Bortom swagrap och oneliners

Årssammanfattning För Tobias Lindquist kretsade några av 2013 års bästa stunder kring klockrena flows och kaxig skrytrap med mening. Men framför allt handlade året om ett av de mest fascinerande rapalbum som gjorts på snart två decennier.

Jag ska inte försöka skriva om »den bästa hiphopen 2013«. Det finns så många andra som hänger med så mycket bättre. Själv har jag tappat ganska mycket av kontakten med och förståelsen för »den nya heta rapmusiken« och ska därför avhålla mig från att såga det jag inte begriper.

Däremot finns det vissa saker som skär igenom den allmänna (och för mig så svårbegripliga) dimman av swagrap, nasala oneliners och Kanye-epigoner. Några av dem nådde ända in i hjärtat på mig 2013.

Rapsody (MC)
Rapsody har en röst som går bortanför all hype men ändå intar den en tvärsäker position här och nu. Det finns inget nostalgiskt tillbakablickande i hennes musik och beatsen kan minst sagt variera i stil och kvalitet. Hon tycks inte ägna en tanke åt hur dagens stora rapartister låter heller. Det är just detta som gör hennes musik så tidlös.

Liksom en gång Rakim eller Antoinette har hon hittat en unik röst, ett tidigare outforskat sätt att flowa, som håller i hur många låtar som helst utan att bli tråkigt. Precis som med de artisterna lyssnar man på Rapsody, snarare än enbart på den-och-den-låten med henne. Lyssna bara på hur hon fick tiden att stanna redan 2012 med »Believe Me«.

Eller hur hon stängde ute allt brus och upprättade sin egen autonomi i år på en låt som »Betty Shabbaz«. Du kan spela den tio gånger i rad utan att tröttna. Eller lyssna på nästan vilken som helst av alla låtar hon släppte på nätet 2013.

En LP med 10-15 av hennes bästa låtar hade blivit en riktig klassiker i min bok. Jag hoppas på mycket mer musik under kommande år från en av de mest fokuserade, balanserade, precisa och bländande MCs som debuterat på den här sidan millenieskiftet

Blu – Clean Hand (12″, ReDef)

Äntligen kom en tolva med vad som troligen är Pete Rocks bästa produktion de senaste fem åren. Ett sublimt beat som både vaggar dig in i trygghet och nästan får dig att gråta med sin brusiga skönhet. En svårgreppad sorts beat som framstår som ett mästerverk trots dussinrappen.

Pete Rock kan verkligen jobba med subtila antydningar på ett sätt som får de flesta andra producenter att låta klumpiga och övertydliga. Tolvan innehåller självklart instrumentalen också. Som egentligen är ännu vackrare.

Fröken B – Fröken B-sidor (ep)

Det här var en väldigt glad överraskning! För mig som aldrig varit superintresserad av svenskspråkig hiphop (med några få lysande undantag som TLK och Highwon) kom Fröken B från ingenstans med denna fyra spårs EP, där åtminstone tre av spåren charmade mig direkt.

»Mitt Driv« blir lite för mycket av en det man kallar dänga för min personliga smak men de övriga tre spåren är riktiga små juveler.

Terror Green – The 1995 Demo EP (ep, Heavy Jewelz)

En låt som verkligen inte kom från ingenstans utan som tvärtom varit en av de mest efterfrågade i många år var »45 Stitches« med Terror Green. En storytelling-triumf och en av de där perfekta låtarna där allt bara faller på plats. I år gjorde Heavy Jewelz en riktig kulturgärning genom att släppa den på skiva tillsammans med resten av denna demo.

Och har du redan tjatat ut 45 Stitches på youtube genom åren blir du glad att höra att »Check Tha File« på B-sidan framkallar MINST lika mycket gåshud. Alla spår är vinnare. En riktig kvalitetsrelease och kanske årets släpp i den växande och blomstrande kategorin »tidigare osläppt 90-talsrap«! Kolla in den specialgjorda animerade videon:

MC Melodee – My Tape Deck (LP, Jakarta)
År 2013 kändes det som om det släpptes nästan lika mycket tillbakablickande throwback backpack »90s rap« som ny rap. I nio fall av tio är dessa försök att återskapa ett gammalt sound väldigt tråkiga. Det är oftast ont om argument för att lyssna på dessa artificiella nya släpp i stället för riktiga 90-talssläpp. De som faktiskt kom när den känslan var ny och spännande.

Det blir lite som modern småputtrig tradjazz i jämförelse med Hot Fives livsfarliga Hot Jazz från 20-talet. Det mest lysande undantaget 2013 var Miriam Maria Felicia Alexander AKA MC Melodee. Tidigare har hon jobbat på Fat Beats butik i Holland och Cookin Soul-produktionerna på hennes debut-LP följer också en tradition av hiphopbeats som de lät under »the golden era« (slutet av 80-talet) och början av 90-talet.

Däremot låter hon inte som en gammal rappare alls över dessa beats utan har hittat ett helt eget tempo och en egen attityd, vilket får skivan att inte likna något annat. Hennes flow väver sig in och ut genom musiken på oväntade sätt och visar upp de välbekanta samplingarna och trummorna från nya vinklar.

KA – The Night’s Gambit (LP, Iron Works)
Ett av fjolårets allra bästa album (och definitivt det mest originella) var KAs LP Grief Pedigree. I år fortsatte KA att göra allt själv (texter, rap, hitta samplingar, producera, designa omslag, skicka ut beställda skivor) på uppföljaren The Night’s Gambit. De flesta gör bara en skiva som Grief Pedigree i sin karriär, speciellt om de arbetar helt ensamma.

Därför var mina förväntningar på uppföljaren tämligen låga. Men KA lyckades överträffa dem! The Night’s Gambit är tveklöst ett av de bästa, mest fascinerande rapalbum som gjorts efter 1996. Han använder inte många ord per spår och han uttalar dem långsamt och allvarligt som besvärjelser. På ytan är det mer som skisser till låttexter.

Men närstudium avslöjar att KA tvärtom skalat bort allt onödigt. Varje mening som blir kvar har flera lager av mening, lyrik och stämning. De små poemen vecklar ut sig som haiku-dikter ju mer du lyssnar. KA måste ha vägt varje ord på guldvåg tills bara det mest poetiska och ordspråkslika återstår. Med dessa ord målar han bilder vars pregnans gör dem omöjliga att värja sig emot.

När någon tvättar händerna och inte lyckas skrubba dem rena i en KA-låt är det uppenbarligen själen hen inte kan få ren. Men KA beskriver det med sån skärpa och sådana arketypiska bilder att man genast känner personens ångest och ånger. Detta sker med ett helt originellt flow som ingen någonsin varit i närheten av i år och som gör tilltalet enormt personligt.

Visst är det crime stories, men med djupa implikationer på allas våra erfarenheter av det mänskliga tillståndet. Det som verkligen lyfter årets LP över fjolårets och så självklart gör den till årets hiphopalbum utan konkurrens är ändå produktionerna. Att få enkla, minimalistiska beats att lyfta genom små skavande, gnisslande detaljer som letar sig in i själens alla vrår har ingen gjort så snyggt sedan RZA var på topp under första halvan av 90-talet.

Blunda och njut av beats som »Jungle«, »I’m Ready«, »Barring The Likeness« eller »30 Pieces Of Silver«. De gör dig stark och ger dig känslan av att kunna lyfta och sväva över vardagens futtigheter. Jag tror inte att jag någon gång förr hört en rapskiva som så tydligt och exklusivt vänder sig till fullvuxna människor både i sound, texter och atmosfär. Det finns absolut ingenting av populärkultur eller ungdomskultur i detta på alla sätt vackra och högtravande konstverk.

Psalm One – »Queen Until« (låt)
Producenten His-Panik från Molemen har tydligen förkortat sitt artistnamn till bara Panik och ska släppa skiva nästa år enligt uppgift. Redan i år fick vi en försmak genom låten »Queen Until«. Produktionen är snygg och medryckande men domineras totalt av Psalm One, en av samtidens skickligaste och mest auktoritativa MCs som gör hela låten till en ren uppvisning i snygg, kaxig skrytrap med mening.

Det är verkligen synd att sånt här så sällan släpps på tolva längre. Låten är ju en klockren fullträff och mycket svår att tröttna på. Vi fick i alla fall en video!