Musik mot trög hjärna

När året ska sammanfattas i musik brukar det ofta handla om att lista de stora låtarna och albumen. Det gäller att spänna musklerna och lyfta fram det som kan bli portalverk. Ett släpp med potential att bli en klassiker kittlar lite extra. Att lista sådana album och låtar blir en slags bekräftelse på musikkritikens existens. Och visst finns det en poäng med det.

Stora verk behövs för att kunna säga något om vad som var rådande under en tidsperiod och vad som banade väg för nya riktningar och uttryck inom en genre eller musikform. De behövs för att kunna se de stora dragen och skiftningarna. För att hitta sammanhang och strukturer. De är viktiga – för historieskrivningen.

Men lika ofta slås jag av hur fantasilöst årslistandet är. Ofta är det som att recensenter och kritiker, medvetet eller omedvetet, går efter den mediala exponering som artister och album har fått under ett år. Och därmed sätter de sig i en position som handlar om vad de förväntas ha med på sina listor. Det är ett trögt tankemönster som upprepas år efter år. Jag brottas själv med det och kan inte säga att jag alltid vinner. Men jag försöker ge det en match.

Jag vill att en årslista gör att jag börjar leta efter sådant som jag inte hört tidigare och som sätter igång saker i mig. Jag kan ta del av de stora låtarna och skivorna under året, bland all annan musik man konsumerar. Men jag vill hålla tanken fri och alert. Jag vill förvånas och bli överraskad.

Jag vill ha den där klara och nyfikna kittlingen i sinnet som får mig att anstränga mig lite. Den som gör att jag letar efter, läser om och lyssnar efter nya ljud. En sorts barriär mot att min hjärna omvandlas till ännu ett tillval i ens elabonnemang med evig bindningstid.

Och det vill jag att en sammanställning av musiken under ett år ska återspegla.

Under 2013 var Yatha Bhuta Jazz Combo en av de artister som höll mitt fokus någorlunda skarpt. Duon består av den franska producenten Onra (Arnaud Bernard) och hans landsman Buddy Sativa (Balthazar Dao). Onra är en beatmakare känd för att varva glassiga synthar med släpig r’n’b och elektronisk funk. Han gör en ganska sleazy form av dansmusik, senast kunde den höras på den utmärkta tolvan Deep in the night från 2012.

Keyboardisten och multiinstrumentalisten Buddy Sativa har sysslat med både hiphop-produktioner och mer jazzinfluerad musik. På sitt album Deus ex Machina, spelar och programmerar han alla instrument själv och gör en musik som bygger på friforms-jazz och spaceartad improvisation. Onra medverkar på en av låtarna på albumet.

I Yatha Bhuta Jazz Combo utvecklar de båda sina jazzinfluenser. På duons självbetitlade debutalbum som släpptes i april finns låtar med namn som »Universe is love«, »UFO Paradise« och »The muse inside«. Man kan man tro att det handlar om en charmig och uppenbar efterapning av 70-talets mer utflippade avantgarde-jazz. Och visst är det spirituellt. Men musiken är både organisk och fri på ett sätt som gör den oavbrutet spännande och egen.

Med trummor och bas som grund kryddas låtarna med piano, slagverk, synthljud och flöjter. Det är flummigt och psykedeliskt men aldrig lojt och släpigt. Alice Coltrane och Pharoah Sanders kan höras mellan rytmerna men också ett experimenterande som inte kör fast i virtuoseri utan som hela tiden har ett härligt flyt. Varje låt är en ny stämning och en ny resa.

Det tyder på ett djupare samförstånd mellan Onra och Buddy Sativa, deras hjärnor talar med varandra. Tillsammans har de skapat en skiva som ligger och guppar i en balja av varma ljud. En balja som man vill kliva i och stänga ute allt runtom kring en. Att omslaget är en del av en målning av Mati Klarwein, konstnären som står bakom omslag till album som Bitches Brew och The Last Poets This is madness, gör inte saken sämre.

En annan artist som ljudsatte mitt 2013 på bästa vis är Lorde. Den nyzeeländska sångerskans debut Pure Heroine har närmast gått på repeat hos mig och det var länge sedan ett popalbum kändes så helgjutet.

Ella Maria Lani Yelich-O’Connor började skriva låtar i tidiga tonåren och blev signad till ett stort skivbolag vid 13 års ålder. I mars i år kom hennes debut-EP The Love Club med hiten »Royals«. En låt som blev en succé inte bara på Nya Zeeland utan även i Europa och i USA. Med »Royals« blev Lorde den första kvinnliga artisten på 17 år att toppa den amerikanska Billboard Alternative Songs-listan.

När Pure Heroine släpptes i september fortsatte framgångarna, och de är väldigt motiverade. Lordes debutalbum är fyllt av hits. Det är popmusik som har något vemodigt över sig men som är självklar och som träffar direkt med sina melodier. Lordes röst är rökig och hes och samspelar perfekt med beatsen och syntharna. Tillsammans med producenten Joel Little, också han från Nya Zeeland, radar hon upp starka refränger. »Tennis court«, »400 lux«, »Ribs«, »Buzzcut Season«, »Team« – låtarna som golvar en bildar ett pärlband.

Pure Heroine är ingen svårtillgänglig eller knepig skiva. Musiken är pop i en modern elektronisk produktion med en lagom svart botten. Albumet är nominerad till en Grammy, det har fått hyllande recensioner och det har tagit Lorde över världen. Det är verkligen en skiva som är lätt att sortera in i kategorin stora släpp under året.

Men den är gjord på ett okonstlat och hantverksmässigt sätt. Det är Lorde och Joel Littles verk. Befriade från maner och uttänkta ljudbilder men med en fast övertygelse på sig själva sopar de banan med såväl James Blake som The Weeknd (två artister som Lorde nämner som influenser och vars album som kom i år båda var besvikelser).

Pure Heroine är en skiva som vilar på popmusikens grundfundament – att göra stor musik med enkla grepp och att ge sig fan på att ett album ska vara angeläget till sista tonen.

Lorde är tidigt i sin karriär. Jag kommer följa henne och jag hoppas att det blir för en lång tid.

Album, låtar och annat från 2013 utan rangordning eller ens i bokstavsordning

(mixen inkluderar inte alla artister i listan)

1. Stellar OM Source – Joy one mile (album)
2. Tal National – Kaani (album)
3. Planningtorock – Misxgyny Drxp Dead (EP)
4. Bill Callahan – Dream River (album)
5. White Poppy – White Poppy (album)
6. Kelela – Cut 4 Me (album)
7. Blondes – Swisher (album)
8. Savages – Silence yourself (album)
9. Haim – »Honey & I« (låt)
10. Kelly Rowland – »Dirty laundry« (låt)
11. Kenya Special: Selected East African Recordings From The 1970s & ’80s (samling)
12. Pissed Jeans – Honeys (album)
13. Omar-S – »I just want« (låt)
14. Melt Yourself Down – Melt Yourself Down (album)
15. Bombino – Nomad (album)
16. Stor – Shere Khan XIII (album)
17. Julia Spada & Mack Beats – »Lägg dig ner« (låt)
18. Mack Beats – Centrum (album)
19. Juan Atkins & Moritz von Oswald – Borderland (album)
20. Body/Head – Coming apart (album)
21. TM404 – TM404 (album)
22. Kartellen – »Återfall« (låt)
23. Maya Jane Coles feat. Karin Park – »Everything« (låt)
24. Daniel Menche – Marriage of metals (album)
25. The Bug – Filthy (EP)
26. Darkside – Psychic (album)
27. Britta Persson – If I was a band my name would be forevers (album)
28. Willow Smith – »Sugar and spice« (låt)
29. Willis Earl Beal – Nobody knows (album)
30. Pet Shop Boys – Electric (album)
31. Vex Ruffin – Vex Ruffin (album)
32. Julia Holter – »Hello stranger« (låt/cover)
33. Jon Hopkins – Boiler Room (mix)
34. Mount Kimbie – Cold Spring Fault Less Youth (album)
35. Pharmakon – Abandon (album)
36. Earl Sweatshirt – Doris (album)
37. Abidaz – In & Ut (album)
38. Lilla Namo – Tuggare utan gränser (EP)
39. Hailu Mergia – Hailu Mergia & His classical instrument: Shemonmuanaye (återutgivning/album)
40. Family Atlantica – Family Atlantica (album)
41. Forest Swords – Engravings (album)
42. Los Porcos – Sunshine/CFW (tolva)
43. patten – Eolian Instate (EP)