50 Cent: Ett soundtrack till överlägsenhet

50 Cent trampar som vanligt runt i sina bekväma, väl ingångna, skor över patronhylsor. Han rappar till beats som vilar på ett hotfullt mörker, sjunger svängiga refränger och styr upp lättlyssna hiphop.

Nyligen släpptes mixtapet ”The lost tape” tillsammans med DJ Drama, för fri nedladdning. De femton låtarna påminner om alla Fifs tidigare album där variationen visserligen varit liten men ändå funnits. På hans album ”The massacre” visar 50 hur ljuvt resultatet blir när hans hårda gangsterjag går hand i hand med soulmusiken.

Och här får vi ännu ett par exempel på det.Lite förvånande är att han även plockar fram sin poppigaste sida på ett mixtape som detta – där tonen oftast brukar vara korta, freestyleliknande låtar över störiga beats med dissar mot allt och alla. Istället sjunger han nästan över Chris N Teebs melodiska beat på ”Complicated”. Han bjuder på en snuskballad i ”I ain’t gonna lie”.

En intensiv höjdpunkt mitt i mixtapet är ”You a killer… cool”, och där någonstans börjar jag förstå att jag är ordentligt underhållen. Det fortsätter på ”Remain calm” där 50 utan tvekan är huvudpersonen, trots att både farbror Snoop och Precious Paris gästar.

För de som vill äta russinen direkt är det nämnda ”Complicated”, ”Can’t help myself” – vars beat består av en ypperlig sampling och en värmande basgång som passar perfekt till 50 Cents långsamma flow och (för att vara Curtis Jackson) välartikulerade rap – och hittiga ”O.J” som gäller.

http://www.youtube.com/watch?v=buYDVGwAGvk&feature=related

Med tanke på hur hiphopmarknaden har sett ut hittills i år är ”The lost tape” ett friskt inslag. Det är vanlig hiphop med en ovanligt pigg 50 Cent som tycks ha saknat musiken. Jag trivs med det faktum att 50 Cent fortfarande gör hiphop. Och att han fortfarande gör det bättre än genomsnittet.

”Starting to feel like the old me” sjunger han precis innan ”Murder one” tystnar, och trots att jag sällan tar rappares självinsikt som något trovärdigt utgör 50 Cent denna gång ett undantag.

Det är kul när giganter släpper mixtapes. Ibland blir det riktigt sopiga projekt med felaktigheter och total avsaknad av riktning. Ibland kan det vara svårt att förstå hur etablerade artister kan gå så vilse i sig själva.

Hur mycket arbete 50 Cent har lagt ner på ”The lost tape” är svårt att säga. Antagligen har låtarna spelats in under flera år (han har tidigare konstaterat att man vid hans död kommer att kunna släppa ett dussin album med outgivet material i hans namn). Men det är ändå kul att han har varit delaktig i det massiva pushandet av mixtapet.

50 Cent gjorde hiphopen mainstream – och det är förstås något som inte alla uppskattar. Särskilt inte de som växte upp med hiphopen som en helt ny kultur som i början var så jordnära och fylld av kämparglöd. Som var så speciell och annorlunda.

På debuten ”Get rich or die tryin’” är 50 Cent en ung och hungrig rappare som inte så långt tidigare hade varvat inspelningar med att sälja droger och köpa dyra statusprylar för sina pengar och bli skjuten. Nio gånger, bland annat med ett skott i huvudet.

Att överleva en sådan skottlossning är lika mycket ett mirakel som den ekonomiska klassresa han har gjort. På ”Get rich…” är han hela tiden kvar på gatan och återger det mörka våldet över löjligt hitstarka låtar.

Det är ett galet fett album, oerhört välpolerat in i minsta detalj. Nästan varje låt är en hit omöjlig att bortse ifrån. Dr. Dre producerar visserligen inte så många låtar som man kan tro, men utan hans beats hade 50 Cent inte nått framgång: En framgång som förändrar hiphopen. Det är lätt att missa att det är riktiga livskapitel bakom all hans popularitet och rikedom.

Att höra 50 Cent rappa om brutala mord, knarklangning och annat destruktivt är svårt. För bekväma människor blir hans överlägsna attityd tillsammans med hans berättelser om sin faktiska uppväxt något väldigt lätt att avfärda. Man kan gilla det eller inte, men jag tycker inte att man kan förneka att 50 Cent har saker att berätta, även om han kryddar sin livshistoria med skryt, vapen och nakna tjejer.

50 Cent har en större bredd än våld och knark. Men det är inte bara de som aldrig har gett rapmusiken någon chans som fnyser åt honom. Många som seriöst kallar sig hiphopare skulle hellre mörda än att erkänna 50 Cent som en del av deras kultur, som den nästa i raden efter legendarer som KRS-One, LL Cool J och Big L. 50 Cents musik anses fortfarande ofta vara en själlös produkt av girighet, helt utan intressant innehåll.

När ”Get rich or die tryin’” recenseras på dagensskiva.com 2003 får inlägget följande kommentarer:

”mainstream ska inte annat än sågas.”

”För min del får alla “gangstas” gärna skjuta ner varandra hur mycket dom vill. Det lämnar ju till slut bara kvar dom som är riktigt bra, och som tar MUSIKEN på allvar dvs. gang starr, roots, dead prez etc…”

”Hip Hop – musikens svar på cancer. Blärk!”

”Grabben säljer skivor för att han blir skjuten då och då samt att man lärt sig säga Yo yo ah ah i’ve got a big car bla bla, till ett “fett beat”.”

”The massacre”, uppföljaren, är inte lika enhetlig som debuten vad gäller ljud och stämning. Men den innehåller fortfarande lika mycket livshistoria. Förvisso är det svårt att se något annat än vinstintresse i låtar som ”Candy shop” och ”Just a lil bit” (som båda blir lyckade singlar). Men 50 Cent är nu inte bara en före detta knarklangare som rappar. Han är en snorrik och löjligt lyckad rappare, en underhållare som vet vad som säljer och som vill tjäna mer pengar.

Gangstertillvaron är ofta närvarande i hotande textrader och tunga beats som lämnar pistolskott ringande i öronen. Men här finns även låtar som tar klivet från hitlåt till riktig kvalitet. Inledningen med ”In my hood”, ”This is 50” och ”I’m supposed to die tonight” är avgörande för att jag på riktigt ska ge mig hän.

Tidigare har jag försökt undvika att överhuvudtaget lyssna på 50, för att det fanns värdigare och bättre musik. Men när jag hör dessa låtar, de med långsamma beats och med en allvarlig, nästan ledsen, 50 Cent kämpar jag inte ens emot. ”The massacre” håller imponerande hög standard över sina 22 spår. De tråkiga gästerna och irriterande beatsen är få, samtidigt som de riktigt bra låtarna är många.

På senaste albumet ”Before I self destruct” imponeras jag av 50:s val av beats. Det är Dr. Dre som står bakom dem men inspirationen kommer inte från klubben.

”Before I self destruct” består till största delen av en skrämmande hårdhet och 50 mullrar fram sina hotelser. Det finns knappt en låt som passar för den kommersiella radion.

50 Cent är en rappare som passar väl in i gangstamallen, med drömmar om att en dag bli en stjärna. Hans historia är mångas historia. Men han är inte så avancerad med pennan att hans rap blir poetisk. ”Tekniskt” sett är han en medelmåttig rappare. Men han har en attityd som täcker alla luckor.