2012: Vuxna värden

Det händer en sen decemberkväll på mitt vardagsrumsgolv: tre enskilt starka populärkulturella influenser sammanflätas av en slump och bildar i förening årets mest minnesvärda ögonblick.

På väggen hänger ett nyinköpt inramat fotografi signerat Helena Kvarnström. Det föreställer en slags villatrappa sett ovanifrån. På höger sida, ståendes vid trappräcket på övervåningen, skymtar ett par kvinnoben iklädda vita strumpbyxor och ljusbruna ballerinaskor. Framför hennes ben greppar ett par manshänder golvets kant, med hjälp av vilka kroppen hänger raklång i utrymmet ovanför nästa trappavsats.

Med livlig fantasi påminner fotografiet om slutscenen i Ridley Scotts Blade Runner, men där två replikanter i ett regnigt apokalyptiskt Los Angeles har bytts ut mot ett gift par i ett Cheeverianskt förortshus.

Fotografiet har passande nog fått titeln »Marriage«.

På golvet nedanför fotografiet ligger tecknade kartor i affischstorlek, genomskärningsbilder och historier från ett bostadshus i Chicago utspridda. Det är Chris Wares ambitiösa box Building Stories som jag har öppnat och spritt ut, som ett litet barn på julafton.

I Chris Wares grafiskt skildrade fiktionsvärld inryms alltid en osminkad knappologisk realism. Medan succéboken Jimmy Corrigan: The Smartest Kid on Earth från 2000 betraktade världen från ett barns perspektiv, får vi i Building Stories följa vuxna hyresgästers vardagsliv sett ur en ensam namnlös kvinnas ögon.

Det är som att läsa vardagsberättelser om grannarna i huset mittemot. Som Alfred Hitchcocks Fönstret mot gården, fast där James Stewarts karaktär J.B »Jeff«Jeffries (för övrigt ett av filmvärldens märkligaste namn) är en serietecknare med intresse för livets futtigheter istället för en spänningssökande yrkesfotograf.

Den tredje influensen, som i kväll utgör ljudspåret till ovanstående ting, är årets bästa svenska poplåt: El Perro Del Mars »Walk On By«. Men det är inte så mycket musiken som minnet från en intervju jag gjorde med Sarah Assbring tidigare i vintras som framkallar det starkaste intrycket.

För när jag sitter på vardagsrumsgolvet och begrundar vardagslivet sett genom Helena Kvanströms och Chris Wares ögon minns jag plötsligt någonting som Sarah Assbring sa om att åldras. Att det handlar om att se livet med nyktra ögon och ändå upptäcka allt det fantastiska, och att »det finns någonting väldigt stort i att komma till den insikten«.

I stunden famlade jag efter förståelse – vadå se livet med nyktra ögon? – men nu förstår jag. Min outsinliga och obevekliga fascination för den blottlagda vuxenvärldens verklighetsskildring – som ända sedan tonåren har kanaliserats genom bland annat Claude Sautets filmer, Edward Hoppers tavlor, Alice Munros noveller, Nora Ephrons manuskript och, ja, Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap – handlar varken om rädslan för resignation eller triumfen att det handlar om någon annan än mig själv och därför går att betrakta på tryggt avstånd, utan om längtan att en dag själv kunna ta steget in i bilden.

I kväll tar jag just det där steget – på rakt motsatt sätt hur Jeff Daniels karaktär Tom Baxter klev ut ur bilden i Woody Allens film Kairos Röda Ros. Följande axplock av starka intryck från 2012 tar jag med mig till andra sidan. So long kids!

Årets dansalbum: Tin Man – Neo Neo Acid

Årets soulballad: Tim Maia – »I Don’t Care«

Årets mixtape: Joey BadA$$ – 1999

Årets skivetikett: L.I.E.S.

Årets dansgolv: Brenmar på Under Bron, Stockholm.

Årets coverlåt: »Baby«

Årets finaste (och förmodligen kortaste) roman: Denis Johnson – Train Dreams

Årets blogg: Pinchy And Friends

Årets gulligaste musikupptäckt: Fantastic Something – »If She Doesn’t Smile«

Årets edit: Janet Jackson – »If (kaytranada remix)»

Årets TV: Girls

Årets konsert: Actress på Village Underground, London

Årets förfest: I:Cube – »M« Megamix

Årets återutgivning: Spike – Orange Cloud Nine

Årets regissör: Gabriela Pichler

Årets tyska poplåt: Gudrun Gut – »Garten«

Årets innovation: Terre Thaemlitz – Soulnessless

Årets återkomst: Moodyman

Årets samtal: Lydia Davis och Daniel Sjölin på Kulturhuset i Stockholm den 20 september

Årets artistsamarbete: Dean Blunt & Inga Copeland

Årets midnattsjazz: The Greg Foat Group – »For A Breath I Tarry«

Årets domedagsalbum: Raime – Quarter Turns over A Living Line

http://www.youtube.com/watch?v=xUia31KG7BM