Att göra slut med barndomen

Det viktigaste och mest ärliga man kan göra med sina gamla barndomshjältar är att se dem i ett nytt ljus, med nyktra ögon. Att skala av de skimrande lagren och se det som finns där bakom, det som ofta är något ganska litet och patetiskt.

Michael Jackson var en sådan person för mig. Någon jag med ett barns fulla övertygelse älskade gräns- och villkorslöst genom hela låg- och mellanstadiet och som jag sedan fått omvärdera och omformulera gång på gång. Ett projekt som inte riktigt är klart ännu, snart ett år efter hans död och 17 år efter att min kärlek till honom klingade av och ändrade form.

Courtney Love är en annan. Det var hon, via Kurt Cobain och Nirvana, som fick axla det Michael lämnade mig med. Alla de där känslorna som nu skulle appliceras på en, åtminstone något, vuxnare värld – nya förväntningar och krav, nya blickar från och mot mig, nya sätt och viljor att hantera allt detta.
Courtney var min stora hjältinna från den dagen jag hörde henne på radion, i bilen. Min pappa fick gå före in i huset och lämna nycklarna i för jag var tvungen att lyssna klart; det var första gången jag hörde sången men jag visste direkt vad det var. Holes ”Asking for it” gick rakt in i mitt hjärta den där vårdagen 1994. Det var någon vecka efter att Kurt Cobain tagit sitt liv och det proklamerades till höger och vänster att grungen – ja, till och med rocken – var död.

På många sätt kunde jag inte bry mig mindre för det var Courtney jag sökt i hela mitt liv. Det var Courtney som talade till mig och om mig på ett sätt som någon Eddie Vedder-karaktär verkligen aldrig gjort och på ett sätt som inte heller den känslige, veke lille Cobain gjorde.

Courtney var något helt annat. Hon var den som menade att hon inte kunde bry sig om vad som sades om henne eftersom åtminstone hon visste att hon var så jävla fantastisk. Det var Courtney som talade till tjejerna som inget hellre ville än att skrika och spela gitarr och bögarna som inget hellre ville än att kolla på. Alltså på alla sätt och vis mer sympatiskt än bortskämda män som gnäller om att vara missförstådda i en värld där deras skivor säljer miljoner.
Den inställningen blev självförverkligande – under några år var hon fantastisk. Och det hon aldrig var, var fåfängt självömkande, trots att hon kanske mer än någon annan hade möjligheten att spela på det kortet.

Men, samtidigt som jag blev lite äldre blev Michael och Courtney lite galnare. Samtidigt som jag distanserade mig, som min blick blev kritisk mot det mesta, blev hela deras offentliga uppenbarelser ett snäpp (och senare några till) mer genomskinliga. De här personerna som hela tiden symboliserade olika saker för sin publik tappade, ju äldre jag blev, inflytande på mig som personer. Michael Jacksons peterpanska framtoning var för tonåringen i mig så klart inte längre lika relevant som för mitt barnjag, även om de omistliga låtarna levde kvar ända in i mitt vuxenliv.

Den Courtney Love som med uppsträckt haka fick mig att räta på ryggen under högstadiet kändes, ju mer accepterad hon blev, mer och mer vilsen och desperat. Där Courtney Love hela tiden symboliserat en tydlig vision och vilja, framför allt annat, kunde jag så småningom se den ganska lilla personen bakom.

Och varför inte? Alla som någon gång upplevt en period där saker och ting gått vägen har ju också upplevt skräcken att allt detta en gång ska ta slut, att framgångarna ska ersättas av motgångar och att du återigen ska bli beroende av främlingars goda vilja.

Så vad gör man då? Slutar kanske. Eller byter spår. Eller försöker igen, med något som fungerat förut.
Michael Jackson gjorde precis det senare, gång på gång. Alla hans album efter ”Thriller” följde i stort sett samma formel. Alla hans turnéer såg likadana ut. Briljansen fanns där bakom men osäkerheten tog mer plats än något annat. Courtneys nya album, ”Nobody’s Daughter” släpptes nyligen. Den lanseras som en Hole-skiva men är det naturligtvis inte. Det är en karikatyr på en Hole-skiva. Stundtals en rätt kompetent sådan men en karikatyr likväl. Omslaget föreställer till och med samma Marie Antoinette-porträtt som finns i bookleten till Hole-skivan ”My body, the hand grenade” från 1997.

Och det är väl okej. Om Courtney Love vill se sig som ett franchise som, likt Disneys julfilmer, riktar sig till samma typ av publik år efter år får hon självklart göra det.

Och varför inte? Varför ska kraven på henne vara annorlunda? Bruce Springsteen och Ulf Lundell behandlar samma tematik gång på gång, på album efter album. En knappt omformulerad dröm om frihet och stolt manlighet med hjärtat som dunkar av rätt anledningar. Jay-Z, likaså. Morrissey och Kent i allra högsta grad. Eller de popband som inte länge är indie, i betydelsen att de inte längre på något sätt befinner sig i en position där de har något att sparka uppåt mot. Inga väggar finns kvar att slå ner men utanförskapet står intakt. Och tas emot med öppna, okritiska armar av kritiker och publik för att den är förpackad i god smak, vackra ideal och med föredömlig estetik.

Det viktigaste du kan göra för dig själv är att se dina barndomshjältar med nyktra ögon. Att inse att de inte längre talar för dig, att du gått vidare även om de valt att inte göra det.