Mitt år: Olof Rundcrantz

”The brotherhood of man is not a mere poet’s dream; it is a most depressing and humiliating reality”.
(Oscar Wilde)

Med bara två månader kvar tills Pascal släpper sitt tredje album, ”Orkanen närmar sig”, är det hög tid att avsluta året med ett lovtal till Isak Sundströms andra band Skriet. Det finns ju annars en påtaglig risk att Skriet glöms bort när året ska sammanfattas i diverse tidningar, överskuggade av, säg, Fontän och Fever Ray, som på liknande sätt har fyllt sin mörkt beslöjade popmusik med kyliga iakttagelser av Sverige.

”En rå känsla som förvandlar skelettet till glas”.
(’Ben & Hjärtan’, Skriet)

Skriet symboliserar bättre än något annat band den röda tråd som löpt genom svensk popkultur år 2009; avhöljda och vassa skildringar av svensk vit medelklass när den är som allra mest inrutad och tröstlös. Jag tänker på Fredrik Wenzel och Henrik Hellströms film ”Man tänker sitt”. Jag tänker på Jesper Ganslandts ”Apan”. Och jag tänker förstås på Bruno K. Öijers diktsamling ”Svart som silver”. Bara för att nämna några självklara exempel.

”En ny dag gryr och tynar bort. De säger om och om igen det som redan sagts”.
(’Låt blommorna stå kallt’, Skriet)

I Skriets lyrik är livet alltid vardag, långt närmare marken än våra barndomars drömmar. Här berättas om människor som har ont i själen. Om de som har fått kärleken krossad i tusen små bitar. Om de som har varandra men ändå misslyckats att förena livsglädje med vardagsliv. Om de som har tappat hoppet och förlorat insikten om vad det innebär att vara människa.

”De förmultnar bland sina fotografier, de dör i sina vardagsrum”.
(’Fotografier’, Skriet)

Stämningen är lika bitande kall och gripande mörk som någonsin Bruno K. Öijers dikter. Den kryper in under höstrocken och vidare genom benmärgen. Och som vanligt är den placerad i tysta och stillastående radhusområden där husen står i perfekta rader längs asfaltsvägar med handskrivna skyltar, ”Kör sakta. Lekande barn”. Som vore människor pjäser i ett rutnät (vilket för övrigt ritningarna i filmen ”Man tänker sitt” illustrerar), såväl bokstavligt som metaforiskt.

”Möblerna i rummen, gatorna och husen. De längtar hem, de längtar bort”.
(’Låt blommorna stå kallt’, Skriet)

Likt den amerikanske författaren Richard Yates numera berömda roman ”Revolutionary road” skildras vardagen med en lika rörande som ångestfylld ton. För huvudkaraktären Frank Wheeler liksom för karaktärerna i Skriets lyrik ter sig livet, för att använda Oscar Wildes ord, som en deprimerande och förnedrande verklighet snarare än en poets dröm. Här har klockorna stannat, här rullas livet upp som eftertexter till en film med olyckligt slut.

Men där Skriet skildrar inåtvänd resignation, är Frank och April Wheeler i ständig kamp med sin omgivning. De krigar mot den, och på så sätt – utan att själva vara medvetna om det – också mot sig själva. De kan inte förstå att de är sin omgivnings mest representativa karaktärer, hela tiden måna om att putsa fasaden mot grannarna för att dölja vad som försiggår på insidan.

Och likaså agerar människorna i Skriets lyrik. De vattnar sina blommor, de klipper gräsmattan och krattar löv – men innanför den perfekta fasaden byts inga ord, där frodas ingen mänsklig kontakt.

”En liten trevlig stad, ett tyst möblerat rum”.
(’Låt blommorna stå kallt’, Skriet)

Så varför känns bilden av förortens radhusområden eller småstadens tegelstensvillor så stark när jag själv aldrig har varit en del av den? Hur kommer det sig att nostalgi kan framkallas utan att härledas till ett faktiskt minne?

Förmodligen skulle den marxistiska teoretikern Fredric Jameson förklara det som att nostalgin har kommit att bli en produkt, som gång efter annan används i böcker, filmer och poplyrik för att framkalla en viss känsla hos oss. Det är med andra ord bilden av livet i tegelstensvillan jag känner igen, inte erfarenheten i sig; en bild som i kulturen har kommit att symbolisera ängslig uppgivenhet.

Och, som sagt, Skriet har inte bara spelat in årets bästa skildring av denna bild, de har även besjungit Oscar Wildes ord i årets vackraste och kyligaste popmusik.

Annat bra från 2009:

Årets hatkärlek: Den Svenska Björnstammen – Dansmusik (låt)
Årets loversdico: J.C. Lodge & Shorty The President – More Than I Can Say/ Lover man Style (låt)
Årets popalbum: Animal Collective – Merriweather Post pavilion (album)
Årets godnattvisa: The Pastels & Tenniscoats – Two Sunsets (album)
Årets albumtitel: The Deportees – Under the Pavement, the Beach (album)
Årets konsert: Yo La Tengo, Kägelbanan (konsert)
Årets psykedeliska pop: Ducktails – Landscapes (album)
Årets remix 1: Skriet – Fåglarna (Nordpolen remix)
Årets remix 2: Miike Snow – Animal (Mark Ronson remix)
Årets återupptäckt: The Feelies – Crazy Rhythms (album)
Årets återkomst: Burial – Fostercare (låt)
Årets pinsammaste händelse: Philip Roth – The Humbling (bok)
Årets kärleksskildring: Up (film)
Årets loversrock: Paulette Walker And Friends – So in Love (album)
Årets hiphop: DOOM – Born Like This (album)
Årets Amerikaporträtt: Bill Callahan – Sometimes I Wish We Were An Eagle (album)
Årets mest överskattade popalbum: Grizzly Bear – Veckatimest (album)
Året dubstep: Invasion Vs. Shackleton – Wizards in Dub (låt)