Tolv ögonblick från året

Orcas – Orcas (album)
Rafael Anton Irisarri leder in striden för svårmodet på ett tredje spår (utöver de han plöjer under eget namn, samt under The Sight Below-monikern). Ihop med Benoit Pioulard är han Orcas. De gjorde 2011 års mest tårdrypande sång när de hyllade framlidna Trish Keenan med den förtrollande »Until then«.

Fullängdaren inträffade alla förväntningar. Spröda melodier och kristallklart realiserade idéer i ett djupt egensinnigt ljudmöte, helt utan blinkningar och passningar. Årets album.

http://www.youtube.com/watch?v=v3VvJxl2eIA

Robert Hood – Motor: Nighttime World 3 (album)
Konceptsegern tog Robert Hood hem, med denna metodiska studie i bilfabrikstechno. Sällan har man hört det monotona arbetet skildras med ett så precist allvar. I varje spår hittar man något hypnotiskt att sakta sjunka in i, tyst jubla åt. Har Robert Hood någonsin varit bättre?

Även:

X-TG – Desertshore/The Final Report (album)

Brian Eno – Lux (album)

Saint Etienne – Words and Music by Saint Etienne (album)

Simon Scott – Below Sea Level (album)

Monoton – Monotonprodukt 07 (återutgåva)

El Perro Del Mar – Love In Vain (med årets mest begåvade Rhythm & Sound-sampling)

Retro:
Günter Schickert – Überfällig (album)
En av krautens bäst bevarade hemligheter gavs äntligen ut på nytt. Überfällig är lika nydanande som valfritt Manuel Göttsching-album. Schickerts ekogitarrer vill ut i rymden, men ringas in av en stram, krispig produktion, så att ackorden närmast studsar runt och kolliderar mjukt.

Avslutande »Wanderer« är hisnande vacker, himmelsk improvisation på väg mot något som andas samma disiga höstluft som The Cures »Faith«.

Dögrävar Disko (kassettsamling)
Tre kassetter med sjuttio mestadels totalt okända svenska elektroniska akter samlade i en box. Hörde jag något charmigare än Candides »(But Not) Tonight« i år? En banal, fantastisk synthpoplåt, där man inte riktigt lyckas hålla ihop arrangemanget, men får till en oefterhärmlig tonårsrumseufori.

Det finns fler magiska ögonblick, exempelvis från Landskronas minimalkungar Blip Blop (som även släppte en ypperlig fullängdare på samma skivbolag under året), sofistikerade Bonjour Tristesse, de av Boomkat så omhuldade Frak och Wolf Dragonards blytunga »Black League Rising«. Som en enda lång fest.

Fabio Frizzi – Zombi 2 (soundtrack)
»The boat can leave now. Tell the crew.« Fabio Frizzi knackar med handen mot en riktmikrofon och skapar beatet i temat till Lucio Fulcis klassiska film. En isande mellotron sätter tonen, men blir snart avlöst av en gåtfullt upplyftande melodislinga. Det är filmmusik som är lätt att placera i en tradition, men som i sin skevhet undandrar sig varje försök till kategorisering. Man vet bara att man måste lyssna på den, om och om igen.

Märkligt nog har man placerat den här fullständigt förgörande apokalypsextasen sist på denna högst välkomna vinylutgåva, så man får plöja igenom en del semestercalypso och voodootrummor på vägen dit – inte en död sekund, frestas man säga.

Årets singel:

Agnes – »One Last Time«
Jag kan möjligen räkna upp låtar från i år som var bättre, men ingen singel var mer fulländad än »One Last Time«. I vad som borde vara ett omöjligt midtempo med små, knappt hörbara musikaliska förskjutningar hittade Agnes äntligen hundra procent rätt. Plötsligt lämnade hon sina förebilder bakom sig och sålde fullständigt övertygande in sin kärlekssorg, för att några minuter in i sången avbrytas av ett plastgitarrsolo värdigt Prince. Ett klassiskt popmusikaliskt ögonblick.