Amanda Lepore

”How does my hair look?” ropar Amanda Lepore ut till publiken medan hon puffar sin platinablonda Hollywood-frisyr.
”Fierce!” svarar vi. Flera gånger. Så börjar hon robotdansa till introt till ”My Hair Looks Fierce” och alla skriker.
Vi har blått läppstift, blåa ansikten, prinsesskronor, paljettrosor, högklackat, svartlackat, etcetera – framförallt ganska svart, ganska trassliga ser vi ut, ganska smutsiga och svettiga. Någon timme tidigare utbröt ett bråk framme vid scenen, jag fick någons vodka i ögat och två bögar började slåss. Erhållarna av titeln Miss Cocotte 2010 – två killar utklädda till Twin Towers, jag hejade på en kille i coutureblus och hummerhalsband, men han kom trea – vinglar omkring. Det har regnat konfetti över dansgolvet och fastnat i folks ansikten och plastölglas. Vi är som en queer språkreseklass på sista kvällens disco, fulpackade på alkoläsk och vuxenliv.

När Amanda kom ut på scen första gången hade hon en vit päls, tog ett varv runt DJ-båset; gjorde inte riktigt något särskilt, bara poserade för fotografer. Nu har hon på sig en tajt, hudfärgad klänning och kristallprydda Louboutins – hemgjorda, läser jag senare. Axlarna är ljusa och vaxartade, läpparna röda och glansiga, och håret? Fierce.
I slutet av låten kliver hon ur klänningen och har nu bara på sig ett par kristalltrosor och nipple covers. I en sista pose kastar hon upp ena benet över sin medhjälpare på scen, rapparen Cazwell. Alla jublar. Klockan är runt fyra på morgonen och framträdandet har knappt hållit på mer än tjugo minuter, men när kvällen är slut är den slut – eller, nåja, det alla kommit dit för att se. Amanda kastar slängkyssar och kliver av scenen.

”Gud vilken plastikkirurgi!” utbrister min kompis senare. ”Hennes ass injections är ju helt insane. Jag var helt säker på att det var en kudde under klänningen.”
Vi andra håller med, ”ja, verkligen!”. Själv slogs jag av hur underligt naturlig hon såg ut, inte alls som på bild. Hur man såg hennes blodådror och hur hennes händer såg ut som människohänder. Av någon anledning kändes det förvånande.

Amanda Lepore har satt in bröstimplantat tre gånger, lyft ögonen, pannan och ansiktet, sänkt hårlinjen. Gjort silikoninjektioner i höfterna, rumpan och läpparna, sedan förminskat läpparna. Hon har gjort ett näsjobb – sitt första ingrepp någonsin, när hon var femton, som en present från hennes dåvarande pojkvän – och brutit revbenen för att få en smalare midja. Hon föddes som Armand Lepore i New Jersey och sydde kostymer åt en lokal strippklubb i utbyte mot könshormon. Hon genomgick sitt könsbyte som sjuttonåring. Hon har varit gift med en bokhandlare som höll henne hemma, i rädsla för att andra skulle få reda på att hans fru hade fötts som man, och till slut rymde hon därifrån. Hon flyttade till New York, jobbade som dominatrix, träffade David LaChapelle, blev hans musa. Idag behöver hon kanske inte göra mer än att vara Amanda Lepore.

Hon får mig att tänka på Agrados monolog i ”Allt om min mamma”; när hon kliver ut i strålkastarljuset på teatern där Huma Rojo spelar i Linje Lusta och säger att hon är ledsen, men kvällens föreställning är tvungen att ställas in. Men de som inte har något bättre för sig får gärna stanna, så ska hon berätta sitt livs historia. Och så knäpper hon upp en av knapparna i koftan hon har på sig. Några av teaterbesökarna reser sig upp, men många stannar kvar.
”Jag är mycket autentisk”, säger hon. ”Titta på den här kroppen!” Så börjar hon räkna upp alla sina ingrepp, och vad de kostat – ”silikon i läppar, panna, kinder, höfter och rumpa. Det kostar sextio litern, ni kan räkna ut det själva. Jag kan det inte längre. Bröst? Två, jag är inget monster. Sjuttio styck, men de har betalat sig sen länge…”
Hon avslutar med att säga att ju mer du liknar den du vill vara, desto mer genuin är du. Och publiken jublar.

Det är någonting så sagoboksaktigt över Amanda Lepores historia; hur hon flydde sin fångenskap, bildligt och bokstavligt. Och kanske liknar sig själv mer idag än någonsin tidigare, i all sin utstuderade överdrivenhet. Man kan i alla fall hoppas. Vi andra får trassla vidare så länge, kanske sy i en och annan tappad paljett och se om det blir bättre. Eller kanske återgå till att ha hela kläder i naturmaterial, om det nu är det man föredrar. Men påminda om att det kan vara annorlunda. Också.

Amanda Lepores album ”I… Amanda Lepore” kommer tidigt 2011. Advance-cd finns att beställa via Peace Bisquit.
Mer info, här.