Prizes

Det finns förstås både positiva och negativa effekter av den snabbhet som internet erbjuder. Upptäckarlusta, rastlöshet och blasé-attityd avlöser varandra i vad som verkar vara en ständig cykel av ”snabbt vunnet, snabbt förgånget”. Men musikmässigt ger det också en chans att uppleva artister live både innan man lyssnat in sig för mycket och/eller gått vidare.
DIY-scenen för mig innebär en mer och mer intim sammanflätning av tillgänglighet, upplevelse, Zeitgeist, och mindre, men mer frekventa musikaliska förälskelser.

Ett utmärkt exempel på detta var ett besök i London för några veckor sedan: i stort centrerat kring fyra sammanslagna spelningar på lilla The Social i Soho, bestående av Prizes, How To Dress Well, Visions Of Trees och Memoryhouse. I nästan alla fallen hade man som bäst hört en handfull Mp3:or, och att se dem live var som att höra dem första gången.

Förutom How To Dress Well, som jag skrivit om förut, och därför kanske också stod vid sidan av i förkunskap, såg jag mest fram emot det förstnämnda bandet; Prizes, eller Hari Ashurst, som är Prizes kärna. Inte minst fick jag just en sådan där liten, kvick musikalisk förälskelse när jag såg Jamie Harleys video till Prizes (eller Treasure som de först hette) ”Canada”.  Mot en fond av långsamma och förvridna bilder av Pamela Andersons och Tommy Lees sex tape verkade Prizes släpiga stämmor och distanserade gitarrer nästan melankoliska och kommenterande i kontexten.

Jag mailar Hari sittandes på min balkong i solgasset i Stockholm, och får svar från honom, sittandes på sin balkong i London.

Hej Hari! Hur är det, vad har du gjort idag?
– Vet du, det är en underbar dag i London. Solen är framme och det är varmt och självklart har jag varit inomhus och spelat in. Men nu sitter jag på balkongen i solen och ska snart ta ett glas vin.

Först, en snabb fråga: Varför ändrade du ditt namn (från Treasure) till Prizes?
– Det var en rättighetsgrej. Här är några favoritbandnamn till från vår lista som inte blev valda: Princess Diana, Wild Bees, Butlers In The Buff, Hot Candles.

För de som inte hört Prizes förut, hur skulle du beskriva er musik?
– Det är ljudet av att stoppa huvudet under vattnet i ett badkar och lyssna till slow jams som pumpas ut genom jetstrålen, med strålande sol ovanför, och ben överallt omkring dig.

Men du började som ett soloprojekt? Eller är du det fortfarande?
– Jag är typ den smarta ungen i skolan som blir tilldelad grupparbete. Jag spelar in all musik själv, och sedan låter jag andra komma in och vara med i presentationen. Jag och Noam (Klar, som spelar sampler/keyboard, och även driver bloggen Don’t Die Wondering) har jobbat ihop förut med en remix och jag tror att vi kommer fortsätta samarbeta nu.

Har du lust berätta lite om själva skrivprocessen?
– Jag sitter på mitt sovrumsgolv, sprider ut all utrustning, och lägger på lager på lager tills jag är klar – eller tills mina ben somnar. Oftast tar det runt två timmar att skriva och spela in en låt. Det var så lång tid ”Canada” tog. Jag läste någonstans att Phil Collins skriver sina låtar på 30 minuter, så jag måste nog trimma ned tiden om jag ska skriva min ”Sussudio”.

När jag såg er live på The Social spelade du trummor, och jag har sett dig spela gitarr på några bilder – vilket instrument föredrar du?
– Piano är mitt favoritinstrument, även om jag aldrig spelat det live. Jag skriver fortfarande all musik på piano. Det är en lyx varje gång jag åker hem till Devon och spelar på pianot jag fick när jag var liten. Fast trummor är det roligaste instrumentet. ”I’m the Jack of all instruments, King of nothing”.

Jag frågade Tom fråm How To Dress Well den här frågan också: Min bror, som är musiker, säger att folk antingen lyssnar på rytmen eller harmonierna i musik, åtminstone till en början. Att det är antingen rytmen, eller harmonin som triggar igång en. Var säger du?
– Jag har alltid varit inne på rytm, till och med mina (sång)melodier är väldigt rytmiska – och sättet som till exempel Dirty Projectors framkallar rytm med sina röster är sjukt bra.

Det här att du jobbar just med stämmor så mycket är, i alla fall för mig, också vad som gör ert sound så distinkt. Hur jobbar du fram det?
– Harmonier är en jättestor del av mina låtar. Det har nästan blivit en trygghetsgrej nu, att sjunga med två eller tre stämmor på en gång. Det är väldigt tillfredsställande, för det gör allting djärvare. Jag gillar verkligen ackord, jag tilltalades aldrig av att spela sologitarr utan tycker det är roligare hur saker smälter samman eller clashar när du använder mycket ackord. Men när jag arbetar fram stämmorna sitter jag aldrig ned och räknar ut terser eller något sådant, jag bara sjunger dem och ser vad som händer.

I min intervju med HTDW nämnde han också att han verkligen gillade vad som händer generellt musikmässigt just nu och pratade om all innovation och kreativitet. Vad säger du?
– Jag åt lunch med Tom förra veckan och vi snackade om precis det här. Förändringarna för vår generation är enorma, speciellt vad gäller musik, och hur det verkar som att det finns något överlappande, en plats där all musik möts. Men det blir samtidigt också som en slutpunkt – så mycket samplas och omarbetas nu att det verkar som att allt som existerar är en kommentar på det förflutna.

Vad influerar dig? Läser du bloggar och sådant?
– Jag är alltid influerad av stämningen i saker, bilder och ljud i vardagslivet, vilket också gör att jag tycker det är så roligt att använda en sampler. Vad gäller hemsidor, alltså back in the 00’s introducerade Pitchfork mig till en hel del musik och olika musikforum. Internet är fantastiskt när det kommer till att upptäcka.

Nuförtiden har många artister just bloggar, Tumblr, Twitter, Facebook… Vad tycker du om att Internet tar så stor del av musiken (framför allt DIY-scenen), både vad gäller att dela och producera den?
– Mystiken försvinner helt. Du behöver inte veta vad en snubbe i något band äter till lunch eller hur het han är på Youtube. Tumblr-bloggar är schyssta dock, där handlar det mer om att posta nya idéer och fotografier. Fast ibland tror jag att vissa artister blir överexalterade och postar en ny låt varannan dag vilket bara är utmattande för alla.

Har du något särskilt spår med Prizes som du gillar lite extra?
– Jag gjorde ett album förra året som bara var samplingar och jag som sjöng över, men min amerikanska label fick inte igenom allt så det kommer aldrig att släppas, men jag tycker verkligen om låtarna. Jag samplade typ Dylan, Bowie, Youtube och en massa galna afrikanska gitarrer och grejer. Annars har jag en ny låt som heter ”Rumours” som är rätt speciell för mig.

Slutligen, vad är dina planer för den nära framtiden, musikaliskt och/eller personligt?
– Det händer så mycket just nu – en massa roliga spelningar, festivaler och sådant. Sedan jobbar jag på en typ hiphop-mixtape som kommer ha några insane guest vocals och samplingar och sådant. Jag är väldigt peppad på att göra klart den.

Mer info om Prizes, här.
Prizes på Tumblr.