Banksy: slaget om sanningen

“It’s the book which reads me.
It’s the TV which watches you.
It’s the object which thinks us.
It’s the lens which focuses on us.
It’s the effect which causes us.
It’s language which speaks us.
It’s time which wastes us.
It’s money which earns us.
It’s death which lies in wait for us.”

Man skulle kunna tro att det är Tyler Durden från ”Fight Club” som resonerar i citatet ovan. Det är dock taget från filosofen Jean Baudrillard. Tillsammans med andra tunga namn som Guy Debord har tanken om samhället som ett ”spektakel” varit ett återkommande filosofiskt och kulturkritiskt tema.
Marx alienationsidéer, massmedias inflytande, teknologisk innovation och konsumtionsfetischism, men kanske framför allt idén om att yta har blivit lika viktigt som innehåll, att en simulering av verkligheten har blivit lika viktig som själva verkligheten. Representationen har ersatt realiteten. Men vilken bild, och vilken verklighet, talar vi om?

En av årets stora popkulturella händelser var graffitikonstnären Banksys intro till ”MoneyBart”-avsnittet i TV-serien Simpsons. Det börjar med att visa Banksys taggar över väggar och gator i Springfield, men går snabbt över i dystopiska och makabra bilder av en industrilokal där dussintals slavarbetare ritar Simpsonsteckningar och kattungar mals ned till stoppning för Simpsonsdockor. I samma stund avsnittet hade sänts spred sig vinjetten som en löpeld på Twitter och bloggar. Ibland fanns det klipp att se på Youtube, ibland inte. Hade introt verkligen sänts i sin helhet i USA? Hur lyckades de hålla själva idén ”under wraps” ända fram till sändning?

Banksys Simpsons-intro var intressant inte bara i sin egen rätt, som en kritik mot (inte minst Simpsons påstådda) outsourcing av arbetskraft, men i sin symboliska handling, som uppluckring av gränserna mellan populärkultur, politik, konst och samtid. Inte minst har Banksy själv varit i hetluften ett flertal gånger under året. Flera uppmärksammade installationer har presenterats, påstådda klipp från övervakningskameror som visar konstnären i aktion har cirkulerat.

Men framför allt kom Banksy tidigare i år ut med dokumentären ”Exit Through The Gift Shop”, en film som skapade stor uppmärksamhet på årets Sundancefestival, och som nu även står på listan för nominering till en Oscar som bästa dokumentär. En nominering jag helhjärtat stöttar, för dokumentären är inte bara innehållsmässigt fascinerande utan rör också i sitt upplägg vid ett annat tema – debatten om sant och falskt, och vem som eventuellt sitter på sanningen.

Men först tillbaka till dokumentärens innehåll, vilket man skulle kunna säga går efter flera ramberättelser. Den följer inledningsvis den LA-baserade graffiti-intresserade och kamerabesatte fransmannen Thierry Guetta. Via sin kusin, graffitikonstnären Invader, får Guetta inträde till graffitikonstens hemliga värld och börjar följa med och dokumentera välkända graffitikonstnärer runt om i världen, som Shepard Fairey (Obey). Guetta börjar också prova på konstformen själv. Så småningom får han chansen att träffa Banksy som är på besök i Los Angeles, och en märklig vänskap uppstår dem emellan. En stor del av anledningen till att Guetta släpps in i denna dolda tillvaro är att han hela tiden hävdar att han gör en dokumentärfilm om konstformen.

När han till sist visar upp vad han klippt ihop för Banksy är det inte lika uppskattat. Banksy föreslår att Guetta ska fokusera på sin egen graffitikonst, tar själv hand om alla inspelade band, och vänder således på kameran. Nu handlar dokumentären plötsligt mer om Thierry Guetta än om Banksy, och om hans väg till kredd över en natt (han gjorde exempelvis så småningom omslaget till Madonnas Best Of-samling från 2009).

Filmens twist ligger inte enbart i att det är Banksy, och inte Guetta, som gjort filmen, utan i den ständiga undran om hela dokumentären är påhittad? New York Times filmkritiker Jeanette Catsoulis beskrev den som en ny subgenre; ”prankumentary”. Samma idé, om än med tydligare facit, är förstås Casey Afflecks, låt oss då säga prankumentary, ”I’m Still Here”, om skådespelaren Joaquin Phoenix nya karriär som rappare och allmänt förvirrad. Joaquin tog method acting till en ny nivå och lämnade oss frågande in i det sista. Vad är sant och vad är falskt?

En annan film från i år som ifrågasatts för sin autenticitet är den amerikanska dokumentären ”Catfish”, i korta drag om ett (eller flera) möten på Facebook som visar sig inte vara vad de utgav sig för. Med risk för att avslöja filmens slutkläm (ni får helt enkelt titta bort) rör sig slutorden kring metaforen om hur man transporterar torsk tillsammans med havskatt, som sägs hålla torsken pigg och frisk. Liknelsen berättar hur vi behöver människor i tillvaron som väcker oss, som utmanar oss, som likt Lilla My i Muminböckerna, biter oss i benet ibland.

I Banksys och många andra graffitikonstnärers fall är det ofta idén om att saker inte är som de ser ut som driver deras konst. Guettas tydligaste bidrag till filmen är kanske att anta graffitinamnet ”Mr Brainwash”, som uppmärksammar graffitins unisona kritik gentemot etablissemanget, idén att vi blir hjärntvättade in i att tro vissa saker. (Förutom parallellen till Baudrillard dyker även konceptkonstnären Barbara Krugers slagrop upp i huvudet). Graffiti, och prankumentarys, är vad man skulle kunna kalla för ”Reality hacking”, eller i vissa fall ”Culture Jamming”, det vill säga att använda sig av verkligheten för att lura, uppmärksamma eller göra politiska statements. På Haiti i somras låtsades exempelvis en skådespelare vara en representant för den Franska regeringen och lovade att Frankrike skulle betala tillbaka de pengar Haiti betalade Frankrike för sin självständighet på 1800-talet.

En fängslande scen i ”Exit…” är Banksys vernissage för hans utställning ”Barely Legal” 2006, där en elefant, målad i samma mönster som tapeterna, blev huvudattraktionen. Målad i skrikiga färger, omöjliga att missa, men samtidigt i samma mönster som omgivningen och därför möjlig att ignorera, var poängen förstås den övertydliga metaforen av en elefant i rummet. Banksy ville trycka på att vi inte ser vad som finns där utan ofta försöker acceptera saker oavsett hur löjliga de blir (en familjemedlem med alkoholproblem, stridigheter i världen, eller utställningens fokus, global fattigdom). Elefanten i rummet var förstås bokstavligt talat det enda publik och media såg, och diskussionen kring utställningen fastnade främst i djurrättsfrågor.

Banksys dokumentär talar i sin kontext förstås sitt tydliga språk. Vad är konst, vad är hype? ”Exit Through The Gift Shop” räcker upp ett finger till den fysiska men också mentala plats där konst och kommers möts. Men, den använder sig också av ett medium som gärna utnyttjas i omvänt syfte. Dokumentären. Det blir påtagligt, för att det ser sant ut. Det blir hyperrealistiskt (det Umberto Eco kallade ”the authentic fake”, en falsk verklighet som blir riktig, t.ex. Disney World). Det är inte innehållet i ”Catfish” som håller oss alerta, det är själva mediet.

Vad Banksys konst handlar om har kanske mer att göra med var det objektiva ligger. Hur ser sanningen ut? Är den som Baudrillard hävdar, för länge sedan ersatt av bilder, symboler och tecken? Ju mer besatta vi blir av ”verkligheten” (reality-TV, dokumentärer, biografier), desto mer hyperrealistisk kanske den verkligheten blir? Reality hacking handlar här om att använda det vi tror är trygga tillflyktsorter för sanning, men inte så mycket vända den uppochned, utan poängtera att den inte finns.

Som vissa redan har hävdat kanske Banksy på många sätt är vår tids Guy Debord? Och precis som Debord och Situationisterna hävdade, når man kanske flest människor via det de flesta av oss delar och förstår: popkultur och just representationer och bilder. (Är det dessutom inte lite roligt att Debords bok ”Society of the Spectacle” från 1967 visar en biopublik som tittar på 3D-film, de senaste årens stora popkulturella comeback?). Ett exempel är Banksys installation ”Pier Pressure” från augusti i år, där gunghästar i en lekpark bytts ut mot delfiner som sitter fast på BP-tunnor, omgivna av fiskenät. Den oskyldiga barnleken förvandlas till ett bryskt uppvaknande.

I en samtid där den Andre, fienden, ständigt är närvarande men alltid osynlig, – vem är terrorist? Vilken åsikt ska vi ha om Wikileaks? – är Banksy befriande i sin Foucaultianska påminnelse om att individen är styrd och exploaterad oavsett vilken sida hon väljer. Även om det går att separera anklagelserna mot Assange från själva Wikileaks, så kanske båda ändå sugs upp i just ett spektakel? Krig eller rättegång, verkligheten är måhända sekundär i båda fallen. Istället är Banksys Simpsons-intro, tecknat dessutom, ett tydligt tecken på en ordentlig utmaning i inte bara var, när, hur verkligheten uppenbarar sig, utan också hur vi svarar på den.