Mixtejp: Africa We Want To Go

Africa, we want to go by Kristofer Andersson on Mixcloud

1) Aby Ngana Diop: »Liital« (Senegal, 1994)
Snart 20 år gammal och otroligt populär Mbalax-hit från Senegal. Aby Ngana Diop kom från Dakar-området och var under många år huvudstadens mest berömda »taasukat« (sångerska).

Hon sjöng egentligen oftast vid bröllop och dop och släppte bara ett regelrätt album under sin karriär, enkom utgivet som kassett. Det här är titelspåret från detta album.

Det är lätt kaotisk – om än helt fantastisk – musik för västerländska öron. De komplicerade sabar-trummorna låter som att de ständigt ligger ur fas, de fallande syntetiska ljuden ökar bara oron och de oregelbundet återkommande visselsignalerna gör inget för att återställa ordningen.

Aby Ngana Diop rider dock rytmerna som om hon inte gjort annat i hela sitt liv. Vilket troligtvis också är fallet.

Aby Ngana Diop dog 1997. Hon har en känd brorson, Cheikh Lô, som också är en av Senegals mest populära artister. Mbalax-genren, omåttligt populär i framförallt Senegal, Mauretanien och Gambia, är dansmusik.

Dess viktigaste ingrediens är sabar-trummorna, i regel flertalet olika sorters trummor som tillsammans ska skapa en komplex grund för en bra »taasukat« att stå på. De arkaiska sabar-trummornas intåg i populärkulturens Senegal sammanfaller med frigörelsen från Frankrike 1960 och négrituderörelsen, som ville forma en prekolonial identitet bortom de gamla härskarnas påverkan.

2) Les Ambassadeurs Du Motel De Bamako: »Mbouran Mousso« (Mali, 1976)
Salif Keita, en av Afrikas allra största stjärnor, startade sin karriär i Rail Band, men skiftade 1973 till Les Ambassadeurs Du Motel De Bamako, som spelade en lite mer modern och västerländskt inriktad musik.

Les Ambassadeurs bildades redan 1969 under polischef Tiekoro Bagayogos beskydd som ville ha ett band i Bamako som kunde garantera ett hett nattliv.

Den här drivande, skarpt elektriska, narraktigt råa låten är hämtad från bandets peak karriärmässigt. Salif Keita hade installerats som sångare – hör hur han leker med beatet, använder sin röst för att glida på rytmen, det är makalöst – man hade hit på hit i Västafrika och petade ner Rail Band från tronen som Malis mest populära dansband.

Men det var inte bara Salif Keitas band. Den ledande låtskrivaren var gitarrgeniet Kanté Manfila (mer om honom strax), och det är han som skrivit den här pärlan. Han skrev merparten av bandets låtar och hade en extrem topp i mitten av 1970-talet, den här låten placerade han exempelvis som b-sida på en singel.

Och vem är det som hjälper Manfila med gitarrspelet här? Amadou Bagayoko, som de senaste tio åren gjort sig känd som en i duon Amadou & Mariam.

3) Ali Farka Touré & Toumani Diabaté: »Sina Mory« (Mali, 2010)
Ali Farka Touré spelar gitarr och sjunger, Toumani Diabaté kompar på kora. Plattan kallades kort och gott för »Ali & Toumani«. De här två herrarna behövde liksom ingen ytterligare förklaring utöver sina förnamn.

Bara ett drygt halvår tidigare hade de släppt sin första gemensamma platta, omistliga »In The Heart of The Moon«. Inspelningarna till »Ali & Toumani« gjordes i Livingston Studios i London tre dagar i juni 2005.

Men plattan kom inte att släppas förrän 2010 på grund av Alis död i skelettcancer i mars 2006.

Ali Farka Touré föddes 1939 i nordvästra Mali. Han var sina föräldrars tionde son, men den enda som överlevde sin 1-årsdag. Det är därifrån hans smeknamn »Farka« kommer: i västra delarna av Afrika ger man gärna speciella smeknamn till barn som överlever där ens andra barn dött.

»Farka« betyder åsna och är naturligtvis valt med omsorg om åsnans envisa kvaliteter. Ali Farka Touré brukar ofta kallas »Afrikas John Lee Hooker«, men jag kallar själv hellre John Lee Hooker för »Deltabluesens Ali Farka Touré«.

Toumani Diabaté är nästan trettio år yngre än Farka Touré och har sitt ursprung i södra Mali, men har en, med västerländska mått mätt, i det närmaste ofattbar musikalisk tradition att bygga på: han är sin familjs i rakt nedstigande led 71:a generations musiker.

Koran, som Diabité trakterar så vackert att man inte riktigt förstår var man ska ta vägen, är en 21-strängad västafrikansk luta gjord av en halv kalebass och kohud.

När jag intervjuade Ry Cooder för ett halvår sedan frågade jag om inspelningarna med Farka Touré och Diabaté, han var nämligen med på deras första gemensamma platta, »In The Heart of The Moon«, inspelat på översta våningen på Hotel Mandé i Bamako, Mali.

Han sade, utan att darra på rösten att Ali Farka Touré var »den bästa jävla musikern han någonsin haft äran att jobba med«. Detta från en man som bland annat spelat med Neil Young, Mavis Staples, Ibrahim Ferrer, Flaco Jiménez och Bob Dylan.

4) Kanté Manfila: »Agne Anko« (Guinea, 1997)
När Kanté Manfila dog i juli 2011 så skrev engelska »The Independent« i en fin runa att Manfilas största insats var att han kombinerade »European-style chords and harmonies with techniques based on those for traditional West African stringed instruments«.

Tror ni att han hyllades för denna banbrytande insats, denna gränsöverskridande kulturella smältdegelssträvan? Icke. I en intervju med journalisten Lucy Duran 1991 så sade Manfila: »I was the first Guinean to apply the chordal progressions of the guitar ›methodique‹ to traditional Mandé music. At the time, I was criticised, but afterwards, everybody else started doing the same«.

Samma gamla historia. Överallt på jordklotet. Den som först blandar nya utländska influenser med inhemska traditioner anses vara respektlös. Tjugo år senare har alla glömt hur någon ens kunde opponera sig.

Kanté Manfila föddes i Guinea 1946. Han hade 26 syskon och i hans släkt förväntades man bli smed. Men Manfila ville annorlunda. När han var åtta år började han öva på en balafon (en stor xylofon i trä) i smyg.

Senare skulle han bli en av hela Afrikas största gitarrister, med en stadig plats i Les Ambassadeurs Du Motel De Bamako under Salif Keita. »Agne Anko« är plockad från hans soloalbum »N’na Niwale« inspelad i Paris.

5) Tiken Jah Fakoly: »Le Pays Va Mal« (Elfenbenskusten, 2002)
Reggae från västra Afrika. Tiken Jah Fakoly är född i en släkt full av grioter (historieberättare) i nordvästra Elfenbenskusten. Han började tidigt med musik och använder reggaen som politiskt verktyg i ett land och en världsdel som under decennier varit oroligt.

Han är omåttligt populär i flera länder i Afrika, men är sedan 2007 persona non grata i sitt eget hemland efter att ha kritiserat presidenten.

Det här med Afrikas relation till reggaen: varför är reggaen så populär i just Afrika? Jo, det har såklart att göra med rastafarireligionen och dess back-to-Africa-rörelse samt Haile Selassies upphöjande till gudomlighet. Men här måste finnas något mer.

Jag mailar Hasan Ramic, Sveriges skarpaste reggaekännare och frågar. Han skriver tillbaka och berättar om Marleys spelning i Zimbabwe på 1970-talet och hur Bob fortsatte att spela fastän polisen satte in tårgas på arenan och bandet flydde. Detta uppskattades av alla afrikaner.

Hasan skriver vidare: »Detta hände under en tid då många afrikanska länder höll på att göra sig kvitt kolonisatörerna. Och helt plötsligt så har du en slags popmusik som är sjukt svängig, upprorisk och sjungs på ett språk som är väldigt likt den egna kreoliserade engelskan«.

6) Sir Victor Uwaifo & His Melody Maestros: »Osalobua Rekpama« (Nigeria, 1970-76)
Victor Uwaifo var ett av de största namnen i Nigerias musikscen under 1970-talet. Och då fanns där som bekant ett par starka namn att konkurrera med. Uwaifo föddes 1941 i Benin City och hör till beninfolket (nej, det har inget att göra med det moderna landet Benin, det här är nigerianskt område).

De är ättlingar till ett av de mest antika rikena i hela Afrika och deras »oba« (kung) är fortfarande en av de allra mäktigaste i hela landet.

Det här är djupt lycklig och helt igenom sinnlig musik. Rytmen, blåset och Victors svajigt melodiösa gitarrspel drar ut en på dansgolvet likt en envis unge som vill visa en något. Vad hen vill visa? Livet! Titta där! Det kommer med full fart!

Genren som vi rör oss i kallas för ekassa. Det är en sorts blandning av traditionella nigerianska rytmer och highlife, rock och soul. Så här beskriver Victor själv vad det egentligen är för något: »Ekassa is the fusion of the tom-tom rhythm and the agba drum together with western wind instruments, two guitars plus naturally, me on guitar and singing in Edo«. Från att i början varit en dans för konungars kröning i 1400-talets Benin-imperium är det idag – genom Sir Victor Uwaifos försorg – något för var man och kvinna att skaka loss till.

7) Mdou Moctar: »Anar« (Niger, 2012)
Mdou Moctar är en sångare och gitarrist från Tchin-Tabaraden i Niger. »Anar« är en av de största mobiltelefonshitsen i hela Sahel-området under de senaste tre-fyra åren. Den är hämtad från skivan Music from Saharan Cellphones: Volume 2 som alltså är andra volymen av de låtar som Christopher Kirkley har samlat in från mobiltelefoner i Sahel-området under resor 2009 och 2010.

I Sahel är det så man lyssnar, samlar och byter musik: via sina mobiler. Ett fritt, nomadiskt utbyte av musik som har en hel del gemensamt med hur folk lever i regionen.

Kirkley berättar att han hörde låten från mobiltelefoner hundratals mil från där den var inspelad.

»Anar« är en ljuvlig kärleksballad i autotune-format. »Anar« betyder »ögonbryn« på tamashekspråket och det här är en av sammanlagt tre låtar som Mdou Moctar har sjungit in om samma förlorade kärlek.

Texten går, fritt översatt:

Kärleken har blivit som en sjukdom för mig / nätterna passerar och jag vet inte ens om det är natt eller dag / På morgonen tänker jag bara på henne / Om kärleken till henne hade en medicin / så skulle jag ta den oavsett hur den smakade / Min dröm är att förvandla mig till en liten fågel / och flyga för att kyssa henne mellan hennes ögonbryn.

Jag älskar den här låten.

8) Boubou Tounkara: »Douga« (Mali/Senegal, troligtvis från 90-talet)
I en uppmärksammad artikel i The Guardian i januari i år skrev Jude Rogers att »Kraftwerk’s beats laid the foundations for club music: for hip-hop…«. Visst, visst, hiphopen, den senaste i raden av uttryckligen svarta musikgenrer är skapad av fyra bleksiktiga tyskar. Det finns tydligen ingen måtta på kolonialismen.

Att tro att Kraftwerk är hiphopens källa är att röra sig på samma nivå som barnet när det påstår att det ska leva på godis för sött är gott. Fullständigt befängt, alltså. Hiphopen kommer från Düsseldorf lika mycket som jazzen har sitt ursprung i Kenny G:s kvarter i Seattle.

Vi kommer från Afrika allihop. Vår kultur har sitt ursprung i Afrika. Vår musik kommer därifrån. Hiphopen hämtar sitt ursprung från västra Afrika, tusentals år innan vi ens hade en tanke på att sammankoppla rytmen med rösten i västerlandet, och tusentals år innan Ralf Hütter och Florian Schneider programmerade sina första trummaskiner.

Boubou Tounkara är en »fune« (en som bevarar ord) från Khasso-området, som ligger där dagens Mali och Senegal möts. Det är antagligen den i dag bortgångne Fimani Diabaté som spelar de fantastiska gitarrmönster man hör i bakgrunden.

Rytmen och rösten möts här i en perfekt union. Ja, det är hiphop. Nej, det är inte den hiphop du känner i dag, här finns inga krassa kommersiella knep eller vapenskramlande estetik. Men nog är det hiphop: rytm, rim och liv.

»Douga« är hämtad från en kassett som heter Tara och som jag hittade på fantastiska sajten Awesome Tapes from Africa. Mig veterligen är det Boubou Tounkaras enda inspelning.

9) Hamza El Din: »Mwashah« (Egypten, 1978)
Det här är egentligen enda låten som inte helt och hållet är från antingen Västafrika eller Sahel-området. Men Hamza El Din är från den delen av södra Egypten som av invånarna själva kallas Nubien, efter den räcka nubiska kungariken som styrde där fram till 1500-talets början. Ja, tekniskt sett är El Din född i Sudan, i den lilla byn Toshka.

Ändå är han egyptisk medborgare. Gränsdragningarna i vissa av länderna i Afrika, därtill utförda av européer vid skrivbord i London, Bryssel och Paris, tar inte alltid hänsyn till folks viljor eller klaner.

Dessutom är Hamza El Dins musik, i alla fall den låt som presenteras här, lika mycket Sahel- som arabiskinspirerad. El Din är en av Afrikas allra största virtuoser på oud, och ojämförligt populär bland ökenbefolkningen i hela Sahel. Han tillhör således Sahel lika mycket som han är en del av den arabiska musiken.

»Mwashah« är hämtad från albumet Eclipse, inspelad i USA på 1970-talet med Grateful Dead-medlemmen Mickey Hart. Det låter som en kompromiss – det är det inte. Ingenting av El Dins närmast magiska oudspel eller berättelsefyllda röst går förlorad i de till synes spartanska inspelningarna. Det här är djupt hypnotisk musik. Hamza El Din dog 2006, han blev 67 år.

10) Oumou Sangaré: »Saa Magni« (Mali, 1993)
»Sångfågeln från Wassoulou«. Oumou Sangaré är från Wassoulou, ett område söder om Nigerfloden, där Mali, Elfenbenskusten och Guinea möts idag. Musiken därifrån är traditionellt låtar om god jaktlycka; Oumou har varit känd för sin röst i regionen sedan hon var ett litet barn.

Hon startade sin karriär som körsångerska i olika band, men det gick inte att hålla henne tillbaka, publiken krävde att få höra Oumou solo. Det var när hon träffade arrangören Ahmadou Ba Guindo, ledaren för bandet National Badema, i slutet av 1980-talet, som hennes karriär sköt fart. Hon blev superstjärna i hela Västafrika med sin debutplatta Moussoulou 1989.

»Saa Magni« är en hyllningslåt till just Ahmadou Ba Guindo, som dog i en bilolycka 1991. Det är en i det närmaste outhärdligt smärtsam låt, man hör saknaden genom språket man inte förstår.

Oumous röst lodar bottenlöst i ens själ. Man blir sig inte lik efter att ha lyssnat.

Oumou Sangaré har också gjort betydande insatser i Mali och i hela Västafrika för kvinnors rättigheter; bland annat har hon vid ett flertal tillfällen protesterat mot barnäktenskap och polygami (hennes egen far lämnade hennes mor ensam med barnen för att ta sig en andra fru). Hon är därtill goodwill-ambassadör för FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation.

11) Kanda Bongo Man & Nene Tshakou: »Yesu Christo« (DR Kongo, 1991)
Den här glädjestrålande hyllningen till Jesus Kristus är hämtad från skivan Lightning Over The River: The Congolese Soukous Guitar Sound. Det är alltså soukous som spelas, en genre med anor från 1930-talet.

Etymologiskt kommer ordet från franskans »secousse« som betyder »skaka«, och det är väl ganska klart vad det handlar om: dans.

Soukous härstammar från den kubanska rumban och är i dag stor i framförallt Demokratiska Republiken Kongo, Kenya, Uganda och Tanzania. Kanda Bongo Man är en av soukousens allra största sångare. Han startade karriären som frontman för Orchestra Belle Mambo 1973 och gick sedan vidare till en glimrande solokarriär.

Sina största insatser har han gjort dels som bandledare, många av de som spelat med honom har sedermera gått vidare och blivit stjärnor, och dels som revolutionär av genren, där han förändrat strukturen för soukousens uppbyggnad. Han är fortfarande aktiv som artist.

Nene Tshakou är en av Demokratiska Republiken Kongos allra finaste gitarrister och det är han som spelar de brådskande rytmerna här som får det att spritta i benen.

12) Group Anmataff: »Tinariwen« (Algeriet, 2011)
Första låten från första volymen av Music from Saharan Cellphones, samlingen med mobiltelefonshits i Sahel-området. Group Anmataff är ett tuaregband från ökenområdet i Mali och Algeriet som i princip bara släppt ifrån sig den här låten. Kommer det att komma mer musik från dem?

Ingen vet.

Vi låter musikinsamlaren Christopher Kirkley själv berätta om bandet:

I’ve heard a lot of Tuareg guitar and I was living with a group of guitarists at the time, but this was the first time I’d ever heard a drum machine. The Tuareg folk style guitar uses this ancient drumming rhythm that’s supposed to mimic the pace of a camel. It’s this kind of looping, hypnotic sound. Apparently these guys got their hands on a Groovebox and programmed the rhythm.

En rytm som härmar kamelens tempo under öknens bara himmel, drivande gitarrer i samma strukturer som sandens böljor och de där mörka körerna som vittnar om ett hårt liv i härjat område. Det här är underbar musik.

Någon kanske blandar ihop Group Anmataffs låt här med lika suveräna tuareg-bandet Tinariwen. Stavas likadant, ja. Inte så konstigt att det är ett vanligt förekommande ord i området: tinariwen betyder »öknar« på tamasheq-språket.

 13) Konono Nº1: »Paradiso« (DR Kongo, 2004)
Konono Nº1– eller L’orchestre Folklorique Tout Puissant Konono Nº1 de Mingiedi som är deras fulla namn – bildades på 1960-talet av Mawangu Mingiedi, en lastbilschaufför som visade sig vara virtous på likembé (en sorts tumpiano).

De spelar en alldeles egen älskvärd variant av electronica där dessa likembés, hårt uppmickade, tillsammans med traditionella trummor och metallbråte som hittats på skrotupplag, samt visselpipor utgör den speciella sättningen.

Distorsionen, som tydliggörs av de hoplappade instrumentdelarna, var från början en oönskad biprodukt, men har idag inkorporerats i musiken som en viktig del.

De är många i bandet, när de spelar live har de till exempel med sig tre dansöser – det här är dansmusik, förleds inte att tro något annat – och flera är i övre pensionsåldern.

De kommer från ett område precis på gränsen mellan Demokratiska Republiken Kongo och Angola. »Paradiso« är hämtad från bandets första album, storsäljaren Congotronics.

14) Zé Da Lua: »Ulungu Wami« (Angola, cirka 1968-76)
Angola blev självständigt 1975, när portugiserna efter en militärkupp i hemlandet släppte allt man hade för händer och lämnade landet åt sitt öde. Då hade redan Angola plågats av ett frihetskrig under ett knappt år och eftersom Kalla kriget pågick för fullt så fick man USA och Sovjetunionen på köpet. Detta skulle resultera i ett nästan 27 år långt inbördeskrig där över en halv miljon fått sätta livet till och en miljon flytt sina hem.

Angola är – utan överdrift – ett av de trasigaste länderna i världen och det långa inbördeskriget – allra starkast beskrivet i Ryszard Kapuscinskis klassiker Another Day of Life – var särdeles svinaktigt.

Angolansk musik har alltså mycket att svara för: den ska lyckas med konststycket att glädja folk som befinner sig på botten. Det gör den genom att hämta starka influenser från rumba, merengue och brasiliansk samba. Det svänger på ett förträffligt intensivt vis.

Zé Da Lua var ett av de mest populära banden i Angola och den här rytmiska singeln, som drivs fram av en galopperande elektrisk gitarr, var en stor hit i början av 1970-talet i Luanda.

15) Les Amazones de Guinée: »Salimou« (Guinea, 1983)
»Salimou« är tagen från den första skiva med afrikansk musik som jag köpte. En skivbutik i Malmö skulle lägga ner och sålde ut sina album på en sista rea. Av outgrundlig anledning införskaffade jag då Les Amazones de Guinées album Au Coeur De Paris.

Så här i efterhand kan jag tänka mig att det var omslaget som fällde avgörandet: Fjorton ståtliga afrikanska kvinnor i färgglada klänningar fotograferade framför Eiffeltornet i Paris. Det blev nog omöjligt för denne musikintresserade skåning, ännu icke fyllda 20, att motstå.

Den här inspelningen är gjord inför en hänförd publik på Théâtre De La Mutualité i Paris den 6 april 1983. Det är upplyftande musik på ett plan som jag knappt tror att man ens kan skapa, än mindre förstå, i Europa.

Les Amazones de Guinée bildades redan 1961 när ett gäng kvinnliga militärpoliser uppräckte att flera av dem spelade olika instrument. Efter att de gjort sig ett namn med sin sublima afropop gav den guineanska regeringen dem statsstöd. De spelade live under hela 1970- och 1980-talen och fick till sist spela in sitt första album, Au Coeur De Paris.

De har under hela sin karriär enkom bestått av kvinnor. Musiker har såklart kommit och gått och deras musikaliska inriktning har skiftat, men det går knappast att överskatta deras betydelse för Guinea, såväl musikaliskt som vad de gjort för kvinnlig frigörelsekamp.

Den här plattan har varit lika viktig för min musikaliska färd genom livet som Joy Divisions Unknown Pleasures eller De La Souls 3 Feet High And Rising.

16) Boubacar Traoré: »Mariama Kaba« (Mali, 1990)
Boubacar Traorés historia är en historia om uppgång, fall och revansch. Den går så här: Traoré blev storstjärna i Mali som tonåring på 1960-talet.

Han var autodidakt på gitarren och just hans självutbildning gjorde att han kunde strunta i alla akademiska regler; detta ledde till att han skapade en egen mix av klassisk mandémusik, amerikansk blues och arabiska klanger. Hans framgång sammanföll med Malis frigörelse från det kolonialistiska oket och han blev ett helt folks språkrör.

Traoré gjorde dock aldrig några inspelningar och kunde knappt livnära sig på sin musik, utan fick ta ströjobb för att kunna försörja familjen. När Malis president Modibo Keita försvann i en militärkupp 1968 försvann också Boubacar Traoré från Malis musikliv, hans karriär ansågs alltför sammanflätad med den gamla maktens.

Inte förrän på slutet av 1980-talet, när hans fru dött och han arbetade på bygge i Frankrike för att försörja sina sex barn, upptäcktes han ånyo, den här gången av en brittisk producent, och hans andra karriär kunde ta sin början. 1990 kom hans första riktiga album, som det här titelspåret är plockat från. Då var Traoré nästan 50 år gammal. Under de efterföljande tjugo åren har han släppt åtta album till.

17) Star Number One: »Faran Tamba« (Senegal, 1978)
Få andra låtar eller band visar lika tydligt på den påverkan kubansk musik haft på afrikansk de senaste trettio-fyrtio åren. Rytmerna är afrokubanska och det går att förklara dem med resor åt bägge håll: först skeppades slavar från Afrika till Kuba, de tog naturligtvis med sig sin musik. Sedan återvände flera av dessa slavar till moderkontinenten i slutet av 1800-talet, de plockade då med sig sin musik. Nu transformerad till något nytt, något annat.

Star Number One började på 1960-talet som Star Band, grundat av Ibra Kasse. De startade som ett renodlat coverband, spelade amerikanska och kubanska hits, men började snart blanda in mer traditionella rytmer.

I början av 1970-talet knoppades Star Band av i flera olika band, som alla på något sätt hade ordet »star« i namnet. Bandmedlemmar från det ursprungliga Star Band har färgat senegalesisk musik ända fram till nutid; såväl Étoile de Dakar med den oundgänglige Youssou N’Dour som Orchestra Baobab kommer härifrån.

Star Number One, som vi hör här, grundades 1975 av Papa Serigne Seck, i Senegal känd som gudfadern till mbalax. Den här låten tar de kubanska rytmerna och slänger in en rejäl portion mbalax i mixen; det låter enastående.

18) Rail Band: »Badialame« (Mali, 1973)
Historien om Rail Band är framförallt historien om två av Malis allra största sångare: Salif Keita och Mory Kanté. När bandet startade, hopplockat av bandledare Titiani Koné efter att stationsmästaren i Bamako ville ha musik i trädgården intill järnvägen, hade man ingen sångare. Titiani hittade Salif Keita sjungandes på gatan i Bamako, där han levde som hemlös, utkastad från sin släkt på grund av sin albinism. Titiani övertalade honom att ta giget i Rail Band.

Efter att Salif Keita blivit superstjärna i Mali lockades han över till konkurrenterna i Bamako, Les Ambassadeurs Du Motel De Bamako. Titiani behövde en ny sångare. Han fann Mory Kanté, som redan spelade balafon i bandet.

Det är Kanté som sjunger på den här sinnesutvidgande och hårt svängande låten från samma år som Salif Keita lämnat bandet. Mory var mästare på såväl kora som balafon och sjöng egentligen bara för sitt höga nöjes skull. Det hörs, kärleken till det han vill förmedla går fram genom fyrtio års avstånd.

19) Yonta Hande: »Njellu« (Mauretanien, 2011)
Samme Christopher Kirkley som jag berättade om i Mdou Moctars låt och som är den som reser runt i Sahel-området och samlar in låtar som folk har i sina mobiler för att ge ut på skiva, har också en suverän blogg där han lite mer ingående beskriver sina resor.

Taglinen är »exploration of sound and music in West Africa, particularly in the Sahel region of Mauritania, Senegal, Mali, and Niger«.

Den är låten med ett gäng unga musiker från Mauretanien publicerades där första gången i november 2011. Yonta Hande betyder »den nya generationen« på pulaar, och de är ett större kollektiv där teaterskådisar och konstnärer ingår.

Musiken bygger på gamla mbalax-grunder, men med ett omistligt nyare och punkigare inslag. De olika beståndsdelarna slåss om det dånande utrymmet, ingen vill ge vika. Det är musik från sjätte distriktet i Nouakchott, det är musik för här och nu. Det är musik som minner om harmattan, den nordostliga vinden som drar genom Sahel mellan november och mars, och dess kraftfulla blåst.

20) Ata Kak: »Obaa Sima« (Ghana, 1986)
Vi har sparat det bästa till sist. Det är Brian Shimkovitzs utmärkta blogg Awesome Tapes from Africa som 2007 letade fram den här pärlan. Ata Kak är en highlifesångare från Ghana som släppte ifrån sig en endaste inspelning, sjuspårskassetten Obaa Sima. Den kom, med största sannolikhet, 1986.

Det här är, for lack of better words, en sorts protohouse, inspelad tusen mil och tusen dollar från dess epicentrum. Man lyssnar, lyssnar igen, men kan inte sätta fingret på vad det egentligen är för sorts musik. Det enda man med säkerhet vet är att man måste lyssna igen.

Den bisarra mixen av ghanesisk pop och tidig lo fi-house från Chicago är förbryllande. Rytmen är förförisk, Ata Kaks makalöst melodiösa sång tar sig långt in i ens hjärnas vindlingar, och man vill bara dansa, dansa.

De övriga sex spåren på kassetten är nästan lika bra, jag rekommenderar er att tanka ner den från nätet, ni kommer att bära den med er så länge ni lever. Ata Kak: jag älskar dig och allt du står för.

Africa, we want to go by Kristofer Andersson on Mixcloud