Tjugo drabbande stunder

1. Roc Marciano (Hjälte)
Alla som älskar 90-talets mörka, snöiga albumklassiker med artister som Mobb Deep och Raekwon i genren som ibland kallas NYC Thugcore har mycket att hämta i Roc Marcianos rap. Han muttrar tillbakalutat att han ska “put one in your grapefruit” och berättar hjärtskärande om när han ringer och lämnar dödsbeskedet till en avliden väns mor. Men även de som tycker att Marcianos tuggande om livet som bov på gatan kan bli lite väl monotont i längden borde ge själva musiken en chans.

Som rappare slog Marciano först igenom i sällskap av Busta Rhymes och gjorde sig sedan ett namn bland underjordens finsmakare i gruppen The UN, bland annat i en knippe odödliga samarbeten med producenten Pete Rock. Som producent började han också skina i The UN, men det var först i början av förra året när låten “Snow” läckte på nätet som jag verkligen förstod att han är en producent att räkna med. Några av de mest skoningslösa trummor jag hört inom hiphop på många år ackompanjerades av en helt genial, melankolisk melodislinga. Soundet var på en gång källarsmutsigt och storslaget filmiskt.

Först tog jag för givet att Pete Rock eller någon annan legendarisk demonproducent låg bakom “Snow”. När jag fick reda på att det var Roc Marciano själv som satt bakom spakarna tappade jag hakan och undrade om man verkligen kan ha sån tur. Det var inte tur. På årets album “Marcberg” (på CD och vinyl-EP i år,  dubbelvinyl med helt nya extraspår i januari 2011) fick vi fler ovanligt välproducerade låtar. Bäst av dem var “Thug’s Prayer”. En låt så realistisk i tonen att man kunde känna Long Islands kalla vindar i nacken och se tåget åka förbi på näthinnan. Basgången var en ren uppenbarelse.

Och nu precis i slutet på året, hörde jag “Scarface Ni**a”, en av låtarna som kommer att finnas med på den uppdaterade versionen av “Marcberg”. Den här låten är helt jävla galen – det finns inga andra ord för det. Lätt årets bästa låt. Trummorna är hårda som ett berg av trälådor som ramlar över dig och begraver dig. Till detta en minimalistisk stråkslinga som definierar begreppet “cinematic production”.

Marciano muttrar egentligen bara på om samma gamla vanliga ämnen, men det är något med hur han lägger orden över produktionen som gör att de målar bilder och små filmer för ditt inre öga, på samma sätt som Biggie Smalls en gång brukade göra. Det går inte att lyssna sönder “Scarface Ni**a”. Tro mig, jag har försökt. Återigen var det Marciano själv som hade producerat och om det inte var det förr, så är det nu bevisat bortom alla tvivel att han inte är “en bra producent för att vara rappare” utan en av de bästa, om inte DEN bästa hiphopproducenten över huvud taget idag.

Hans bästa beats stimulerar fantasin och föreställningsförmågan lika mycket som poesi eller episkt filmskapande. Samtidigt får de dig att nicka tills du bryter nacken med sin djupa, smutsiga gatufunk som talar direkt till maggropen. Roc Marciano tilltalar varje del av min varelse och han är just i detta nu min störste musikaliske hjälte av alla. “Snow” och “Scarface Ni**a” är inte låtar, de är små världar att flytta in och bo i. Jag är övertygad om att den här musiken fortfarande kommer att låta tala om sig om 300 år. Stor, tidlös konst.

2. Ne-Yo – Heroes (Låt)
Ne-Yo slog igenom som låtskrivare när han var med och skrev Marios mega-hit “Let Me Love You” och som sångare med sin egen lika odödliga “So Sick”. Sedan förlorade sig hans unika musikaliska begåvning i viss mån i reklamradions likriktade sound och han blev en R&B-snubbe bland alla andra. I år lanserade han en kampanj mot mäns våld mot kvinnor tillsammans med varuhuskedjan Macy’s. Som en del i den kampanjen släppte han en otroligt vacker och tidlös ballad som hette “Heroes”. Både texten och musiken är oförglömliga och låten är på en gång 100% pop och 100% soul på det där oemotståndliga sättet som vi i princip inte hört sedan Michael Jacksons storhetstid. En soulballad jag kommer att minnas resten av livet.

3. Branesparker & Nutrageous – Da Gritty & Da Grimey (EP)
The Freestyle Professors släppte 2009 års bästa album i kategorin traditionell hiphop: “Gryme Tyme”. Redan i år var de tillbaka igen. Den här gången fick producenten och rapparen Branesparker sällskap av killen som bland annat kallat sig Nut, Nutso, P-Nut och Nutrageous. Denna lite oväntade koppling mellan Queens och The Bronx resulterade i en fläckfri EP. Smutsig realism gifter sig snyggt med musikalitet och djupsinne. Allra bäst är den uppsluppna “It’s A Shame”, som uppfyller sitt uttalade syfte att “bring the Soul back to hiphop”. Gospelglada handklapp och körer ackompanjeras av den funkigaste basfiolsampling du kan tänka dig och rappen fullkomligen bubblar över av både insikt och självförtroende. Det är precis såhär det ska göras!

4. Rah Digga – Classic (Album)
Rah Digga har inte släppt ett album sedan 1999. Rappare som varit borta så länge brukar vanligen försöka komma tillbaka genom att på ett krystat sätt anpassa sig till rådande trender och hyra in en armé av legorappare och producenter. Rappare som likt Digga blivit brända av branschen brukar oftast inte komma tillbaka alls utan försvinna in i anonymiteten som säkerhetsvakter på en galleria hemma i Jersey eller något liknande. Rah Digga gjorde 2010 något helt annat. Hon lät Nottz producera hela skivan, tog inte in en enda gäst, avstod helt från radiorefränger och annat lockbete och pratade vitt och brett om att hon ville skapa en skiva som riktiga rapfans skulle älska.

Hon döpte till och med albumet till “Classic” och jämförde det med den mest oomtvistade hiphopklassikern av alla, Nas debutalbum ”Illmatic” från 1994. Riktigt så perfekt är inte skivan. Men om man bortser från 3-4 lite svagare spår är det här ett nästintill klassiskt hiphopalbum. En sån där skiva du har i lurarna i veckor medan du lär dig alla texter utantill. Allt detta medan twittrare valde sida i rivaliteten mellan de betydligt mindre begåvade artisterna Nicki Minaj och Li’l Kim. För att travestera Jean Sibelius kan man säga att när andra hiphopartister blandade cocktails i olika färger bjöd Rah Digga på rent källvatten. Och vi var många som var väldigt törstiga.

5. Highwon – Från Hjärtat (Låt från The Salazar Brothers samlingsalbum ”Evolution”)
Svensk hiphop har varit på dekis så länge att jag nästan hade hunnit glömma att genren fanns. Som så många gånger förr dök Highwon upp och räddade dagen med “Från Hjärtat”. Låten har allt man kan önska. En produktion som är lika modern som jordnära. En själfull refräng som man varken kan eller vill få ur huvudet. Och ett knippe rapverser av en kvalitet och variation som resten av hiphopsverige knappast skrapade ihop tillsammans i år. Sabos luttrade stolthet, Filles empati och analys och Hoosams studsiga auktoritet bygger den perfekta grunden för Aleks smittande refräng och Isons knockout till battlevers. Jag vet inte hur många hundra gånger jag lyssnade på den här låten i år.

6. The Djoon Experience feat. Kenny Bobien – Old Landmark (Tolvtumssingel)
Kungen av gospelhouse, Kenny Bobien, kom tillbaka med besked 2010. Den här extatiska tolkningen av gospelstandarden “Old Landmark” fungerar lika bra hemma i lurarna som på dansgolvet. Snäll och lycklig musik som kramar dig när det känns som mörkast.

7. Marvin Sapp – Best In Me (Albumspår)
Jag är ett stort fan av Marvin Sapps mäktiga stämma sen en tid tillbaka. Den sammetsmjuka ödmjukheten i de långsamma partierna och det himlastormande vrålandet i de intensiva. Många av hans låtar är dock snarlika och innan 2010 stod “Never Would Have Made It” ut i ensamt majestät som hans klassiska låt. Nu kan vi även lägga den ikoniska “Best In Me” till den listan. En perfekt låt från början till slut, vacker som de bästa romantiska komedierna från Hollywood och lika välkonstruerad.

8. Joe Claussells DJ-gig på Strand, Stockholm (Spelning)
Vi visste redan att Joe Claussell är en av världens bästa dj:ar, men när man fick uppleva det i verkligheten ledde det till ren extas. Oklanderligt musikval och teknisk expertis brukar räcka för en bra dj-kväll. Av Claussell fick vi detta, men också dj-setet som konstverk, med dynamik, utveckling och intern konstnärlig logik. Dessutom fick vi Claussells egen smittande entusiasm och kärlek till musiken. Housedisco som gudstjänstfirande!

9. Johannes Anyuru – Skulle jag dö under andra himlar (Roman)
När jag hörde att en av mina absoluta favoriter bland svenska poeter, Johannes Anyuru, skulle ge ut en roman kunde jag inte låta bli att tänka “jaha, ännu en stor poet förlorad till romanträsket”. Inte för att jag hatar romaner som genre, men för att det känns som om nästan alla poeter går över till romaner förr eller senare. Som om det inte går att leva på poesi, eller ännu värre: Som om poeterna själva bara ser poesin som en sorts förövningar inför den “riktiga” litteraturen som ska följa. Men i det här fallet var det mycket svårt att upprätthålla sin skepsis. Efter lite uppförsbacke i början utvecklar sig “Skulle jag dö…” till en bok som har alla romanens fördelar.

Den är svår att lägga ifrån sig och karaktärerna blir vänner och bekanta som man saknar när boken är slut. Men Anyuru behåller samtidigt det språkliga egensinnet och skönheten som präglat hans poesi. Dessutom är det en av de vackraste skildringar av Islam och att bli muslim jag läst. Något mycket viktigt i den islamofoba mardröm vår samtid håller på att utvecklas till.

10. LaNell – Lord, I Love You More (Albumspår)
LaNell är en av alla de där gospelartisterna som spelas på specialstationerna i USA, men aldrig når oss i Europa. Det är synd, eftersom hon har en sällsamt allvarlig och majestätisk röst. Hiten från det här albumet var titelspåret, “Work It Out”, med sin fräschör och luftiga optimism. Men jag fastnade allra mest för den här djupa och vackra balladen. Den liknar egentligen ingenting inom gospeln idag; eller inom någon annan genre heller för den delen. Den låter uråldrig och på något sätt högtidlig. Men framförallt är det en riktigt bra låt som framförs med fantastisk inlevelse!

11. Mary J. Blige – Hard Times, Come Again No More (Liveframträdande på Hope For Haiti-galan)
Mary J. Blige var en gång min favoritsångerska, men det börjar bli länge sedan nu. Den Mary J. som gjorde Swingbeat och Hiphop Soul med Puffy på Uptown Records var mycket mer musikaliskt givande för mig än den som gjort samarbeten med U2 och märkligt konturlös easy listening under 00-talet. Vad Mary J. Blige verkligen är bra på numera är att kräma varenda droppe smärta och patetik ur en riktigt stark ballad.

Till denna roll återvände hon i total triumf när hon tolkade den över 170 år gamla “Hard Times, Come Again No More” under TV-galan till stöd för jordbävningsoffren på Haiti. Många stjärnor deltog i galan och många stjärnor (Bruce Springsteen, Mavis Staples bland andra) har också tolkat just denna sång på senare år. Men den allvarliga stunden, Mary J.s totala inlevelse och texten och melodins odödlighet sammansmälte och gjorde detta till ett av årets verkligt gyllene musikögonblick för mig.

Mary J Blige – live Hope For Haiti
Uploaded by seelteck. – Music videos, artist interviews, concerts and more.

12. DJ Premier feat. Grand Puba & KRS-ONE – 5% (Låt)
Graden av engagemang i 5%-rörelsen, eller The Nation of Gods and Earths, som den egentligen heter, korresponderar oftast med kvaliteten och relevansen i östkusthiphopen i allmänhet. Under hiphopkulturens första blomstring delade breakdansare och graffitimålare utrymmet på New Yorks gator med 5% teachers. Senare, under den så kallade gyllene eran i slutet av 80-talet, kryddade några av tidernas bästa MCs, som Big Daddy KANE och Rakim, var och varannan låt med mer eller mindre explicita referenser till femprocentarnas poesi/filosofi/teologi. Under tidigt 90-tal leddes den kreativa explosionen av rättrogna 5-procentare som Brand Nubian och Poor Righteous Teachers.

När New York hämtade sig från G-Funkens dominans skedde det mycket tack vare Wu-Tangs genombrott, där Gods och Earths dök upp här och var i texterna. 1998 frågade sig Poor Righteous Teachers “What ever happened to the Gods and the Earths?” i en klassisk uppgörelse med det dekadenta läget på hiphopmarknaden. Nu, 2010, besvaras äntligen den frågan av DJ Premier, KRS-ONE och ingen mindre än Grand Puba från just Brand Nubian i låten som heter just “5%”.

Med den listan över medverkande och den titeln låter det hela kanske lite för bra för att vara sant, men det galna är att låten lever upp till förväntningarna! Puba är briljant som alltid och flyter som vatten. KRS låter sådär pigg, ettrig och undervisande som han bara gjort någon enstaka gång de senaste 15 åren.

Ännu roligare är det att höra själva musiken. DJ Premier från Gang Starr har väl sällan, om någonsin, gjort en dålig låt, men sedan 1998 har han stelnat väldigt mycket i formen. Ifjol hörde vi de första ansatserna till konstnärlig utveckling på länge från Premiers sida på Blaq Poets LP “The Blaqprint”. På “5%” överraskar han igen genom att sampla några fotsteg med klackskor.

Någon kommer gående i inledningen och sedan återkommer det klapprande ljudet, som av hästskor på kullersten, genom hela låten på ett fascinerande sätt. Det låter nytt och fräscht och påminner samtidigt om det geniala “vattendroppsljudet” som Premier använde på Jeru The Damajas “Come Clean” för över 15 år sedan.

13. Sade – Soldier Of Love (Album)
Återigen talade många om reklambyråmusik när Sade släppte ett nytt album. Det enda jag kände när jag hörde det var att jag gärna skulle vilja jobba på den reklambyrå som på samma sätt som Sades texter och röst svämmar över av kärlek, visdom och tröst. Bäst av allt var den omskakande live-versionen av titelspåret som hon framförde hos David Letterman.

14. Johan Jönson – Livdikt (Bok)
Johan Jönson har i några år utmärkt sig som den mest politiskt medvetna och socialt intressanta av de estetiska poeterna. Eller om du så vill, som den mest estetiskt medvetna av de sociopolitiska poeterna. I “Livdikt” har han förenklat stilen, dragit ner något på de språkmaterialistiska dragen och släppt in längre berättelser. Men det betyder inte att han tappat sin poetiska fingertoppskänsla eller förmågan att få varje rad i de stora litterära konstruktionerna att kännas betydelsefull . En märklig, sällsynt talang.

15. Pete Rock, Jay-Z, Kanye West & Kid Cudi – The Joy (Låt)
Först var jag besviken på låten som alla pratade om. Jag står fast vid att Kanyes och Kid Cudis verser är förvillande lika varandra och rätt sömniga. Men när jag hade hört låten några gånger i hörlurar började det gå upp för mig vilken sällsynt briljant produktion det rör sig om. Tveklöst en av årets bästa basgångar. Och visst känner man historiens vingslag när Jay-Z säger “Pete Rock…let the needle drop”? Först ryktades det att “The Joy” skulle vara med på Kanye Wests senaste album, men så blev det tyvärr inte. Nu sägs det i stället att den kommer att hamna på Kanyes och Jay-Zs kommande gemensamma LP.

Vi får väl se var den hamnar till sist, men även om “industrin” som så ofta förr slänger en av sina allra vackraste pärlor direkt i soporna, är den tack och lov redan ute på Youtube, bloggar och mp3-spelare i hela världen. Rappare har redan börjat freestylea över “The Joy”-beatet och det kommer de att göra länge än. En av de råaste tolkningarna hittills är Rah Diggas version, “My Joy”, som på många sätt är bättre än originalet. Men allt handlar i grunden om det där märkliga, samtidigt mjuka och hårda basljudet, som inte liknar någonting annat.

16. Mavis Staples – You Are Not Alone (Låt)
Första gången jag hörde “You Are Not Alone” tyckte jag att jag hade den hört hundra gånger förut. Det låter kanske inte som en komplimang, men det jag menar är att låten har en så varm, snäll stämning att den känns välbekant som ett fint gammalt minne. En tidlös, tröstande ballad att vila sig i.

17. Breakage & Burial – Vial (Låt)
För mig är den hårda, mörka dubstepgenren ofta som mest intressant när den tar på sig sårbarhetsmanteln. Desperata soulfragment stämmer lyssnarens känslosträngar på ett fascinerande sätt. Man måste verkligen vässa sina sinnen för att bli mottaglig för de små aningarna av djupa känslor. I den förhöjda sinnesstämningen drabbas man ofta enormt. Som i “Vial”.

18. Jaheim – Finding My Way Back (Albumspår)
Jag har länge tyckt att Jaheim har en av samtidens mest uttrycksfulla sångröster. Däremot har låtarna han sjungit ofta varit riktiga sömnpiller. En återkommande önskedröm har varit att till exempel R. Kelly skulle skriva ett helt album åt honom. I år släppte Jaheim ett album där i alla fall de flesta låtarna var riktigt starka. Allra starkast var “Finding My Way Back”, en omedelbar soulklassiker för vuxna.

19. Bruce Springsteen – Arkivmaterialet på The Promise-boxen (Skåpmat)
Det finns många olika Springsteen. Min favorit är den grynigt fotograferade, truligt blickande Springsteen från tiden kring mitt födelseår 1978. Både de svärtade weltschmerz-skildringarna på “Darkness On The Edge Of Town” och de levnadsglada livenumren från turnéerna vid samma tid. På de nygamla restlåtarna som släpptes i år uppfinner Springsteen knappast hjulet.

Materialet bjuder vid det här laget inte på några större överraskningar, men när jag för ett par veckor sedan klev in i en butik och ett par av de här spåren oväntat strömmade ur högtalarna, då stannade tiden.

20. The Funk League feat. Diamond D & Sadat X – The Boogie Down Bombers (Tolvtumssingel)
Det händer allt oftare numera att europeiska producenter samarbetar med sina gamla favoritrappare. Det handlar om MC:s som är legendariska i europeiska hiphopkretsar, men som glömdes bort av “branschen” i USA efter ett eller två album i rampljuset. Oftast blir låtarna bra, men inte mer. Producenternas kärlek till sina gamla idoler lyser igenom beatsen, men avståndet till rapparnas klassiska låtar från förr brukar ändå höras tydligt. Den här gången blev det en riktigt bra låt med en av årets mest välgrillade basgångar och smakfulla samplingar som krydda!