Ett jävla Oväder

Att föra oväsen är enkelt. Att fylla oljudet med mening och innehåll är desto svårare. Det finns många exempel på band och artister som ägnat mycket tid åt att larma och göra sig till utan att ha någon verklig substans bakom oljudsväggarna, oavsett om genren varit punk, noise eller frijazz.

Oväder räknas inte till den skaran. Den Stockholmsbaserade duon lyckas förena elektroniska beats och överstyrd skriksång med texter om att riva maktstrukturer och få det att vibrera av relevans i varje del av uttrycket.

Oväder är Malin Ringsby och David Selander. De båda började skissa på ett projekt tillsammans för drygt tio år sedan. En låt gjordes men sedan rann det hela ut i sanden. 2014 återupptog duon skapandet och ut kom singlarna »Today is not your day« och »I spy dark sky«. De följdes av kassetten och digitala EP:n Today is not your day som släpptes i slutet av förra året.

Såväl singlarna som kassetten för tankarna till Le Tigre, Atari Teenage Riot och det kaosartade hos band som Lightning Bolt. Det är ilska, frustration och övertygelse som bara måste ut. Det finns inget mellanläge. Inget kompromissande. Volymen och tonläget är på max hela tiden. Det är som ett blixtnedslag i en kraftstation.

Musiken är digital hardcore, en genre som inte haft någon större popularitet i Sverige. Just därför valde man att anamma stilen, berättar Malin och David när jag träffar dem över en kopp kaffe i Stockholm.

Malin: Vi har båda lyssnat mycket på det och kände att det har varit så mycket 90-talsrevivals men att det inte är någon som har plockat upp digital hardcore, i alla fall inte i Sverige. Det kändes som ett enkelt litet hål att fylla. Det började med att vi mådde pissigt, var deppade över det politiska läget och bar på en massa frustration. Då är det så jäkla skönt att ha ett sådant utlopp, att avreagera sig och kanske elda upp en och annan person.

David: Att all vår ilska hörs i musiken.

Malin Ringsby och David Selander lärde känna varandra i början av 2000-talet. Malin spelade i riot grrrl-influerade Jenny Came Back och David spelade in gruppens första demo. Båda har varit med i olika punk- och hardcore-projekt. David ingick bland annat i Stockholmsbandet Three Japanese And One Chinese Friendee och har även gjort elektronisk musik på egen hand. Att arbeta med enkla medel faller sig naturligt för båda.

Sitter ni alltid och gör låtar på samma plats?
David: Det är olika men oftast sitter vi tillsammans och pillar framför datorn.

Malin: Du är mer den som sitter och skissar på ett beat när du arbetar själv. När jag gör något själv så skriver jag antingen en text eller samplar något som jag tycker låter coolt.

Det är du som är samplingsansvarig?
Malin: Ja, det har blivit så att jag slår på metallskrot i fyrtio minuter och spelar in det. Sedan har ganska många låtar börjat med att du har ett beat.

David: Ja, eller så har jag skickat en två sekunder lång snutt och så har vi byggt något utifrån det.

Malin: Men åttiofem procent av tiden sitter vi och arbetar tillsammans.

Lägger ni sång då också?
David: Nej, det brukar vi göra efteråt. Vi har idéer om hur vi ska sjunga och när själva musiken är klar brukar Malin fundera ut hur vi ska skrika.

Malin: Man får hitta någonstans där man kan vara och skrika. Det är det negativa med skriksång, att man måste ha bra ljudisolering för att kunna utöva det.

Live är Oväder en laddad enhet av energi. Malin och David står hellre på golvet framför scenen än på scenen. De studsar runt till beatsen, går ner på knä och vrålar ut textrader ackompanjerade av stroboskop och ibland även filmprojiceringar.

Textmässigt är Oväder politiska. Men det handlar inte om någon plakatpolitik. Texterna knyts ihop med det digitala och hårda uttrycket och bildar en helhet som är omstörtande utan att man behöver snappa upp ett enda ord av det som sjungs.

Ni var frustrerade över det politiska läget när Oväder startades för något år sedan, var kom den frustrationen ifrån?
David: Att Sverigedemokraterna hade gått framåt så mycket, det feministiska läget över lag och ja, det fanns mycket skit att oroa sig över.

Malin: Ja, det går i vågor. Man pendlar mellan perioder då man är hoppfull och saker känns bra och så helt plötsligt stannar allt upp och går bakåt. Det är den frustrationen som man inte vet vad man ska göra av. Jag har lätt för att bli uppgiven. Då behöver man något som man kan kanalisera den känslan genom och göra något konstruktivt istället.

Bandet är ett bra sätt att ösa ur er frustration för att hålla humöret uppe?
David: Ja, verkligen.

Malin: Det är våra terapisessioner, särskilt att spela live. Det är värsta utloppet.

Live är ni väldigt nära publiken när ni uppträder, ni står ofta på golvet. Försöker ni medvetet att bryta en barriär mellan er och publiken?
David: För min del känns det som att det blir tråkigt när det blir ett avstånd mellan oss och publiken, det är roligare att vara en del av helheten.

Malin: Det är roligare på golvet. När man spelar i mindre band som inte är så kända så blir det ofta att folk står klistrade längs väggarna när man uppträder. Mitt emellan är det ett stort golv som är väldigt ödsligt, jag blir så provocerad av det öde golvet. Om det är tomt där så ska jag fan fylla upp varje centimeter av golvet, brukar jag tänka.

Om ingen annan står där så är det lika bra att ni står där?
David: Ja, precis. Kommer inte publiken närmare så får vi ta oss till publiken.

Malin: Vi spelar elektronisk musik och har nästan allt förutom sången på backtracks när vi uppträder. Om vi bara skulle trycka på en knapp och stå stilla på scenen skulle det bli jävligt meningslöst för folk att se. Det behövs adderas en ytterligare nivå. Det är en del av vårt koncepttänk – att tänka en helhet och vad som engagerar folk.

Ni har en ganska visuell profil vad gäller bilder. Ni har bland annat spelat live med projiceringar i bakgrunden. Är det en del av tänket kring ett koncept?
Malin: Vi har det lyxiga upplägget att vårt band består av en ljudtekniker och en grafisk formgivare. Innan vi började spela live tänkte vi mycket kring det. Att man kan svänga ihop snabba visuals till exempel. Vi hade en spelning på Cyklopen (i Stockholm, reds anm.) där vi hade tv-apparater på scenen med skärmar som bara visade brus och där vi sprejade vår logga på. Vi skramlade ihop fyra tjock-tv:s som vi fraktade till och från Cyklopen i en liten bil bara för det. Sjukt ovärt egentligen men det blev skitbra. Jag tror att sådant bidrar mycket till upplevelsen.

David: Det är roligare att få alla sina sinnen stimulerade när man ser oss live.

Det låter som en slogan för ett spa.
David: Ja, men det är lite så med oss.

Malin: »Oväder stimulerar alla dina sinnen«.

Ni kör ofta live på mindre ställen. Är det intressant att uppträda i sådana små och koncentrerade sammanhang?
David: Det passar oss bäst. I och för sig tror jag inte att vi skulle få speciellt stora spelningar.

Malin: Hittills har vi tackat ja till de spelningar som vi har blivit erbjudna och har inte styrt upp något själva. Men vi har frågat oss själva ganska ofta vilket sammanhang vi hör hemma i? Vilka kan relatera till det vi gör, kommer någon att göra det och vad är de för personer? Vi står ju med en fot i lite olika scener. Så det har blivit att vi har spelat där vi har våra nätverk och det har varit ganska uppskattat.

David: Vi har pratat om att försöka aktivera oss mer och fixa spelningar och åka runt mer än vad vi gör. Men frågan är som sagt vilka man ska kontakta? Punkställen kanske inte är intresserade av elektronisk musik och sådana ställen som anordnar elektronisk musik är nog inte så förtjusta i att det ska vara hårt och politiskt. Det finns ingen digital hardcore-scen i Sverige över huvud taget.

Finns det några andra band som kör den musiken och några nätverk för det i Sverige i dag?
David: Inte längre. I början av 2000-talet fanns det en massa band här i Sverige. Eller massa och massa – det var tre stycken band som jag visste om. Men hela den scenen har dött ut, i alla fall här i landet och i resten av världen. Det finns några enstaka men inget i Sverige som jag vet om.

Vilka var de tre banden som fanns förut?
David: Shiftplus, 64Revolt och Babylon Disco, det är de jag känner till i Sverige. Förutom Babylon Disco, som jag tror fortfarande är aktiva, så slutade de andra för en massa år sedan. Det är bara vi som håller fanan uppe (skratt).

På tal om det, jag såg att Atari Teenage Riot släpper en ny skiva nu i februari (Reset). De finns fortfarande?
David: Ja, fast de har blivit lite mer synthpoppiga, det är inte så mycket digital hardcore över dem längre.

Malin: De släppte en video i somras till låten »Modern liars«, men den var sexistiskt tveksam och de fick ganska mycket skit för det. Folk blev besvikna och rasade på deras facebook-sida. Det var precis när vi hade börjat. Vi passade på att posta en länk till vår sida på deras facebook då men den raderades ganska snabbt. Men vi fick några likes på det i alla fall. Lite gerilla-marknadsföring måste man göra.

Har Atari Teenage Riot haft någon betydelse för er musik?
David: Ja, det var dem som fick mig att upptäcka digital hardcore. Jag hörde en låt av dem runt 1997–98 och tyckte att det lät bra. Jag såg dem live 1998 och fastnade direkt för dem. Sedan dess har jag tyckt att det borde finnas mer av digital hardcore.

Vad är det du gillar med musiken?
David: Jag har alltid gillat punk och elektronisk musik, när de två stilarna kombineras tycker jag är den perfekta matchningen. Jag är så besviken över att inte fler upptäcker vilken fantastisk kombination det är.

Ni ska medverka på en samlingskassett med låten »Today is not your day« som Sippinkollektivet ska släppa . Hur kom ni i kontakt med dom?
David: De var på vår första spelning som vi hade på Gula Villan (i Handen utanför Stockholm, reds anm.). De kom fram efteråt och tyckte att vi borde spela på någon av deras tillställningar.

Malin: Vilket vi också gjorde nu i december, det var grymt (på Bajsverket i Stockholm, reds anm.)

De är hyfsat nystartade va?
Malin: Nja, de har funnits några år. De gör mycket bra grejer – arrar spelningar och släpper kassetter till exempel. Det är tur för oss att det finns den sortens sammanslutningar för det är ett sammanhang som passar oss väldigt bra. De har punk- och HC-inriktning men med en öppensinnad attityd till sådant som ligger utanför standardmallen. Jag gillar det, när det blir en bredd.

Borde det finnas fler sådana sammanslutningar än vad det gör i dag?
Malin: Det finns inget tak för det, ju mer desto bättre. Det är svinfint när folk öser in sina passioner och sitt engagemang i att förmedla kultur och DIY. Jag tycker ändå att det finns ganska mycket sådant i Stockholm just nu.

Vad har ni för planer för 2015?
Malin. Vi håller på att göra nya låtar och är sugna på att få ut ett nytt släpp. Men det får bli när vi har låtar som vi tycker är tillräckligt bra för att ge ut.

David: Vi ska även engagera oss att ordna lite fler spelningar själva istället för att alla spelningar ska komma till oss.

Malin: Vi har fortfarande inte haft vår första spelning utanför Stockholm så det är ett av våra mål. Vi är lite peppade på att släppa vinyl. Vi har snackat om diskett också.

En stor diskett eller den lite mindre?
Malin: Det blir den mindre modellen. Det roliga vore att släppa en EP i form av tio disketter.

David: En låt på varje diskett.

En antigrej mot USB-minnet, »här kommer en låda med disketter, försök att lyssna på dem!«.
Malin: Ja, det är ett väldigt fint format. Men annars är vi lite av ett periodband. I början var vi väldigt effektiva och fick mycket gjort på kort tid, nu har det varit lite lugnare. Det funkar bra när vi sätter upp deadlines för oss själva. När vi fick vår första spelning hade vi bara kört några rep och skrivit två låtar. Då blev vi tvungna att göra låtar till ett helt liveset och det är i princip alla låtar som är med på kassetten som vi släppt. Det kan vi rekommendera om man startar ett band, att fixa en spelning innan man har låtar. Då blir man tvungen till att styra upp material och sätta igång.

/

Oväder spelar live på Cyklopen i Högdalen i Stockholm tillsammans med Knifven och Vi Som Älskade Varandra Så Mycket, den 7 mars. Mer info här.

Mer om Oväder här och här.

Lyssna på EP:n/kassetten Today is not your day.

Sippinkollektivet