Adam Kimmel i mitt hjärta

2011-01-22.

from: kristofer andersson
to: adam@adamkimmel.com

Kära Adam,

Jag kan inte berätta vad det är, jag kan bara berätta hur det känns. Jag har aldrig skrivit om musik eller om kläder eller om böcker för att jag tyckt att jag har haft massor med intelligenta smarta kommentarer om dem. Det har bara funnits någonting som måste rinna ut.

Jag vet inte vad du och jag ska prata om nu när jag skriver till dig men jag tycker att det du gör känns viktigt – ursäkta det slitna ordet – trots att du aldrig har menat det så. Trots att du alltid mest verkar vilja göra något som känns lyxigt. Du återvänder ofta till det ordet: ”luxury”.

Men du känns aldrig lyxig (det är ju en jävla tur för det finns någonting långt där inne i mig som avskyr allting som siktar på att vara lyxigt). Det är ett förminskande ord kan jag tycka, förstår du vad jag menar?

Vi kommer ändå fortfarande att göra fel oavsett hur mycket underlagskräm vi gömmer ansiktet bakom. Länge hoppades jag på motsatsen. But even the earth will go someday.

Adam, när du skickade ut en ensam apa med ett champagneglas på catwalken under din visning för höstkollektionen 2011 blev det så tydligt varför jag tycker om dig. För att det är precis så jag känner mig: som en ful förvirrad apa med ett glas i handen.

Jag tänker på hur du sedan din första kollektion 2005 försökt att riva barriärerna mellan konsten och dina kläder. Jag tänker på hur du använt dig av modeller utan att ta hänsyn till kön eller ålder. Att du haft Rita Ackermann och George Herms som musor. Att Warhol-vännen Gerard Malangas fotoarbeten fick stå som inspiration för din höstkollektion 2009. Att du lät skapa en hel kollektion efter konstnären George Condo. Och just den här våren har du byggt upp din kollektion efter Snoop Dogg. Det glädjer mig att du är en vidsynt man.

Jag läser att någon jämför dina kläder med finansmannen Gordon Gekko från filmen Wall street. Jag tänker jag orkar inte. Allting i livet handlar inte om att se upp till välklädda brackor, även om det är lätt att tro det när vi öppnar tidningen.

Hoppas du mår bra,

Kristofer Andersson.

The Cowboy in the Continental Suit from adam kimmel on Vimeo.

2011-01-25.

from: kristofer andersson
to: adam@adamkimmel.com

Hej igen. Adam, jag vet inte om jag tycker om det här landet. Det känns som att känslor, uppriktighet och glädje fortfarande är sådant som är satt på undantag. Ursäkta mig om jag låter som Lasse Berghagen. Du vet inte vem han är men han är en svensk sång och dans-man.

Ingen spelar boogie längre. Här hemma har vår kulturminister nyligen orerat om kulturjournalistikens tilltal. Den är för svår, det är ingen som förstår den. Och vem ska då vilja betala för att gå på operan? Vojne vojne.

Jag förstår att det gör mina kollegor arga. Ändå önskar jag kanske att kulturjournalistiken slutade bry sig om vad kulturministern tycker och började analysera vad som händer runt oss lite mer. För problemet är att vi talar om kulturen som någonting som finns där borta bakom kullen. Som vore den osynligt bläck vi aldrig når.

Jag tänker på när din svenske namne Adam Tensta släppte sin singel ”Like a punk” nyligen. Jag tänker på hur den slarvades bort i korta musikrecensioner och hur de som faktiskt hade kunnat säga något intressant om den – mig själv inkluderad –  höll tyst just för att vi aldrig skulle få för oss att skriva om Adam Tensta.

För att han är en av de andra, en av de som inte förtjänar uppmärksamhet från den medelklass som tror att politiken klarar sig utan kulturen och vice versa. Ibland finns det en sanning i vad de sarkastiskt säger: att viss kultur inte är tillräckligt fin för kulturjournalistiken oavsett hur relevant den är.

Men så här är det: hur fantastiska exempelvis Radio dept än är talar de bara med sig själva, för sig själva. Jag blir genuint varm i kroppen när en av våra största och mest folkkära artister iklär sig en apmask och inleder sin första singel från nya skivan med orden ”Ever since I was a kid, Ive been a bit odd. I wasnt like them, wasnt like him and wasnt like y’all. It was just me in the mirror”.

Förstår du också vad han pratar om?

/K

Adam Kimmel presents: Claremont HD from adam kimmel on Vimeo.

2011-01-26.

from: kristofer andersson
to: adam@adamkimmel.com

Adam, I veckan hörde jag Sun Angels och Radio Depts gemensamma omarbetning av den gamla Sade-sången ”All about our love”.

We have seen some suffering baby
It has not always been perfect.

After all this time
After all is said and done.

Darling we know it whatever may come
We can get through it as if it’s just begun.

I bland är det inte så enkelt det här att vara människa. Ibland undrar jag fortfarande när livet ska börja trots att det var många år sedan nu. Och det är kanske det här som är kärnan: Varje gång jag ställer den frågan upptäcker jag en ny housesång, en ny kärleksdikt eller en ny sorts kaka. Varje gång jag undrar när livet ska börja ringer telefonen och det är någon av mina bästa vänner som säger hej baby vad gör du hur mår du och så börjar allting att snurra igen.

Det är mina vänner som gör att jag står ut. Som gör dagarna ljusa när resten av landet faller ned i en konservativ smutsig bubbla. Det handlar inte bara om kultursyn. Det handlar om synen på den andre, på främlingen, om sexualitet, och om ett land som vänder sig inåt istället för utåt. You name it.

Jag är på väg och hinner inte skriva mer nu. Men jag vill bara berätta att på ”Painted eyes”, kanske det bästa spåret på Hercules & Love Affairs nya album ställs frågan ”How do we make forever?” I den sången existerar livet på natten, precis som i den andra säsongen av det tyska tv-dramat Heimat. Då sekvenserna på dagtid var filmade i svartvitt, medan natten visades i fyrfärg.

Hur skapar vi evighet? Är jag naiv om jag tror att popmusiken fortfarande svarar bättre på den frågan än någon annan? Jag vet inte längre. Kanske, men jag vill vara naiv. Jag vill tro att det finns någonting evigt i Fixers – Iron Deer Dream (Chad Valley Remix).

Säg inte emot nu.

2011-01-29.

from: kristofer andersson
to: adam@adamkimmel.com

Jag glömde säga en sak senast. I mina bästa sånger är natten arenan där alla drömmar slår in. Där är minoriteten alltid att föredra framför majoriteten. Där är sex, bildning, gränslöshet och melankoli bara olika sidor av samma mynt. Jag läser en lång tråd på ett stort svenskt forum om hur en kampanj som syftar till att lyfta fram alla de sexuella gråzoner de flesta av oss befunnit oss i någon gång i livet. Konspirationsteorierna haglar. I en annan del av Sverige polisanmäls en sexualupplysningsfilm från UR under rubriken Förledande av ungdom.

Det är i den här kontexten som jag blir så ledsen när rockreportrar på kvällstidningar skriver ytterligare en text om att det minsann var bäst på 1960-talet. För det betyder att vi gräver ned oss i vår egen skit av historia. Det är klart att vi kan bevara 1964 för alltid men med det följer också allt det andra, det som kanske inte var lika jävla najs. Kulturen existerar inte i ett vakuum (och Bob Dylan har alltid varit en konservativ tok som aldrig pratat för några andra än de som redan har makten).

Bob Dylan, Rolling Stones och Beatles är störst, oomkullrunkeligt. Den moderna rockenrollmusiken föddes då, strax efter Elvis Presleys glänsande Sun records-rockabilly och ingen har lyckats överträffa den.

Åh, jag blir galen. De som skulle kunna förändra håller sig på sin kant. Skribenter skriver nästan dogmatiskt om, låt säga, hiphop eller black metal, eller så snärjer de in sig i den genre som för tillfället görs bäst på en laptop och aldrig mötas de två.

Det gör mig väldigt bekymrad.

Sincerely yours,

Kristider.

2011-02-01.

from: kristofer andersson
to: adam@adamkimmel.com

Alltså,

Varje gång någon avfärdar en artist för dennes manér, för dennes poserande, för dennes gymnasiala osäkerhet vill jag börja grina. Popmusiken måste vara poserande och gymnasial, den ska inte kidnappas av en förklädd vuxenhet. Den kan vara våra drömmar om hur våra unga år borde ha varit men aldrig blev.

Jaques Greene,  Evan Voytas, Angels Exodus, ”I’ll take care of you”, Jacob Korn, Spiritual mental physical, Alberto Favero och ”We can never be friends”.

BOOM! Självklart poserar jag när jag lägger fram rockmusiken 2011 sådär, lika självklart älskar jag det. Jag vill bära namnen inristade med bläckpenna på jackan.

Jag åt lunch med en vän här om dagen. Han är 20 år äldre än mig. Han frågade mig om vad min plan var. Men jag har ingen plan, jag har ingenting förutom den här känslan av att aldrig ha en plan. En dag flyr jag till Asien, en dag gifter jag mig med en tolvåring, en dag går jag med i en österrikisk självmordssekt. En dag lär jag mig att hantera pengar, att inte dricka sprit när jag är arg, en dag lär jag mig att inte ljuga.

Evighet och kvalitet. Det är sådant jag funderar mycket på. Jag tycker om dig för att du har en skarp bild om vad du vill göra. Sedan gör du det. Det här hittar jag bara på men jag tror att det är sant.

Ditt dressade hiphopmode bär för mig samma kvaliteter som Nick Knights fotografier eller mormors hallonhjärtan. En av anledningarna till att jag tycker om dig för att du en gång sa att tidlöshet är någonting som all kultur borde sträva efter. Det var ju inte direkt världsunikt sagt och jag vet inte om jag håller med egentligen.

Men just nu tycker jag om den idén, just nu vill jag att klockan ska ticka lite långsammare för att det känns som att vi behöver lugna ned oss. Jag tror att vi måste sluta att äga, vet du hur svårt det är att sluta äga när vi väl har börjat? Det är som ett långsamt gift och jag hatar det och jag hatar vad det gör med mig.

Snart blir det bättre,

/K.

2011-02-03.

from: kristofer andersson
to: adam@adamkimmel.com

Adam, jag funderar på var jag ska ta vägen. Allting tråkar ut mig. Jag tänker att det inte finns plats för allt det jag vill göra med livet. Det är därför jag inte har någon plan. Det går inga båtar dit jag ska.

Nyligen stötte jag på en samling med japansk jazz och folkmusik, sammanställd av Kevin Pearce. För första gången på länge började jag att gråta av musik.

Gillar du ens musik? Det är en konstig fråga kan jag tycka men det känns som att det finns många som faktiskt skulle kunna säga ”jag gillar inte musik” längre.
För många av oss finns det ingenting alls som betyder lika mycket.

Jag hoppas att din fru Leelee Sobieski mår bra. Själv är jag inte så bra på det där med relationer. Ibland går det bättre än annars. Ibland går det sämre men man gör vad man kan och så får man vara nöjd med det. Ibland spelar det ingen roll vad man gör, ibland kommer det stora svarta otäcka och täpper igen allt. Jag tänker på vad Lester Fremon skrek till den halva människan Jimmy McNulty i en säsong av The Wire:

”YOU SET FIRE TO EVERYTHING YOU TOUCH AND THEN YOU WALK AWAY WHILE IT BURNS”.

Jag tänker på den meningen och drar den tunga djupa sucken som kännns hela vägen ned till fötterna och som sedan vandrar längs golvet tills den rört vid alla i samma hus.

Musiken. Böckerna. Livet. Allt det förtjänar så mycket mer än vad vi ger det. Kanske kommer vi aldrig att lyckas men jag tänker att om vi gör som Kisses sjunger går det lite lättare:

Keep  your heart strong and love long and give kisses when you can.

Adam Kimmel. Låt aldrig någon skratta åt dig för att du tycker om de saker du tycker om. För våra läppar kommer inte att vara för evigt och det är precis just därför som jag hellre lever bland mina drömmar och det är därför jag hellre dör än att sluta göra de saker som jag tror på.

Skriv tillbaka någon gång.