Tony Ernsts »The Struggle«

Jag har blivit ombedd att skriva något litet om musikåret 2014. Det ska jag göra. Kanske ska jag presentera mig först. Jag heter Tony Ernst och bor i Malmö. Jag är född på det glada 60-talet och därmed äldre än varenda en som läser den här texten.

Jag har skrivit om musik i snart 20 år. Först i egna tidskriften Gidappa! som ni säkert inte minns, men vi skrev om rap innan det var legit här hemma. Därefter lite varstans: i kvällspress, i dagspress, på sajter som The Cricket och Rootsy, på egna bloggen Svarta tankar och med relativ regelbundenhet de senaste åren i Sonic, som vad jag vet är den enda svenska musiktidningen kvar i livet.

Jag är vit, de facto kritvit, men har mest intresserat mig för svart musik genom decennierna. Det började när mamma kom hem från London med en Jimmy Cliff-platta.

Jag var fem, sex år och sjöng med i »Sitting in Limbo« på fonetisk skånskengelska. Sen kom hiphopen och så lärde jag känna Lennart Persson. Plötsligt den förste svensk som intervjuat DJ Premier, Capleton och Boldy James. Det går fort, livet.

*****

När jag närmade mig min trettioårsdag – i mitten av 90-talet ungefär – funderade jag på om musiken framöver skulle ta mindre plats i mitt liv? Om den skulle bli mindre viktig?

På något vis förutsatte jag det. Inte kunde man väl efter 30 års ålder fortfarande tycka att musik var mer betydelsefullt än allt annat i världen? Nu skulle andra, mer sansat mogna, intressen ta vid.

Så blev det inte. I år fyllde jag 48 år och det finns ingenting som gör mig lika exalterad som att det finns ett nytt Migos-mixtejp att ladda ner, att Liz Harris har ett nytt Grouper-album på gång eller att SubRosa släpper nytt material (med hjälp av pengarna jag skänkte efter att de fått sina instrument stulna).

Ingenting är lika viktigt som musik i mitt liv, ingenting kommer någonsin att bli det. Inte litteratur, inte fotboll, inte hälsan. Jo, mina barn, men förutom dem: intet.

*****

2014 var året jag främst minns för att jag äntligen kom iväg till New Orleans. Jag åkte dit för att börja berätta min historia om New Orleans moderna musikhistoria. Syftet var att författa en uppföljare till Gunnar Hardings Kreol, en av de bästa böcker som skrivits om staden.

Ingen stad i USA (och knappt i hela världen) har en lika levande musikhistoria som New Orleans. Det är här som jazzen har sitt ursprung, det är här som bluesen tog sina första steg och det är här som afrikansk, fransk och amerikansk kultur möttes och bildade den specifika kreolska blandkulturen. Det är också här som Södern för första gången, via den för New Orleans specifika genren bounce, tog plats inom hiphopsfären.

Jag åkte hem till rapparen Na’Tees barndomshem, där hennes mormor fortfarande bor. Vi satt i soffan och pratade om kvarteren i 3rd ward. Jag tog en taxi ut till New Orleans East, till ett trevligt villaområde där Mia X väntade i bästa vännens villa. Vi pratade om tiden när Cash Money Records och No Limit regerade i rapvärlden. Det blev en story om liv och död och det var en ynnest att få sitta där med henne.

Jag käkade po’ boys, hann se Mardi Gras-paraderna, höll på att bli rånad i 3rd ward, såg Mystikal på Republic, besökte Marie Laveaus grav, drack whisky på en veranda medan Mississippifloden gled fram intill mig.

Och så träffade jag Big Freedia, »the Queen of Bounce«. Det är framförallt detta jag vill lyfta fram från 2014, ingenting kändes större och mer drabbande än detta möte.

Jag jagade Big Freedia under hela min vistelse i New Orleans. Dessförinnan hade jag mailat fram och tillbaka med hans manager i flera veckor innan min avresa.

Det gick dåligt, så som det ofta gör när det är rapartister inblandade, tills jag plötsligt fick ett mess. Det är torsdag kväll och jag är inne på Buffa’s på Esplanade Avenue och ser pianisten Tom McDermott och saxofonisten Aurora Nealand göra ett suveränt set när jag ska ringa Freedia omedelbart.

Jag går ut på gatan och får prata med Freedia. Om jag tar mig till ett ställe som heter Jays på Westbank så ska han köra en show där. Jag kan få en intervju efteråt.

Det är min första vecka någonsin i New Orleans, jag är ny här och försöker lära mig staden. Ändå vet jag instinktivt att Westbank, på andra sidan Mississippi-floden, är no go area för en vit snart 50-årig musikskribent från Malmö.

Jag ringer Zack Smith, Sonics fotograf och New Orleans-bo sedan femton år tillbaka, och förklarar läget. Han är tveksam, men samtidigt så sugen på att få plåta Freedia, hela New Orleans posterboy just nu, att han kastar all ängslan överbord.

Innan midnatt kör vi över Mississippi-floden och försöker förbereda oss:, det kommer nog vara kaotiskt och det kan vara farligt. Jag har svårt att sortera tankarna, vet bara att jag måste göra det här.

Jays ligger på 1201 Burmaster i ett område som heter Gretna, och visar sig vara en stor lagerlokal mitt i ingenstans. Några nerbrunna ödehus som grannar och en stor parkeringsplats utanför. Det är allt.

Det är kö innan klubben ens öppnat. Lättklädda kvinnor står på rad längs väggen, männen stoppar pistolerna i handskfacken på bilarna innan de går in. Det är också rätt rejält med vakter, larmbågar och kravallstaket på plats.

Klockan är halv ett när Freedia anländer. Han stiger ur sin bil och säger högt, till folkmassans jubel, »The queen is here!«. Sen kallar han på oss och vi hälsar på honom och följer efter in på klubben som hans gäster.

Bounce är naturligtvis klubbmusik med djupt sexuella rytmer. Dess primära syfte är att få folk på dansgolvet att gå bananer. Väl inne på klubben hetsar DJ:n gästerna med obeskrivligt bra New Orleans-bounce. Sen är det dags för Freedia.

De första fem sekunderna är några av de allra mest magiska jag varit med om i hela mitt liv. Big Freedia har pressat sig fram genom den täta människomassan med en livvakt framför sig. DJ:n har strypt musiken, stämningen är elektrisk, folk skriker efter »the Queen of Bounce«. Alla kroppar på klubben är riktade mot en lång, finlemmad, homosexuell man i kort, röd läderjacka. Han stannar mitt på dansgolvet, omringad av folk, och greppar mikrofonen.

DJ:n droppar beatet, Freedia börjar rappa och alla på klubben, och då menar jag alla, svarar honom i oemotståndliga men svårförståeliga call and response-utrop. Taket lyfter.

Det är ett magnifikt ögonblick. Freedias rap, människornas svar, jublet, kakafonin, svetten. Varenda kvinna på klubben böjer sig som på given signal framåt och skakar intensivt på rumpan. Ja, det är twerking och det är svårt sensuellt och omöjligt att värja sig mot.

I den kanske bästa bok som skrivits om New Orleans musikliv, Nik Cohns Triksta, försöker han förklara hur det känns när han hör bounce för första gången under en parad:

»Det här var första gången jag fångade beatet på nära håll, i mina fotsulor, i magen och i kulorna, och effekten var renande. De gigantiska högtalarna, de stekheta gatorna, de snuskiga rimmen och de flammande beatsen, DJ:n som slängde bränsle på elden, tjejerna i bar hud – New Orleans var spritt språngande naken framför mig, och jag längtade efter att bli naken själv«.

Efteråt är jag förbluffad över Big Freedias mod. Han framstår som en verserad och känslosam själ. Och en så uppenbart feminin homosexuell man i en lika uppenbart konservativ machokultur: att han ens vågar bege sig in mitt i kaoset.

Klockan är nästan två på natten och jag har just haft min kanske starkaste musikupplevelse någonsin. Framträdandet tar 20 minuter och jag har gåshud hela tiden. Jag känner att jag har fått vara med om någonting äkta, en upplevelse som inte går att förfalska.

När vi senare är på väg ut ur klubben frågar jag vakterna hur mycket folk det var på plats. »800 personer, fullsatt«, svarar den ene, en massiv svart man. Han ler och synar mig, uppifrån och ner, sen upp igen: »Vi har kört bounceklubb här på Westbank varannan torsdag i två år. Du och din fotograf är de första vita snubbarna jag sett«.

Efter att jag intervjuat Freedia i hans bil, en stor svart skinande Chevrolet, smiter jag och Zack iväg till vår parkerade bil och kör över floden, tillbaka till New Orleans norra sida. Vi är båda svårt euforiska och upprymda och vet att vi ska bära med oss det som skett resten av våra liv.

Några veckor efter att jag kom hem uppenbarade sig möjligheten att få prata med en annan New Orleans-legendar: Dr. John. Han satt på sitt hotellrum i Kansas City och inväntade kvällens spelning när jag ringde upp. Jag fick 20 minuter och det blev en rörig och rosslig men alldeles underbar monolog om New Orleans musikaliska kraft.

Jag skrev 60 000 tecken om min New Orleans-resa till Sonic. Det blev till en 18 sidor lång exposé över New Orleans hiphop- och bouncehistoria i Sonic #74 (med makalösa foton av Zack Smith). Det är kanske den bästa text jag någonsin skrivit. Jag är, fortfarande, orimligt stolt över den.

Skulle någon ha missat den och vara intresserad av att läsa så går den att beställa här.

Efter att Pierre, Sonics chefredaktör extraordinaire, läst hela texten så skrev han, i ett mail sent en natt, att mina Freedia-eskapader fick honom att tänka på när Ahmet Ertegün och Jerry Wexler gav sig av för att hitta Professor Longhair i samma stad, drygt femtio år tidigare…

»The ultimate story of their time together, which both men loved to tell, concerned the night in New Orleans when they went to find an unknown genius named Professor Longhair who was playing in a joint across the river, where no taxi driver would take them.

Their cabbie dropped them off in the middle of a field. After walking a mile in darkness, they saw a brightly lit house in the middle of town so full of people that they seemed to be falling out of the windows as music blared. Talking their way past the guy at the door, who assumed they were cops, the pair made their way inside.

Out came Professor Longhair, who played a piano with an attached drumhead that he would hit with his right foot. As people danced, Ahmet and Jerry could barely contain themselves. An utterly primitive, completely original artist was making a kind of music they had never heard before.

Rushing up to Longhair after his set was over, they told him just how much they wanted to sign him to Atlantic.

›I’m terribly sorry,‹ said Longhair. ›I signed with Mercury last week.‹ In Ahmet’s version of the story, the pianist then added, ›But I signed with them as Roeland Byrd. With you, I can be Professor Longhair.«

*****

I somras fick jag ett meddelande av en före detta flickvän till en före detta arbetskamrat. Jag hade aldrig träffat henne innan men hon ville möta upp mig för att diskutera ett eventuellt jobb.

Vi lunchade på Lilla Torg i Malmö och hon berättade att hon drev en stor årlig internet- och datorkonferens här i stan som nu firade 10-årsjubileum. Eftersom jag är komplett värdelös på alla saker som är ens avlägset tekniska undrade jag vad hon egentligen ville med mig?

Tydligen hade konferensledningen bjudit in Nile Rodgers som avslutningsgäst. Mitt lunchsällskap ville att jag skulle intervjua honom på scen inför åttahundra programmerare och analytiker.

Jag vet inte ens om det går att överskatta Nile Rodgers betydelse för den moderna musikhistorien. Det var han som, bland mycket annat, cementerade discons populärkulturella kraft med bandet Chic, förlöste Madonna och drog tillbaka Bowie in i rampljuset.

Jag var vanvettigt nervös veckorna innan, mer nervös än jag varit för nästan något annat i mitt liv. Det var som om jag utsatts för ett test, som att någon skulle se om jag verkligen var den jag utgett mig för att vara.

Men det gick såklart bra. Nile var genomsympatisk och intervjun blev snarare en monolog där han drog magnifika berättelser från ett spännande liv. Mycket av detta finns för övrigt att läsa i han relativt nyutkomna självbiografi Le Freak, som jag varmt rekommenderar.

Två saker har etsat sig fast. Medan vi väntade på att gå på scenen så satt vi tillsammans backstage. Nile spelade då »Good Times« för mig, unplugged, på sin gräddvita, väl slitna 1959 Fender Stratocaster, den som han kallar »The Hitmaker«.

Det kändes besynnerligt men samtidigt oerhört och praktfullt. Jag undrar vad den 15-årige Tony Ernst hade tyckt om han hade fått se in i framtiden.

Ändå var det inte det vansinnigaste som hände denna kväll. Vi gick på restaurang innan giget — Bastard i Malmö — jag, Nile, hans fru och tre andra från Øredev-konferensen. Det var fint, jag satt mitt emot Nile och vi pratade om de långa och tidvis besvärliga inspelningarna med Madonna 1983 som skulle resultera i Like A Virgin-albumet.

Då ringde Niles telefon. Han ursäktade sig och reste sig, men jag hörde hur han sa »Hi, Diana!« på väg ut.
Ja, det var Diana Ross, berättade han när han kom in. Och ja, det var det mest fulländade populärkulturella ögonblick jag var med om under 2014.

*****

Hela årets absolut största populärkulturella händelse däremot, åtminstone på Englands ständigt regniga lilla ö, måste ha varit Kate Bushs comeback. När »Before The Dawn«, som tillställningen kallades, utannonserades i mars i år sålde de drygt 100 000 biljetterna, fördelade på 22 konserter i Hammersmith Apollo, slut på under tretton minuter.

Anledningen till hysterin (förutom faktumet att Kate Bushs arv och betydelse vuxit med lavinartad hastighet och styrka de senaste åren) var att det här var hennes första konserter på 35 år.

Jag lyckades, via absurt lyckliga omständigheter, få tag på en biljett till den tredje konsert. Det var fredagen den 29 augusti och jag var en lycklig man. Efter konserten var jag illa tagen, hade svårt att sortera tankarna.

Jag insåg att Kate Bush hade dompterat publik, media och bransch på ett spektakulärt sätt under hela 2014. Det var som att hon lindat oss alla kring sitt lillfinger. På tunnelbanan på väg hem till hotellet slog det mig: det här är kvinnan som lyckades lura det industriella musikkomplexet.

Om mina känslor kring allt detta skrev jag nästan 10 000 tecken i höstnumret av Sonic. De ska jag inte återupprepa. Men under månaderna innan, under och efter showen på Hammersmith Apollo så återvände jag också till den här kvinnans musik och spelade, spelade, ånyo spelade.

Jag började på en text som antagligen skulle in på Sonics hemsida, men livet kom i vägen, så jag hann aldrig färdig.

Här kommer dock en tjugondel av denna text, som för att illustrera vad jag ville fånga.

Let’s exchange the experience
»Kate Bushs 20 största låtar. Det har varit ett styvt arbete, eftersom jag älskar den här kvinnans musik och utan tvekan hade kunnat välja 20 till och 20 till därpå. Nu blev det dessa, beroende på stämningsläge och dagsform. Alla nio Kate Bushs studioalbum finns representerade, hon har ju, som bekant, aldrig släppt ett dåligt album.

20. »And Dream of Sheep« (från Hounds of Love 1985)
En knappt tre minuter lång pianoballad om en kvinna som ramlat överbord, ligger och flyter i vattnet och drömmer om får medan hon hoppas att bli hittad. Under konserten var det här en av de centrala låtarna, som öppningsspår för »The Ninth Wave«-uppförandet, och det var nära omöjligt att inte bli berörd.
Tracey Thorn beskriver känslan i sin recension av konserten i New Statesman:

»I should probably write this somewhere more formal – my will, perhaps – but in case I forget, let me say here that I would be happy for you to play this song at my funeral. I weep as she sings it, partly because I’m imagining my own funeral, but also because we are witnessing a struggle between life and death, where a drowning woman yearns to be saved, to return to her beloved family«.

Ja, det blev inte mer än så, jag hann bara till plats 20. Men ni vill väl veta topp 3, kan tänka?

3.»Wuthering Heights«
2.»This Woman’s Work«
1.»Running Up That Hill (A Deal With God)«

*****

Alltför ofta handlar dessa musikårstexter om nya plattor som släppts under ingående år. Lika ofta är de fullkomligt och allomslutande ointressanta; tragiskt trista i sin dissekering av ett helt års redan idisslad musik.

Vi vet nämligen om att The War on Drugs kom med nytt album och hur hårt varenda musikkritiker omfamnade det, vi har full koll på att det var divergerande åsikter om Taylor Swifts platta och att vissa av er tror att Run The Jewels-albumet var hiphopens heliga Graal.

»Jag är, men måste inte vara, ett barn av min tid« skriver polska poeten Wislawa Szymborska i en dikt.

Jag eftersöker ibland texter om gamla album, sedan länge döda artister och bortglömda låtar som kanske inte släppts under året men som upptäckts nu. Därför vill jag tipsa om Terence Boylan.

I juni höll jag på med en spellista med sommarmusik på Spotify. Titeln var Amerikansk västkust 1970-1985 och jag skrev i en sorts programförklaring (ja, jag är pretentiös, sue me) att detta var musik »med stor musikalisk komplexitet, som dock aldrig gör avkall på den bärande melodins storhet, en sofistikerad genre med tydliga inslag från jazzen, countryn, soulen«.

Jag konstaterade också att bortom den slicka produktionen fanns det »något som ständigt oroar i den här musiken, något som gör att den aldrig blir helt statisk. Något som har med Drömfabriken och dess raserade drömmar att göra. Det går distinkta stråk av vemod genom melodierna, de är lika raka som kokainlinjerna på speglarna på någon av alla efterfesterna i Hollywood«.

Jag avslutade med en innehållsdeklaration: »Musik för radions sena timmar, musik för tiden i bilen, musik för sommaren, för salta bad, för kvällarna i lugn och ro, för kallt vitt vin«.

Det var alltså i detta sammanhang jag hittade Terence Boylan. Han släppte två album under sin västkustperiod, Terence Boylan (1977) och Suzy (1980), där framförallt det första självbetitlade albumet är en glittrande juvel. Helt oförstörd av tiden, omöjlig att inte älska.

Boylan växte upp i New York, uppträdde i Greenwich Village ungefär samtidigt som Dylan. Han gick på samma college som Walter Becker och Donald Fagen och med dessa två spelade han in en platta redan 1968 — en platta som verkar omöjlig att få tag på.

Sedan flyttade han till Kalifornien, släppte albumen som jag upptäckt och lärt mig älska i år (bägge finns för övrigt på Spotify). Ingen av albumen slog. Han fick försörja sig som låtskrivare och reklamjingelmakare istället.

I dag fungerar han som »Executive Director of the Boylan Foundation for International Medical Research, a non-profit organization that supports bio-medical research and international scientist exchange fellowships«. Allt enligt den egna hemsidan.

*****

Om den större delen av er känner mig som rapfarfar i Sverige så känner några få andra mig för min befattning i svartmetallens onda tjänst.

Jag odlar en ganska specifik smak när det gäller metal. Det ska vara black metal, allra helst. Och den ska vara nedsvärtad, ondskefull, satanisk. Men jag har genom åren lärt mig att också älska doom och sludge. Där stannar det, jag förstår mig inte på Metallica eller Judas Priest, och jag har oerhört svårt för death metal.

Jag har sedan ifjol höstas börjat skriva för Close-Up Magazine och det gör mig stolt och nöjd. I år har jag fått intervjua storheter och idoler som Agalloch, Menace Ruine och Wolves In The Throne Room.

Särskilt den långa intervjun (som främst kretsade kring svartmetallens förutsättningar och idévärld) jag gjorde med bröderna Weaver i det sistnämnda band var uppfriskande. Wolves In The Throne Room är ett av mina absoluta favoritband inom black metal, genom alla tider.

Årets konsert i min metalvärld var var i övrigt när Pallbearer och Yob kom till Loppen i Christiania i Köpenhamn den 18 september. Ett sagolikt oväsen, en ohygglig energi, en brutal uppvisning. Bägge banden var formidabla.

När Yob dundrade igång med sitt avslutningsnummer, den nästan 20 minuter långa »Marrow«, trängde jag mig allra längst fram och stod så nära sångaren och gitarristen Mike Scheidt att jag kunde röra vid hans skägg (om jag bara vågat). Jag plockade ur öronpropparna och lät våg efter våg av musikalisk urkraft skölja över mig. Ett nära nog fulländat ögonblick.

För Close-Up sammanställde jag också, i tidningens decembernummer (som finns ute nu i butik), min lista över årets bästa metalalbum:

1. Pallbearer — Foundations of Burden
2. Yob — Clearing The Path To Ascend
3. Panopticon — Roads To The North
4. Avichi — Catharsis Absolute
5. Agalloch — The Serpent & The Sphere
6. Indian — From All Purity
7. Aurvandil — Thrones
8. Thou — Heathen
9. Falls of Rauros — Believe In No Coming Shore
10. Sivyj Yar — From The Dead Villages’ Darkness

*****

Det är nog också meningen att jag ska redovisa årets bästa musik här, inte bara skriva tirader om New Orleans, svartmetall och Kate Bush. Så då försöker jag göra det.

Jag lyssnade, precis som tidigare år, mycket på västafrikansk musik, ambient och vad nu än Mark Kozelek tog sig för. Jag tyckte mycket om Lana Del Reys album och anser att The Twilight Sad gjorde en storstilad comeback. Sent på året lärde jag mig också älska Hollie Cooks Twice.

Jag vidhåller också med bestämdhet att amerikansk rap aldrig varit bättre än de senaste fem åren. Den är vital, dynamisk, rå, obegripligt modern, sensationellt aktuell. Det känns så outsägligt trist att svensk media fortfarande klänger sig fast vid sin erbarmliga New York-förälskelse när den stan inte haft med rap att göra på över 10 år.

Ändå läser jag ingenstans i svensk press om Migos och Na’Tee, om Dreezy och Lil Herb, om King Louie och Tink. Jag ser inga hyllningar till Baton Rouge, Atlanta eller Chicago. Jag förstår inte det. Är det okunskap, ointresse eller för att man helt enkelt inte orkar hänga med? Förbluffande.

Här har ni mina tio favoritraptejper för året (alla finns för övrigt för gratis nedladdning på datpiff.com eller livemixtapes.com).

1. Migos — Rich Nigga Timeline
2. Migos — No Label 2
3. Lil Herb — Welcome To Fazoland
4. Kevin Gates — By Any Means
5. Lil Boosie — Life After Deathrow
6. King Louie — Tony
7. Ethereal — Blacklist
8. Rome Fortune — Beautiful Pimp 2
9. Dreezy — Schizo
10. PeeWee Longway — The Blue M&M

Utöver detta kom det också bra album från Big K.R.I.T., Future, Chief Keef, YG, Rich Gang, Mick Jenkins, Lil Bibby, Slim 400, Lil Durk, Tink.

*****
En sak till bara innan jag stänger dörren för 2014: rasismen. Det har varit en massa käbbel i den dagisinstitution de kallar riksdagen de senaste veckorna. Jag är inte världens mest politiskt insatta person. Jag har haft bättre saker för mig här i livet än att korrekturläsa parlamentarismen men jag vet vad jag sett och jag vet vilka ni är.

Egentligen har jag bara en sak jag känner extra starkt för: att vårt land har så öppna gränser som bara är möjligt. Jag skiter i skattetrycket, skolval och Bromma flygplats. Jag vill bara att vi tar emot så många människor på flykt som vi kan och ser till att välkomna dem här. Inget annat betyder något för mig i det långa loppet.

Så när SD nu ökar i valmätningarna kan jag med bestämdhet säga: det är synnerligen osvenskt att inte ta emot människor på flykt. Och om worst come to worst kommer jag klippa passet och strida sida vid sida med de som ni inte vill ha kvar här.

Ja, det där med »strida« är en metafor så att ingen får för sig något annat. Det finns redan ihopklipp-och-klistrade lögner om mig på nätet så att det räcker och blir över.

I USA, där vita poliser de senaste åren helt fritt har kunnat mörda svarta människor utan att ens få en reprimand så har man givetvis större problem än de vi har här hemma. Icke desto mindre hänger dessa bägge världsbilder ihop. 3Hunna, baby.

Men det gror också något optimistiskt här och var. Jag tänker på hur bilden av en popstjärna ser ut. På min tid var det nästan alltid en vit man, och någon enstaka gång en vit kvinna, med gitarr. För mina ungar är det undantagslöst en svart man eller kvinna framför mikrofonen.

Nästa generation kommer på ett mycket mer naturligt vis att se upp till afrikanamerikaner som idoler och förebilder än vad min generation gjorde.

Komikern Chris Rock drev en likartad tes nyligen, i en tidskrift jag glömt namnet på. Där såg han positivt på framtiden eftersom hans barn tar för givet att det är en svart man, Barack Hussein Obama, som bestämmer i USA. De som är yngre än 10 år har under hela sin livstid inte sett en vit man som president.
Jag är säker på att det kommer att göra något med oss. Något bra.

*****

Svenskt? Jag märker att ju äldre jag blir, desto mindre lyssnar jag på svensk musik. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske har jag lyssnat på vad jag ska, kanske har jag redan paid my dues.

Ändå försöker jag. Speciellt när det gäller rap så känner jag att jag har ett ansvar. Men det funkar inte riktigt för mig. För 20 år sedan förstod jag idén om att lyfta den svenska hiphopen, då var vi ännu en ung nation.

Men ingen av de här nya artisterna skär lika djupt i mig, sorry. Jag behöver inte det lika mycket som förut (och jag är väl i ärlighetens namn inte heller riktigt målgruppen längre). Jo, jag tycker mycket om Jaqe och Seinabo Sey, men resten är som en dimma för mig.

Jag längtar efter Seron, Remedeeh, Patrullen, en kaotisk Sedlighetsroteln-EP och att Gubb fortfarande ska vara i livet.

Fast det är klart, det var oerhört kul att träffa Organismen igen för intervju, femton år sedan jag träffade honom första gången. Och Piraternas fortsatta resa ser jag mycket fram emot. Dessutom gjorde faktiskt Ison & Fille och Timbuktu sina kanske allra bästa album i karriären.

Men den absolut bästa svenska artisten under året var Lykke Li. Hon känns distinkt dramatisk: som ett sorts iscensättande av levande livet med hög smärttröskel.

*****

P.S. egentligen är årets största musikaliska händelse denna och ingen annan än denna: Lil’ Boosie kom ut ur finkan.