Tårar, dårar och Chicago

Jag är verkligen inte så mycket för det här med årsbästalistor, därför tänkte jag i stället ge mig på någon sorts årssammanfattning istället.

2012. Vilket jävla år alltså.

Är det något som präglat 2012 är det helt klart Chicago. Numera 17-årige Chief Keef blev en internetsensation med sin högkoncentrerade trap rap producerad av Young Chop och DJ Kenn, och Keefs egen historia av våld och fattigdom bidrog till att skapa myten runt honom.

Killen som i början av året satt under husarrest för diverse olagligheter har precis släppt sitt debutalbum Finally Rich på storbolag, och även om drill-soundet från Chicago inte låter riktigt lika chockartat fräscht och nytt som det gjorde i mars, så är det ett bra och sammanhållet debutalbum.

Jag kan lika gärna säga det redan nu: Jag må hata årsbästalistor men 2012 råder det inga tvivel om vilken som är årets bästa låt: Chief Keefs »I Don’t Like feat. Lil Reese«.

Hajpen kring ung rap från Chicago bidrog också till att stadens äldre garde fick en chans att skina. King Louie, numera titulerad King L, har kämpat på i mixtapesvängen ett par år, men 2012 fick han inte bara en shout out av Kanye West på den fruktansvärda remixen av »I Don’t Like« – han lyckades också hooka ett majorkontrakt och släppa fantastiska mixtapet Drilluminati.

(King Ls debutalbum kommer nästa år, och det ser jag fram emot!)

Men det kanske viktigaste med Chicago-vågen är den uppsjö av extremt duktiga unga kvinnliga rappare som har fått ta del av den uppmärksamhet som riktats mot deras hemstad.

Listan är lång; Sasha Go Hard, Katie Got Bandz, Chin Chilla Meek, Dreezy, Tink, Shady, Jamo Gerri’e, LStreetz, Ashlee Bankz, Pretty N Pink, TrapGurl Rea, Chloe, Chella H och inte minst Shawnna har alla under det gångna året levererat riktigt tung rap, och visat att det finns plats för mer än en kvinnlig rappare åt gången.

Många av Chicago-tjejerna har också gjort en vana av att samarbeta mycket med andra tjejer, något som bryter av mot det traditionella systemet med att varje rap crew har en first lady.

En annan tjej som inte gillar first lady-systemet är Nyemiah Supreme från New York. På sin remix av »I Don’t Like« rappar hon till exempel:

»Why is it in this game every rap crew got one chick
Surrounded by like six or seven rap dicks?
Sign a bunch of niggas rappin bout the same shit
But don’t add another chick cuz it’s gon be conflict«

En bättre sammanfattning av och diss mot first lady-systemetet har jag aldrig hört. Trots kritiken lever first lady-systemet kvar, varje bolag ska ha sin tjej-rappare och alla kvinnliga rappare tvingas att svara på frågan om vad de tycker om Nicki Minaj.

Årets bästa mixtape kom från New Orleans-rapparen 3D Na’Tee, som också hon tog upp the hardships med att vara en kvinnlig rappare. Na’Tee är trött på att bli jämförd med Nicki, att inte få sin egen plats och att bara behöva konkurrera med andra tjejer.

Na’Tee fick mig att börja gråta med sin ärlighet, öppenhet och kamp. Sedan fick min recension av hennes mixtape i googleöversättning nästan Na’Tee att börja gråta. Det är bland det finaste som hänt mig i år.

En annan rappare och idol som jag nästan fick att börja gråta 2012 är Kelow. När jag intervjuade henne tittade hon mig djupt i ögonen och tackade för allt jag gjort för henne. Då tårades mina ögon och så kramades vi.

2012. Året då jag fick två av mina idoler att nästan börja gråta. Ändå ett jävla bra år.

Mycket gråt blev det även till Faith Evans reality-serie R&B Divas – särskilt till den ständigt kämpande och höggravida Keke Wyatt som kämpade på med sina svartsjukeproblem. R&B-musiken, som länge har befunnit sig i en dansmusikkris, har rest sig lite under 2012.

R&B-divorna ojade sig alla över hur svårt det är att sälja skivor och bli spelade på radion om man gör klassisk R&B. Men ett av årets bästa album, Brandys Two Eleven, ger hopp inför 2013. Brandy gav oss klassisk R&B som inte lät tillbakablickande utan snarare modern som fan – men med en stark och stabil kärna av äkta klassisk högkvalitativ jävla R&B-musik. Tack Brandy!

R&B-musikens kamp märktes även i den allt starkare retrotrenden. 90-talet är tillbaka. Jag klagar inte (även om jag egentligen hatar retro) och många har gjort det bra.

Kirby Maurier släppte ett helt 90-tals-mixtape, So So Def-signade sångerskan Dondria och Last Kings-signade rapparen Honey Cocaine släppte mixtapes med remixar av klassiska 90-talslåtar. Retrotrenden märktes även hos producenten SpaceGhostPurrps crew Raider Klan, där släpig rap över upphackade g-funkslingor snarare stinker än doftar 90-tal.

På hemmfronten var det få som vann våra hjärtan som Lilla Namo. Efter en rad ganska hemliga gästspel hos andra rappare släppte hon sin debutsingel »Haffa Guzz«, som för alltid kommer att få mig att minnas sommaren 2012. Namos blandning av allvar och lekfullhet verkar gå hem hos de flesta.

Hiphop-tidningen XXL Magazine hade tidigare i år Waka Flocka på omslaget med texten »From the hood to hipster – everybody loves Waka«. Samma beskrivning gäller för Lilla Namo. Everybody loves Namo. 2013 kommer hennes EP.

2012 blev även året då dokusåporna stärkte sin roll ännu mer. Årets mest minnesvärda, och mest skandalösa, såpa var helt klart Love & Hip Hop Atlanta, där två av mina favoriter Rasheeda och K. Michelle medverkade. Rasheeda fick visa hur livet som independent-artist med eget bolag och med sin make som manager tär på privatlivet. K. Michelle å sin sida pratade om hur hon kämpar för att nå ut med sin musik i en bransch där många verkar tro att hon är helt galen.

»Yeah I might be crazy, but I’m talented as fuck« sjöng hon på mixtapet 0 Fucks Given, och troligen har hennes medverkan i Love & Hip Hop Atlanta hjälpt henne. Hon har skrivit ett nytt majorkontrakt (sitt tredje), så kanske kommer den där debutplattan 2013, men vid det här laget har jag nästan slutat hoppas.

En annan fantastisk kvinna som äntligen skrev majorkontrakt är Angel Haze. Hennes musikaliska insatser under 2012 kan symboliseras av hennes »Cleaning Out My Closet«-remix från mixtapet Classick där hon berättade om hur hon som barn utsattes för sexuella övergrepp av en släkting.

Det är bland det starkaste och mest drabbande jag hört i en raplåt, någonsin. Jag hoppas verkligen att Haze kommer få möjlighet att fortsätta vara sig själv, trots majorkontraktet, och trots att hon förmodligen är en sådan rappare som skivbolag inte vet hur de ska marknadsföra.

Skit i 2012 nu. Snart börjar 2013, året då en rad efterlängtade skivor släpps, nya dokusåpor kommer bjuda på nytt drama (till exempel kommer rapparen Lore’l – som jag ÄLSKAR – vara med i tredje säsongen av Love & Hip Hop New York), Chief Keef kommer fortsätta att existera (det räcker för mig) och Lil Wayne kommer till Globen (med 2CHAAAIIIIINZ som förband).

Jag hoppas att 2013 ger oss en pånyttfödd R&B utan för mycket dansmusik och jag hoppas att 2013 är året då vi äntligen får se lite tjejer i toppen av svensk hiphop. Gott nytt år, vi hörs 2013.

PS. RIP Natina Reed.