Avgå allt

Vinden blåste verkligen hårdare än någonsin år 2012. Jobben blev stadigt färre även om allt fler slogs om dem. När arbetslösheten slog i taket kom istället fler förslag om försämrade villkor, låga ungdomslöner och otrygga vikariat.

Samtidigt som varslen från industrin ökade kunde en nedmonterad a-kassa inte längre fungera som ett socialt skyddsnät. Hårdast slog varselvågen i södra Sverige, som i Blekinge där jag bor, som också råkar ha landets högsta ungdomsarbetslöshet.

Bland mina vänner fanns det i år fler som var utan arbete och fler som var tvungna att regelbundet besöka närmsta socialkontor än de som inte behövde det. Det känns som en klen tröst att säga att det inte var något fel på dem. Det vara bara den svenska välfärden som till sist började att sina.

Det fanns vinnare och förlorare.

Vinnare var de svenska bankerna som fortsatte att göra storvinster, bankchefer som plockade ut miljonbonusar men ändå vägrade sänka räntan för skuldtyngda kunder. Eller det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna som noterade toppsiffror i alla opinionsundersökningar och enbart verkade hämta styrka från skandalerna massmedia kontinuerligt grävde upp.

Allt hörde samman. När det blåste som värst blev det allt viktigare att inte förlora sina samhällspositioner. Alla andra fick klara sig bäst de kunde.

Det kändes verkligen inte som en slump att den musik jag bar närmst var skapad av artister, orkestrar och producenter som präglades av en känsla av klaustrofobi och tristess, av betong och rostfritt stål. Eller kanske allra helst önskan om att ta sig därifrån, från de mörkaste gränderna upp till skyarna. Ända till the promised land.

När den brittiska musikjournalisten Alexis Petridis beskrev The 2 Bears debutalbum som »proper house music for hard times« var det inte enbart en genialisk formulering utan också en mening som ekade i mitt huvud hela året ut.

Det var precis i det facket jag ville pressa in all musik jag gillade. När duon bakom The 2 Bears, Joe Goddard och Raf Rundell, lyfte fram en gospelkör som euforiskt mässade om att »hey now, let’s get up together« i låten »Church« så kändes det verkligen som startskottet för en housemusik som faktiskt lyfte oss över de hårda tiderna.  I alla fall för stunden.

I februari blev jag utlasad från ett av Sveriges stora mediabolag och därmed ofrivilligt egen företagare. Oron för en tillräcklig inkomst hängde likt mörka moln varje månad och musiken blev om inte en tillflyktsort så i alla fall något att luta sig mot mest när ångesten trängde sig på som mest.

Främst sökte jag mig till den mest upplyftande housemusiken. House som medel och mål, som en dröm om ett bättre liv.

Vem säger att jag inte kunde blivit den som röstade på det där partiet längst ut till höger? En vit, arg, ung man. Det är ju precis så den generiska stereotypen är.

Istället ägnade jag allt för många nätter under det här året åt att titta på musikdokumentärer, särskilt de som handlade om skivbolaget Philadelpha International. Flera gånger om.

Jag var väl 15, 16 år första gången jag hörde musiken som släpptes på Kenny Gamble och Leon Huffs etikett. Då var jag lyckligt övertygad om att jag verkligen grävt mig längst ned till skattkistans botten.

Philly soul som den ibland kallas var den mest fulländade, perfekta musiken precis i skarven mellan soul och disco. Det var housemusik decennium innan någon kommit på att kalla den för just det. Musik som skapades i en karg industristad, plågad av arbetslöshet och segregation och till fonden av en svart amerikansk medborgarrättsrörelse som kanske aldrig blev det många hade hoppats på.

Mottot på Philadelpha International var »Love is the message« och jag kommer i skrivande stund inte på något annat skivbolag som var lika uppfyllt av kärlek och broderskap. Var det därför jag återigen sökte mig till Jean Carn, Teddy Pendergrass, O’Jays och The Three Degrees?

Jag tror faktiskt det. Det var »proper house music for hard times« även då och jag hittade dess motsvarighet var jag än letade i år. Den kanske tog en annan form men var precis lika jublande upplyftande som vi kunnat drömma om.

Från Ikonikas rödglödande knytnäve på dansgolvet, till Frank Oceans kärleksförklaring vidare över Robert Hoods lovsång till den sargat krisdrabbade hemstaden Detroit krävde popmusiken ingen kärlek eller värdighet. Den tog bara vad den ville ha.

Jag tror att de viktigaste sakerna som popmusiken kunde lära oss år 2012 var att fortsätta tro på tillit, medmänsklighet och rättvisa. Det var ju så fruktansvärt lätt att tvivla.

Det här är mina val för 2012:

Blawan His He She And She (tolva), Brandy Two Eleven (album), Scott Walker Bish Bosh (album), Actress R.I.P (album), The Joy of Disco (dokumentär), »Put No Blame On The Master: Jamaican Gospel Vol. 2« (samling), Julian Barnes Känslan av ett slut (bok), Cassie »King Of Hearts« (låt), Dan Penn »I’m your puppet« (låt), Takemba Takemba (album), Azealia Banks 1991 (EP), Robert Hood Motor: Nighttime World 3 (album), Frank Ocean Channel ORANGE (album), Cajmere »Chit Chat – Clubhouse Remix« (låt), Jessie Ware Devotion (album), Shangaan Shake (album), Cooly G Playin’ Me (album), MadTeo & Sensational »Very Sweaty Palms (Kassem Mosse remix)« (låt), Holy Spirit: Spiritual Soul & Gospel Funk (samling), Evian Christ Kings And Them (album), Dean Blunt and Inga Copeland Black Is Beautiful (album), Tracey Thorn »Hard Candy Christmas« (låt), Lydia Davis Samarbete Med Fluga (bok), P/S/L/S  The The People / The Scene / The Life / The Soul (samling), Miguel Kaleidoscope dream (album), Umba »So Socialize« (låt), Taken By Trees Other worlds (album), That’s Why (samling), YSE Saint Lau’rant & Fence Pickpocket (tolva), Angel Haze Reservation (album), Dexys One day I’m going to soar (album), Erik Niva (skribent), The 2 Bears »Church« (låt), Purple Legacy: A History Of Purple (samling), Julio Bashmore »Au Seve« (låt), MM/KM (Mix Mup & Kassem Mosse) (album), Ikonika I Make Lists (album), R. Kelly Write Me Back (album), Stone Island (klädmärke), Country Soul Sisters – The Rise of Women in Country Music 1952-74 (samling), Johanna Knutsson Support (tolva), Lil Silva Club Constructions (tolva), Michael Kiwanuka Home again (album), Laurel Halo Quarantine (album), Kiki Gyan 24 Hours In A Disco 1978-82 (samling), Wu-Block (album), LOL Boys »Changes« (låt), Raime Quarter Turns Over A Living Line (album), Dries Van Noten (klädmärke),  Jam City Classical Curves (album), A$AP Mob Lords Never Worry (mixtape), Moodymann Picture This (album), Four Tet Pink (album), Tomas Barfod »Broken Glass (Shlohmo Remix)« (låt), Laila Je T’Aime: Guitar Music From The Western Sahel (samling), Chicagojazzen Elände (album), Shackleton Music for the Quiet Hour/Dragbar EP’s (album), More Ideas 1988 (samling), Scuba The Hope (album).