Året 2011: Jon Lax

Det var en tidig förmiddag i Skottland i våras och jag vaknade och klev upp före honom. Som jag alltid gjorde på den tiden. Satt ensam i köket, för hans små troll till flatmates hade för länge sedan rusat iväg till sitt.

Kopp efter kopp snabbkaffe och en pianoslinga, lånad från Françoise Hardys ”Voilà”, på repeat. På bouleplanen bakom huset höll pensionärerna på som vanligt. Vita små tussar på en självlysande grön gräsmatta under den ständigt grå himlen.

Som varje dag. Långt mer ihärdiga än jag någonsin lyckats vara.

Senare, efter att han hade vaknat och vi hade tillbringat dagen med något – antagligen uppe på kullen som kommit att bli så mycket mer än en, förvisso redan ganska storartad, kulle och vid den lilla fiskdisken på Sainsbury’s – frågade han vad jag hade spelat hela morgonen, kunde vi lyssna på den igen?

Då visste jag att ingen sång skulle betyda mer för mig i år.

Då visste jag att jag älskar dig.