Andy Stott: Ett soundtrack till våra liv

För ett par år sedan talade man om night bus. Det var ljudet av ett tillstånd, ensamt och introvert mellan rus och olust, mellan dans och dröm, mellan anonymt mörker och avslöjande ljus. Tomma gator i ett svagt rosaskimrande gryningsland – eller gult upplysta tunnelbanevagnar, fyllda till sista plats, som forslar ut rödögda minglare från staden.

Det var ljudet av ett tillstånd då man lutar huvudet mot fönstret och sluter ögonen, sätter lurarna i öronen och stänger världen ute. Kanske åker man förbi sin hållplats och hamnar tjugoåtta minuter på en ensam perrong. Och det är inte hela världen.

Men morgonen efter är aldrig rolig. Tankarna är förvirrade och oskarpa, timmarna från morgon till lunch till eftermiddag liksom trögflytande och hela befinnandet lite skitigt. Gårdagens låtar – kanske lyssnade vi aldrig ens på dem – sitter på ett diffust sätt kvar i kroppen. Men stämningen som hängde kvar i medvetandet på vägen hem har försvunnit.

Om också detta tillstånd har ett soundtrack tror jag att vi hör det hos Manchesterproducenten Andy Stott. På ep-skivorna We stay together och Passed me by och på albumet Luxury problems gör han just ett slags post-dansmusik, som på ett precist sätt skildrar svenska söndagar i mars.

Det är dansmusik som har varit festlig vid något tillfälle men som har trasats sönder och tappat all färg. Dansmusik för den långa och ensamma promenaden dagen efter, när man försöker gå bort från självförakt och misslyckanden med 100 steg per minut.

Här får tanken flöda fritt – om än inte stort – över asfaltsplaner och blöta gräsmattor, förbi 60-talshus i tre våningar och längs ett av E4:ans hårdast belastade avsnitt.

Minnen, observationer och planer finner stöd i omgivningen och försvinner i nästa sväng. Ibland stannar man upp, kör fast och börjar älta korta sekvenser. Hela tiden flyter musiken i lurarna upp och ner ur medvetandet; den vilar i hoppfullt fågelkvitter och drunknar i det bruna dånet från en lastbil på väg ner mot kontinenten.

Den här vardagliga smutsen, såväl i oss som omkring oss, blir byggstenar hos Andy Stott. På sina senaste skivor har han fångat upp stadsrummets organiska missljud med telefonen. Kanske är det inbromsande tåg i tunnlar och det sammanlagda och oförståeliga ljudet från byggarbetsplatser. Kanske är det något vi bara inbillar oss?

Det är ett sordinerat och lågfrekvent landskap, längs några av industrimusikens gränser och med liknande topografi. Elektronisk dansmusik är industriell i sig men här formas den också av förstörelsens negativa energi. Dammet, rosten och sprickorna, avgaserna och ljudföroreningen har fått tillåtelse att breda ut sig.

Fram till för några år sedan var produktionerna renare, både i ljud och uttryck. Tydligare techno, tydligare dubstep, tydligare dansgolv. Själv säger Stott att det handlar om mängden inspiration – från imitation till innovation. Men fortfarande hör vi spår av influenserna. Det är fortfarande bass, vilande på den tjocka matta som breddes ut mellan Kreuzberg och Karibien i mitten av 90-talet.

Bara det att de spänstiga rytmerna och den saftiga basen är svårt nedbrutna, och nedsvärtade. Nu haltar de fram i ett grått och konturlöst moln, där också skärvor av soul förgäves irrar omkring – röster som vill berätta något men som inte blir mer än spår från i går.

Det är ändå ett kultiverat landskap. Smutsigt och mörkt men aldrig kaotiskt och aldrig utestängande – kanske för att det känns så bekant.

Albumet Luxury problems, som gavs ut hösten 2012, öppnar i stället upp en välkomnande dörr och låter oss skymta ljuset. Till grådiset har Andy Stott hämtat sin pianolärarinna från tonåren, Alison Skidmore, för att sjunga ordlösa psalmer »någonstans mellan Theo Parrish och Sade«.

Precis i den musikaliska närheten finns Demdike Stare, några av Andy Stotts vänner och liksom han själv producenter från Manchester. Med bakgrund på brittiska dansgolv har de rört sig långt in i den spöklikt postindustriella värld som tidigare utforskats av Deutsch Nepal och Muslimgauze.

Här blir raspiga jazzskivor i tjocka buntar, toner från Mellanöstern och rena skräckscenarion något på samma gång futuristiskt och djupt förankrat i det förflutna, i mötet med klubbmusik.

Demdike Stare är tydligt urbana. Musiken förflyttar oss till megastädernas centrum, mitt i världen – Kairo, Bangkok, São Paulo – omgivna av både kontinenter och århundraden. Till det laddade ljud som uppstår ur friktionen mellan miljoner människor.

Det är en påträngande miljö och skuggorna kan kännas hotfulla. Men det är också ett rum som är häpnadsväckande och välkomnande, ett rum att upptäcka och förlora sig i.

Andy Stotts bleka vardagsrealism är inte lika suggestiv – inte lika färgstarkt svart. Den är sluten och melankolisk, snarare än utblickande och intresserad. Den är genuint urban – men kanske inte mondän. Glesa industriområden i stadens ytterkanter snarare än metropolernas sociala scener. Den är landskapet utanför flygbussens fönster på väg hem igen.

Söndag mer än lördag, baksmälla snarare än fest. Ensam, inte tillsammans. Inte bara grusade förhoppningar utan också den kalla insikten om att det inte är roligare än såhär.

Den är soundtracket till våra liv.

Andy Stott uppträder tillsammans med Holly Herndon, den 24 mars på Södra Teatern i Stockholm. Mer info här.