Martin Janzons 2012

Det är lika bra att börja med en bekännelse: Ibland, när energin för allting annat är som bortblåst, läser jag tidningen Kupé på tåget. Det inträffade senast för några veckor sedan. Med kallt blod fick finna sig i att ligga kvar i tygpåsen medan jag i stället slappt bläddrade mig igenom det ena efter det andra av tågtidningens alla mellanmjölkiga reportage.

Men ett av dessa stannade jag som musikintresserad upp lite extra vid. Det handlade om utpräglade retroband. Jag fick lära mig att Dean Allen Foyd använder kalvskinn på trummorna för att få ett så tidstypiskt sound som möjligt (som namnet antyder lever bandet i en psykedelisk 60- och 70-talsbubbla).

Där fanns också The Fortune-Tellers, ett garagerockband som är väldigt noga med vilka fuzzpedaler de köper. Ju svårare det är att särskilja gruppen från deras 60-talsidoler, desto bättre: »Vad man spelar på är A och O. Man vill ju att det ska låta rätt.« Det vill säga: de ska låta exakt som det gjorde förr.

Det är lätt att fnysa åt det här. Man kan tycka att det är lite gulligt. Eller att det handlar om bakåtsträvande nostalgi och poänglös upprepning. Lever vi i en så deprimerande tidsålder att modern musik – sådan som verkligen andas 2012 – bara gör oss eländiga? Jag vill inte tro det.

Jag vill tro att musik – och all kultur – som sätter fingret på nutidens puls kommer att intressera och fascinera oss på ett sätt som retroband inte riktigt kan göra. Nättidningen där denna text är publicerad är bättre än de flesta på att påminna oss om att sådan musik finns, och att hjälpa oss att hitta dit.

Men så ser jag tillbaka på den nya musik jag lyssnat på i år, och känner genast att jag har mer gemensamt med Dean Allen Foyd och gänget än vad jag vill tro. Allo Darlin? De skulle nästan lika gärna kunna vara ett av Heavenly-frontkvinnan Amelia Fletchers tjugo år gamla sidoprojekt. Tame Impala? Är inte det egentligen John Lennon som gör trettiofem år gammal psykedelisk pop, i en något uppdaterad version?

Jag knockades av ynglingen Joey Bada$$ taggade hiphop. Men egentligen handlar den inte om så mycket mer än boom bap och 90-talets New York i nya hiphopbyxor.

Jag diggar Parquet Courts »Borrowed Time«, men även om den är släppt i år så inser jag att den lika gärna hade kunnat vara en bortglömd kusin till någon gammal John Peel-favoriserad postpunk-pärla. Bara det faktum att ett av mina absoluta favoritalbum från i år är skapad av en 59-årig Kevin Rowland säger väl det mesta.

Simon Reynolds, författare till Retromania, skulle hävda att detta är ett tecken på hur musikens tillstånd ter sig i dag. Nya musiktrender består inte av mycket mer än gammal musik som ommöblerats en aning. Har han rätt behöver jag kanske inte ta åt mig så mycket av skulden. Men jag är tveksam.

I dag är det lätt att höra såväl gammal som ny musik från världens alla hörn och följaktligen uppstår nya, spännande och moderna hybrider som är lika 2012 som Grateful Deads utflykter var 1967.

Att musiken har blandade influenser behöver inte beröva slutprodukten sin särart. Och visst är det exalterande när man stöter på något som inte liknar något man känner till, sådant man inte enkelt kan kategorisera eftersom ingen har hunnit skapa en kategori till det än. Jag fick en sådan känsla av något totalt nytt när jag i våras knockades av Death Grips.

Jag lyssnade inte och kände »ah, sådant här älskar jag!«, för jag kunde inte på ett vettigt sätt associera musiken till något. Däremot blev jag oerhört nyfiken. Det tog ett tag innan jag ens kunde komma fram till om jag gillade det eller inte, men jag landade i att det var det bästa jag hade hört dittills i år. Death Grips är som ett enda okontrollerbart informationsflöde som framkallar kaoskänslor. Jag tänker på gruppen när jag forsar fram i Stockholmsstressen: affischer på H&M-modeller mixas med reklam för konstutställningar och knappt hinner jag lägga märke till det historiska minnesmärket innan någon försöker sälja på mig en hemförsäkring.

Mitt i allt detta hinner jag också fundera på om jag någonsin kommer hitta något mer än tillfälliga deltidsjobb. Osäkerheten, kaoset, alla ändlösa distraktioner. Det är sådant som präglar min vardag, och det är fenomen som Death Grips sätter i centrum. Deras musik är inte opium för folket, utan en verklighetsförankrad käftsmäll.

Och det är då jag inser att det mitt bland verklighetsflykt och nostalgiska tillbakablickar också finns musik som verkligen händer här och nu. Nästa år ser jag fram emot att få höra Christopher Owens, The Knifes fullängdare och nya albumet med Katy B.

Men allra mest ser jag fram emot att få hänföras av något jag inte kan föreställa mig i dag. Något som tvingar mig till att tänka och känna saker jag inte kunnat förbereda mig på. Något som bara hade kunnat skapas år 2013.