Jakob vs Debaser slussen

Jag var på Debaser slussen i Stockholm igår och känner att… nu får det väl ändå vara nog. Med rockandet alltså. Ungdomar som rockar har för lite hyfs. Armbågar en i magen, hoppar på ens fötter (se bild). Om ni ska dit och ämnar röra på er till musik: tag på er oömma skor, gärna med någon slags stålhytta. Lämna finskjortan hemma, folk häller öl på den. Men det är ett sekundärt problem och knappast något man kan bli upprörd över på en rockklubb. Värre är att man här inte uppskattar något annat än det som en gång för alla fastslagits som bra musik: punkrock, rock, indie. I nio fall av tio gjord av vita unga män från USA, England eller Sverige. Allt som allt är Debaser slussen en konservativ liten bubbla där ingenting förändras, helt i otakt med omvärlden. Dubstep, vad är det?

Besökarna ser exakt likadana ut, år ut och år in. All form av utveckling saknas; nytänkande premieras icke. En gång spelade TMA skivor där. Det var en smått fantastisk upplevelse att komma in i lokalen till Whitney Houstons ”Million dollar bill” på högsta volym. Flera såg komiskt förvirrade ut, några var arga. TMA lär inte spela på stora dansgolvet igen. Musiken vi brinner för på den här sajten – om det så är lovers rock, acid house eller norsk black metal – har väldigt lite med Debaser slussens förutsägbara spellistor att göra.

Låtar som ”This charming man”, ”Shoreline”, ”Heroes” och ”Love will tear us apart” har spelats alldeles för många gånger utan någon som helst eftertanke. Den styrka de och liknande låtar en gång besuttit har sakta men säkert minskat för varje offentlig spelning. Det som en gång var ett nödvändigt alternativ har stagnerat i en tillbakablickande indiefolklig kontext som känns ganska unken. Och, som Kristofer tidigare konstaterat, vi vet ju att när man är berusad gillar man ofta musik av sentimentala eller nostalgiska orsaker. Vilket kan vara en nog så stor anledning till dagen efter-ångest som alkohol. Jag vill att musik ska vara levande, i ett ständigt ”nu” – inte något man minns.

Samtidigt har jag haft några av mina absolut roligaste utekvällar just på Debaser slussen. Det finns en otvungen stämning där som inte är helt vanlig på klubbar i Stockholm. Så jag kommer säkert gå dit igen, i alla fall när uteserveringen kommer fram. Men det är hög tid ändå att ta ställning. Mot alla konservativa former av indie och rock. För en mer renlärig livsstil, fri från betungande rockattribut.

Härmed lovar jag:
– att alltid tänka efter två gånger innan jag rockar offentligt.
– att alltid ställa mig demonstrativt med armarna i kors och se missnöjd ut när någon sönderspelad indiedänga spelas (förutom Håkan Hellström..).
– att alltid be om leg när någon frågar om man vill hångla.
– att aldrig ha på mig mössa inomhus.
– att aldrig tatuera mig.
– att aldrig bära Cheap Monday-jeans (inte minst av ren självbevarelsedrift, man vill ju inte få ”weekdaypung”).
– att aldrig mer dricka svensk öl i plastglas (om det inte är absolut nödfall).
– att aldrig dansa och dricka öl samtidigt.
– att aldrig dansa sista dansen. Liksom man ska undvika sista åket i skidbacken kan det lätt sluta med en olycka.