Mos Def på Göta Källare

Mos Def, Göta källare, den 9 april 2010

Inne på Göta källare börjar folk tränga sig fram mot scenen. Klockan är halv nio. På spelschemat står det att den amerikanska rapparen Mos Def ska gå på scenen nio. Sharp.

Mos Def är en respekterad mångsysslare. En fantastisk mc och en lysande skådespelare. Dessutom har han lyckats hålla båda karriärerna på en nivå som får honom att framstå som noggrann och seriös. Inte för att han någonsin fått till en egentlig hit. Hans långa musikstycken har för lite melodi för kommersiell radio. I längden blir vissa låtar ibland nästan tjatiga. Skivorna släpps då och då (man bör inte hålla andan mellan), PR-jippon och intervjutider är ingenting han sysslar med; musikkarriären är helt enkelt lågmäld.

Det är med andra ord något svårt att motivera den starka fanbase som tränger sig fram mot scenen. Många av dem åkte nog precis som jag till Uppsala första december 2007, en konsert som ställdes in. Ryktet började när tåget var halvvägs till Uppsala. Studentstaden kryllade av förvirrade hiphop-kepsar och planlöst stampande Nikes som inväntade på väg hem till Stockholm.

Den slutsålda spelningen på klubben Yes! är alltså efterlängtad. Inte för att den börjar klockan nio. En och en halv timme efter utsatt tid börjar någonting hända på scenen. När Mos Def kör igång är det först något av ett antiklimax (beroende på hur grinig man blivit).

Låtarna från ”The Ecstatic” (2009) avhandlas en efter en. Mos Def är lika duktig live som han är på skiva. Det är imponerande. Och ibland lite långtråkigt. Några av de bästa låtarna är producerade av Madlib – det vill säga välarbetat – men den som vill ha överraskningar är nog inte på rätt ställe.

När jag pratade med Jean Grae, i Stockholm i slutet av förra året, beskrev hon det som en fantastisk hiphopera i New Yorks musikliv. ”Man gjorde saker tillsammans, istället för var och en för sig”. Mos Def representerar denna 90-talsflimmriga New York-era, han är skicklig, snygg och drar bra punchlines när han gästar politiska debatter. Precis som Talib Kweli eller Jean Grae, finns det tyngd och tanke bakom musik och texter. Och precis som Talib Kweli och Jean Grae, blir det ibland långtråkigt att lyssna.

En av de bästa låtarna är ”Auditorium”, där Slick Ricks vers helt enkelt spelas upp medan Mos Def diggdansar. En annan fin låt är ”Priority”, en gungig melodi som får publiken att gunga i takt. Publiken är det faktiskt inget fel på alls. Man önskar att Mos Def skulle förstå hur fantastiskt stel Stockholms hiphoppublik kan vara, så han hade haft chans att visa sin tacksamhet. Jublen är öronbedövande.

Och visst låter det bra. Bortsett från några akustiska verser låter många verk identiska med hur de låter på skiva. Vilket är, ni vet skickligt. Och lite, bara lite: Tråkigt. Behållningen är stämningen, det jag tar med mig när jag åker därifrån, frågan är om artisten själv hade speciellt mycket med saken att göra. Publiken var det bästa med den här konserten.