes röst är känslosam, texterna är känslosamma, hon kan ge mig gåshud. Men det är en gåshud som uppkommer av bra skådespeleri, inte något som jag upplever som äkta känslor. Och självklart måste alla typer av kulturskapare gestalta känslor som inte är deras egna. Men grejen med Beyoncé är att det känns som att hon aldrig ens varit nära dessa känslor, vilket hon egentligen säkert har. Men liksom. Trodde någon att Beyoncé någonsin kände sig som sitt alter ego Sasha Fierce? Bara namnet liksom…

Att få ta del av den verkliga Beyoncé känns typ lika sannolikt som att få ta del av den verkliga Kronprinsessan Victoria. Men det är väl så det är med kungligheter.

Sanna Berg driver också bloggen Pussy made of gold.