The 2 Bears: Natten evigt ung

Att lyssna på musik är för mig att resa mellan olika platser och hemvister. Det är att titta in i ett hus eller ett samhälle och bekanta mig med omgivningen och stanna där en stund. Och sedan resa vidare. Vissa platser känns igen medan andra är nya. Det viktiga är variationen. Utan den är chansen att bli överraskad liten.

Hösten 2014 har The 2 Bears nya album The night is Young varit en plats som jag stannat vid. Musiken skiljer sig en del från när jag senast besökte duons värld. På 2012 års debutalbum Be Strong var ledorden dans, hedonism och tempo. Denna gång är tonen allvarligare och mer eftertänksam. Det finns ett tydligare politiskt stråk i musiken. Ett stråk som även ligger på en mer privat nivå med texter om trasiga relationer och avsaknad av närhet.

Grunden är fortfarande housemusik. Men den breddas med psykedeliska och kosmiska utflykter i form av låtar som »Son of the sun« och »Mary Mary«. The Night is Young tar lyssnaren ut i världen på ett sätt som Be Strong inte hade ambitionen att göra. Så är också bitar av albumet inspelade i en studio i Johannesburg.

Liksom tidigare är Joe Goddard och Raf Rundells hantverk oklanderligt utan att det blir tekniskt tråkigt eller strypt av musikaliska konventioner. Humor finns alltid nära i det duon gör. Men det handlar varken om spex eller fräcka skämt, humorn känns alltid menad och fungerar som en kommentar till det The 2 Bears är. Ungefär som att de säger »ja, vi har koll på musikhistorien och alla referenser, men det betyder ingenting om vi inte samtidigt gör musik med lust och glädje«.

The 2 Bears har en förmåga att röra upp varma känslor inombords oavsett hur pissig tidsandan är. På The Night is Young uttrycks det tydligast i det avslutande titelspåret där Raf Rundell knyter ihop säcken när han sjunger: »The day is old, but the night is young«.

En tydligare kärleksförklaring till dansmusik, gemenskap och klubbkultur är svår att formulera.

Efter flera försök får jag tag på Raf Rundell på telefon. Han befinner sig på Ibiza och går omkring i Ibiza stad där sommarsäsongen börjar lida mot sitt slut. Det är mindre turister och lägre puls. Men på kvällen samma dag ska The 2 Bears spela förband till Giorgio Moroder på den klassiska klubben Pacha.

Raf berättar att arbetsprocessen kring The Night is Young skilde sig en del från debutalbumet. Då hade The 2 Bears tydliga idéer om vad man ville göra. Denna gång behövde duon helt enkelt göra en skiva. Att »omvandla elementära saker till låtar« som Raf uttrycker det.

– Vi gjorde ett par av låtarna på ett annat sätt denna gång. Vi arbetade enkelt, som att vi utgick från en enstaka sampling eller en basgång. Joe är erfaren och vet hur man arbetar med album, hans studio är en bra plats att jobba i.

Även andra instrument än de i Joe Goddards studio användes. Som en stor marimba.

– Den ser ut som en större xylofon. Jag lånade den av en vän som producerar filmmusik och som har arbetat med Matthew Herberts skivbolag Accidental Records. Den var så stor att vi var tvungna att stå på en stol för att kunna spela på den, vi använde den på låten »Run run«.

Samtidigt som The Night is Young är en skiva som är mer introspektiv än Be Strong är blandningen av stilar fortfarande slående. The 2 Bears har en osviklig fingertoppskänsla att få in pop, reggae, soul och hiphop under samma musikaliska paraply där låtarna fortfarande är viktigast.

Grunden är house av en sort som ger musikkonnässörer underlag för historiskt teoretiserande och andra en anledning att hänge sig på dansgolvet.

 – Vi skrev många låtar denna gång och det var mycket som inte kom med på albumet. Vi ville utmana oss själva musikaliskt och var nog lite trötta på housemusik. Den musiken är en stor del av det vi älskar men det är inte allt. Jag tycker att Be strong är mer varierad än vad jag minns den, det finns hiphop och country och låtar som »Warm & easy« på den. Men visst, den kretsar mycket kring en sak. Det är kärlek, party och vikten av att vara inkluderande. Men med detta album ville vi inte göra en lång rad med housedängor.

Varför är The Night is Young mer introspektiv och dämpad?
– Både Joes och mitt liv ser annorlunda ut nu. Sedan förra albumet har vi fått barn, jag har ett barn och Joe har två, och det förändrar saker. Jag känner mig lika mycket road och glad som deprimerad och skräckslagen över det. Den sortens ljus och mörker finns med på skivan, men det finns stunder på den som är dans och party också.

Raf nämner singeln »Money Man« som exempel på ett albumspår som balanserar på linjen mellan det upplyftande och det mörka. Låten är ett dubbigt reggae-nummer med en refräng som är så trallvänlig att den skulle kunna vara tagen från en barnvisa. Men textens budskap är desto allvarligare.

– Den handlar egentligen om all den skit som pågår på varje nivå i samhället – hela konceptet kring hur pengar formar så mycket i våra liv och hur det påverkar oss. Jag tycker verkligen om skivor som har den karaktären, som säger tunga saker men som är ganska lättsamma på ytan.

– Fun Boy Three är en grupp som vi båda är influerade av. De är ett band som Terry Hall, Neville Staple och Lynval Golding från The Specials bildade i början av 1980-talet. De gjorde ett par album som var ganska politiska men där sångerna inte var lika mörka. Det är något som vi har försökt att uppnå med denna skiva.

På The Night is Young medverkar flera gästartister. Den brittiska MC:n och reggaeartisten Stylo G hörs på »Money Man«. Under en resa i Sydafrika förra sommaren knöts även den unga sångaren Sbusiso och Kwaito-legenden Senyaka till inspelningen av albumet.

Som en del i ett ungdomsprojekt initierat av tidningen Live Mag uppträdde The 2 Bears i Kapstaden och Johannesburg. Raf och Joe fick även tillgång till en studio som trummisen Tshepang Ramoba från det sydafrikanska postrockbandet BLK JKS driver. Där lade Senyaka och Sbusiso sång på låten »Son of the Sun«. Senyaka bidrog även med sin röst på singeln »Angel (Touch me)«.

– Det var en fantastisk resa. Alla vi träffade var så imponerande musikaliskt och det var en väldigt kreativ och rolig tid vi hade. Det är spännande att se hur folk arbetar på andra platser. Studion låg i Soweto och det är ett område som har en orolig historia men det vi upplevde var så positivt och det var verkligen en trevlig plats. Det gjorde att jag fick upp ögonen för mitt eget liv och de prioriteringar man gör. Det är något av det bästa med att resa, man får perspektiv på saker och ting. Det är så enkelt att bli belåten och bekväm där man bor och befinner sig.

Jag frågar Raf om hans musikaliska bakgrund.

Kommer du ihåg första gången som du stötte på housemusik?
– House kan vara så många olika saker. Det var mycket housemusik på topplistorna när jag var ung, som Technotronic och allt det som spelades på radio och tv då. Den första gången som jag hörde house i det sammanhang som det är gjort för – i en mörk källare med ett riktigt ljudsystem – var festerna som Basement Jaxx anordnade i Brixton i slutet av 1990-talet. Jag hade precis flyttat hemifrån och det var en härlig tid. De festerna påverkade mig verkligen.

– Samtidigt lyssnade jag på hiphop under 1980-talet när jag var ung. Och jag har lyssnat på The Orb, Orbital och Underworld, grupper som hade en fot i housen och en fot i techno. Den musiken influerade mig också.

Om man läser era texter är de ofta ganska roliga men utan att de saknar en viss samhällskommentar. Uppfattar du er som ett politiskt band?
– Jag vet inte, kanske lite. Att skriva om det du känner till och det du har omkring dig är något vi alltid försöker sträva efter när vi gör musik. Men jag antar att vi diskuterar politiska saker också. Dansmusik har ett budskap, och det är att inte berätta för folk vad de ska göra. Det handlar om frihet. Mycket dansmusik är nästan föreskriven hur den ska framföras: 50 000 personer står på ett fält och tittar åt ett och samma håll. Vi rör ju oss i ett sådant sammanhang också men det gör att folk inte umgås och beblandas på samma sätt. Så vi ville säga något om det, även om vi gör det försiktigt och med en del humor.

Använder ni humor i er musik?
– Ja, men det handlar om att göra sig sårbar och att blotta sig själv, vi måste gör det. Humor är en annan del av vilka vi är. Ibland sjunger vi om att bli stenade. Du måste ha perspektiv på varför du besvärar dig med att vara kreativ, it can’t be all heavy weather.

I titelspåret, »The Night is Young«, sjunger du »The day is old, but the night is young«. Jag tycker att det är ett väldigt fint sätt att beskriva dansmusik och kulturen kring den. Vad betyder den textraden för dig?
– Den betyder flera olika saker. Texten går även »one thing that I learn is that life is confusion, it could make it better to just find it amusing«. Man vill bara träffa ett gäng fina människor och ha det bra tillsammans, allt det vi pratade om på första albumet. I Storbritannien och även i stort har populärkulturen korrumperat de unga. Det skulle kunna vara så mycket positivare. Behovet som människor har av att mötas – det borde handla om det. När jag började arbeta med festivaler under 1990-talet sågs det som lite edgy och något som en mindre grupp människor sysslade med. Nu åker alla på festivaler och det är en bra sak, att lyssna på musik tillsammans i en stor publik.

Ni har varit flitiga med att använda era björndräkter. Uppträder ni fortfarande i dem eller har ni dem på er bara vid specifika tillfällen?
– Vi använder dem inte längre. Faktum är att vi kommer att han en fest för albumet i London snart där den som vill ta med sig dräkterna hem får ett pris. De är så skitiga och märkta av svett att de skulle kunna stå av sig själva. De har inte blivit tvättade sedan vi började använda dem och om de skulle tvättas nu skulle det inte bli något kvar av dem, haha.

The Night is Young släpps i dag, den 13 oktober. Finns här.