Traditionalister i framkant

2009 har varit ett märkligt år. När jag försöker blicka tillbaka på vad som hänt i musikväg fastnar jag i en grå massa av minnesfragment och röriga intryck.

Det går säkert att förklara med att jag har lättare att komma ihåg filhämtarrutan i min webläsare än det jag laddar ner. Och att musikens tillgänglighet i dag har löst upp genregränserna så till den grad att de bara existerar bland musikrecensenter.

Men för mig handlar det mer om en ovilja att sammanfatta något som man inte riktigt har hunnit smälta. Det som precis har passerat förbi är svårare att ge ett historiskt värde och placera in i ett sammanhang än mer avlägsna fenomen som postpunk eller 90-talets ravescen.

Det som fastnar i mitt minne är istället artister med en viss egenhet som nämns i förbifarten i tipsrutor eller korta recensioner, men som inte får mer strålkastarljus på sig än så. Trots att det finns all anledning till det.

Under 2009 är det framför allt ett album som faller under den kategorin: Glasgowgruppen The Phantom Bands mästerliga debut ”Checkmate savage”. En skiva som hyllades i brittisk press men som inte fick något större genomslag i Sverige.

Andy Wake, keyboardist i den skotska sextetten, har sagt att bandets musik är framåtsträvande, utan att följa någon inriktning som kan uppfattas som ”nu”. Det är en väldigt träffande beskrivning av storheten med ”Checkmate savage”. Beståndsdelarna är nämligen enkla att urskilja: krautövningar i Can-anda, postrockgnissel, folkpoppiga melodier och utfall som skulle platsa i Captain Beefhearts ljudvärld. Det är organiskt, psykedeliskt, korsbefruktande och alla tänkbara synonymer till experimentlusta.

Men framför allt är det ett verk som visar att framåtrörelse kan bygga minst lika mycket på traditionella element som drömmen om att skapa något nytt. Så länge det hamnar i händer som vågar att blanda uttrycken utan att ängslas över hur tidsenligt det låter.

Just därför känns det så viktigt att lyfta fram ”Checkmate savage” under ett 2009 där sökandet efter något bestående och mer spirituellt har utmärkt en betydande del av året.

I det perspektivet är det inte heller konstigt att albumets höjdpunkt – ”Island” – är en folkhymn om ett möte mellan naturen och människan av himmelska dimensioner:

”Lord I swam to the island shore, to the island shore
Our eyes fulfil the sea and more, and we’ll lay on it’s floor – so well…
Raw flesh torn from the wildest love, from the purest love – ever all”

Annat att minnas från 2009

Årets Kate Bush-förnyare: Florence And The Machine – Lungs (album)
Årets samarbete 1: Jimi Tenor & Tony Allen – Inspiration information 4 (album)
Årets samarbete 2: El Perro Del Mar och Rasmus Hägg – Love is not pop (album)
Årets jazzfunksamling: Ghana Special: Modern Highlife, Afro Sounds & Ghanaian Blues 1968-1981 (album)
Årets rocklyrik: Mattias Alkberg – Nerverna (album)
Årets dubstep: Shackleton – Three Eps (album)
Årets krigsskildring: Waltz with Bashir (film)
Årets cover: M. Ward – Oh lonesome me
Årets kärlekshistoria: Up (film)
Årets remix: Four Tet – Love cry (Joy Orbison remix)
Årets albumtitel: Prefab Sprout – Let’s change the world with music
Årets hiphop 1: K’naan – Troubadour (album)
Årets hiphop 2: Henok Achido – Almaz charming child (album)
Årets friformsorgie: Fire! – You liked me five minutes ago (album)
Årets läsning: The Fallen – Dave Simpson (bok)
Årets jazzpiano: Allen Toussaint – The bright Mississippi (album)
Årets rock: Girls – Album (album)
Årets mest förbisedda: Max Peezay – Boven i dramat (album)
Årets progmetal: Mastodon – Crack the skye (album)
Årets soulröst: Oumou Sangaré – Seya (album)
Årets svenska pop: Skriet – Skriet (album)
Årets popalbum: The xx – The xx