Det nya paradiset

När klädmärket Bianca Chandon i höstas tillkännagav att deras nästa kollektion var konstruerad kring ett samarbete med den legendariska nattklubben Paradise Garage var det ett av flera tydliga tecken på att den tidiga housemusiken slutligen gått i mål.

För det var någonstans hit som dess pionjärer hoppades att den moderna discon skulle nå. Ja, mycket längre än till en tröjlogga faktiskt. Bianca Chandons klädlinje är bara toppen på ett isberg.

Det känns till exempel inte ett dugg märkligt att president Obama skriver en vacker eulogi till legendaren Frankie Knuckles vid dennes bortgång, eller att dagens housemusik fortsätter fylla dansgolv och arenor världen över (hur uppbruten ifrån sina garagerötter kulturen än tycks vara).

Housemusiken som vi känner den i dag är allmängods. Skiljelinjen mellan Paradise Garages ständige dj Larry Levan och, låt oss säga, Keith Richards är i dag försvinnande liten.

Såväl Levan som två dussin andra discodivor har gått från att vara fotnötter i historieböckerna till att bli hela kapitel.

Men med det har också kulturens subversivitet försvunnit. Världens discofiler i för små mössor och oansat skägg får protestera hur högljutt de vill. För den musik jag går ut och dansar till i dag hämtar sällan inspiration från Paradise Garages arv.

Istället kommer den från housemusikens fula bastard booty bass – och från de brittiska öarnas elektroniska klubbhistoria där drum’n’bass, choppage och grime står i centrum.

*****

På många sätt är det svårt att inte falla handlöst för booty bass eller ghetto house och juke som musiken också kallas. Det är den slumpartade fusionen, en olycka i arbetet, av tidig house och techno där enbart de mest primitiva beståndsdelarna fått fäste på vinylen.

Om housemusiken som spelades på Paradise Garage uppmanade lyssnarna att omfamna varandra oavsett kön, hudfärg eller sexuell läggning vill artister som DJ Deeon, Paul Johnson och DJ Assault bara att vi ska skaka på röven.

Men just därför är booty bass också problematisk. I musikens natur ligger en attityd, om än krasst ironisk, som angränsar till misogyni.

På tolvor från Dance Mania och Electrofunk Records är titlar som »We Got Ya Hoe«, »Kill The Bitch« och »Suck My Candy Cane« snarare regel än undantag.

Men även om det är lätt att avfärda booty bass för dess explicita vålds- och sexreferenser är det svårt att inte ta den för vad det är – okontrollerad hedonism.
Det är också därför booty bass aldrig riktigt fått sitt erkännande trots att kulturen föddes strax efter att acid house och techno tog sina första steg.

Den legendariske Detroit-producenten Juan Atkins avskydde till exempel booty bass av hela sitt hjärta. Där han själv via självklara klassiker som »Alleys of Your Mind« och »No UFO’s« riktade blicken mot rymden stannade artister som DJ Assault kvar på de gator som Juan Atkins var så ivrig att fly från.

Vill man så går det att påstå hur ghetto house går i direkt nedstigande led från bluesmusiken som den lät på Hastings Street i Detroit och på Chicagos Maxwell Street. Den elektriska rhythm & bluesen var precis lika snuskig, ohämmad och samtidigt bespottad av dåtidens puritaner.

Skillnaden var bara att John Lee Hooker var aningen mer förfinad när han sjöng om att vara tvungen att ha sitt »sugar, three times a day, oh, Lord, or then I don’t feel right«.

Men ingen har varit intresserad av att dra de parallellerna. Eller för den delen på allvar teckna arvet efter Dance Mania.

Inte förrän nu åtminstone. Det börjar så sakteliga dyka upp den ena retrospektiven efter den andra från dansmusikbolagen där Strut Records Hardcore Traxx: Dance Mania Records 1986-1997 och Dance Mania: Ghetto Madness är de mest framstående exemplen.

Kanske har booty bass vansinniga hastighet hindrat musiken från att samla damm, dess anstötliga texter från att bli torrt analyserad utifrån en musikhistorisk kontext tidigare?

Just Dance Manias arv må leva vidare genom dagens footwork-scen men utanför den har få omfamnat ghetto house lika förbehållslöst som Maya »Nightwave« Medvesek, en av samtidens mest framsynta producenter. På den mix hon nyligen sammanställde för musikmagasinet FACT har hon samlat musik av artister som DJ Funk och DJ Deeon. Den senare bjöd hon för övrigt in för ett samarbete på tolvan Hit It från förra året.

Kollegan Nina Kraviz har klarsynt nog sagt att hennes syfte som dj är att få det att verka som hon vevar Dance Mania-tolvor hela tiden.
Samma sak hade kunnat sägas av och om Actress, Traxman, Four Tet och en uppsjö andra dj:s.

*****
Om ghetto house är en av pelarna som underjordens dansmusik vilar på för tillfället är det bara att följa ljudet av trummor för att hitta resten.

En av de kanske bästa musikjournalistiska texter jag läst det senaste året var när magasinet The Quietus bad Londonproducenten Ben UFO att lista ett par skivor som betytt allra mest för honom.

Har du hört talas om etiketter som Offshore och Inperspective, Fretts singel »Runnin« eller är du bekant med skivbolaget Reinforceds drum’n’bass?

Inte jag i alla fall. Men vartenda nytt stickspår jag följde lät som planritningar till de flesta bass- och technotolvor jag älskat de senaste två, tre åren.

Framförallt är det DJ Clevers lilla Brooklynbolag Offshore som lämnat de mest bestående intrycken.

I början av 2000-talet skapade de sin egna djupt virtuosa version av drum’n’bass. Det skedde just innan dubstep inte var mer än ett tankekorn i Burials briljanta hjärna och precis efter att hela världen förutom de allra mest övervintrade rejvarna slutat lyssna.

Offshore har inte gett ut mer än en handfull singlar, samlingar och ep:s men nästan var och en av dem bildar tillsammans ett helt eget litet universum.

Vissa kallade stilen för choppage, ett namn som beskriver hur producenterna högg upp sina breakbeats och med en manikers tålamod omsorgsfullt pusslade ihop dem i nya intrikata utformningar.

Det är en klangvärld som inte har några gemensamma nämnare i dag förutom hos de mest visionära grime- och bassartisterna.

Precis som dagens spjutspetsetiketter PC Music och 1080p närde Offshore en fäbless för att paketera sina komplexa rytmmönster bland billigt kitschiga laserljud. Kalla det arsenik gömt i praliner om ni så vill.

*****

Ben UFO nämner den aldrig själv i sin exposé i The Quietus men jag är säker på att grimeartisten Terror Danjahs instrumentaler har en självklar plats i hans hjärta såväl som den bärbara hårddisken.

När Terror Danjah öppnade upp sitt arkiv på samlingen Gremlinz (The Instrumentals 2003-2009) lät det som början på allt men slutet på inget.

Ett par år senare skulle kollektiven Roadside Gs och Ruff Sqwad släppa liknande arkivrensningar som presenterade grime för omvärlden som något mer än hiphopens brittiska nästkusin.

Med Gremlinz visade Terror Danjah före någon annan var världens dubstepartister snott det mesta ifrån. De flesta låtar var lokala klassiker kring östra London i sin egen rätt, men utan lyrik ovanpå blev sambandet mellan grime, house och techno omöjlig att bortse från.

Precis som Offshores och Inperspectives drum’n’bass är Terror Danjahs mer orkestral. Han använder sig nästan uteslutande av oväntade, smått omöjliga vändningar i trumbreaksen än något vi varit vana vid från genrens traditionella palett.

Det är samtidigt också en sofistikerad fortsättning på den brittiska garagemusiken och en början på grimens mikrogenrer som purple och wonky.

Jorden har snurrat åtskilliga varv sedan dess och det har även den brittiska grimevärlden. Men det är svårt att tänka på något annat än Terror Danjahs produktioner när man lyssnar på Jokers senaste album Mainframe och spårar var hans mod och ideér att skapa långamt förförisk grimemusik kommer ifrån.

*****

House må ha hämtat sitt namn från Chicagos legendariska nattklubb The Warehouse. Men precis som rock och modernism har det, nästan utöver mitt eget medvetande, kommit att bli ett samlingsnamn för allt jag håller kärt.

Var ledtrådarna och ditt eget sökande leder dig behöver inte överensstämma med min väg. Dance Mania, Offshore Recordings och Terror Danjah råkar bara ha blivit föremål för min egen, högst personliga mytbildning.

Det är alltid lite roligare att kidnappa de slagord som kapitalistiska marknadskrafter vill göra till sina egna för tillfället.

Har man tur råkar man också dela stycken av dem med artister och skivbolag som Nightwave, Joker och 1080p.