Raekwon

Räkna aldrig ut Wu-Tang. Det har gått sexton år sedan de först lärde oss vikten av att skydda våra nackar. Sexton år, men när man lyssnar igenom Raekwons nya album ”Only Built 4 Cuban Linx… Pt. II” är det som att lyssna på en riktigt inspirerad debut.

Det är faktiskt sensationellt bra – precis som Ghostfaces ”Fishscale” för några år sedan. Precis såhär vill jag ha min hip hop: hård, krispigt funkig, marinerad med smakfulla soulsamplingar och i totalt avsaknad av den kommersiella r’n’b som hängt över hela hip hop-genren på 2000-talet likt en albatross.

Här finns inga Rihannas eller Beyonces. Däremot finns ”Ason Jones”, den snyggaste Ol’ Dirty Bastard-hyllning jag hört hittills, som påmminer oss om hur enormt saknad den ruttna gamla kräket är. ”Only Built 4 Cuban Linx… Pt. II” är real hip hop, och samtidigt, uppenbarligen, populär: de första fyra veckorna sålde skivan i 111 000 exemplar i USA (hur många har den sålt i Sverige?).

Och så rösterna då: Raekwon, Method Man, Ghostface och sällskap borde vara högaktuella för Polar Music Prize nästa år. Ring Tomas Ledin! Nej, men allvarligt, de har fattat något många andra missar: att det inte räcker att vara vass på att rappa, man måste också ha en personlig röst, en tydlig karaktär.

Om man jämför med en annan ny hyllad hip hop-skiva, ”Carried away” med People Under The Stairs, blir detta rätt tydligt. Deras rappare är fyndiga och duktiga, men saknar helt personlighet. Det kunde varit du, det kunde varit jag. Eller Sugarhill Gang. Och musiken, oavsett hur skickliga de är med sina turntables, blir aldrig heller riktigt relevant. De vet onekligen hur man gör ett funky drummer-beat, men saknar soul.

Ett gäng musikhögskoleelever skulle kunna göra en rätt bra imitation av People Under The Stairs nostalgifest, men aldrig av Chief Raekwon.

Sexton år senare visar Wu-Tang-lägret att de fortfarande inte är något att kn***a med.