Tystnad, tågåkning!

Jag sitter på ett tåg söderut och min mobil ringer. När jag svarar blir jag tillsagd av en kvinna att vara tyst. »Detta är faktiskt den tysta avdelningen!!« säger hon med emfas och spänner ögonen i mig samtidigt som hon håller i en korsordstidning. Den tysta avdelningen. Det hade jag glömt. Jag går ut ur kupén för att inte störa.

Det finns något sekteristiskt över svenskars principfasthet ibland. Ja, jag är så pass onyanserad att jag drar alla över en kam som om det vore ett kulturellt betingat beteende. Det är det såklart inte. Men rätten att försvara den tysta avdelningen på ett tåg tycks vara viktigare än allt annat för vissa. Oavsett hur nitisk man än framstår som.

Den tysta avdelningen ska till varje pris hållas skyddad från minsta lilla läte. Släpper någon en brakare kastas den av i farten innan konduktören hinner säga Hallsberg.

Å andra sidan är det fredag eftermiddag. Många på detta tåg är förmodligen på väg hem till sina nära och kära, trötta på sina meningslösa jobb och storstadens tärande hets. Visst ska de få en stunds ro, åtminstone om de valt en sådan del av tåget. Så även jag (även om jag för tillfället glömt varför jag valde att boka plats där.)

Annars vill jag inte ha någon tystnad. Tidsandan och all annan jävla anda just nu borde få de flesta att skrika och föra ett jävla liv. Och i mina lurar är det inte tyst. Där dånar The Bugs senaste album Angels & Devils. Det är en skiva som är mörk och mäktig. Den kryper fram som en ångvält och målar upp en ljudbild som är hotfull och illavarslande.

Kevin Martin i The Bug fortsätter på det musikaliska temat från 2008 års album London Zoo och låter sångare och mc:s sätta ord på hans elektroniska värld. Liz Harris från Grouper, Warrior Queen, Miss Red och Flowdan är några av dem som hörs på Angels & Devils. Tillsammans med Kevins dubrytmer och sotiga techno skapar de en föreställning som bara kan sluta i ett enda dystopiskt kaos.

Minst lika bra om än något mer dansant är serien av tolvor som går under namnet Autonomous Africa. Projektet startades 2012 av producenten JD Twitch från Glasgow, känd från den legendariska klubben och dj-konstellation Optimo. Med Autonomous Africa är tanken att släppa dansmusik med inspiration från afrikanska musikstilar och samtidigt generera ekonomiskt stöd till hjälporganisationer och utvecklingsprojekt i Afrika.

Intäkterna från den andra volymen i serien, som kom 2013, gick till skolverksamheten Mtandika Mission i Tanzania (ett släpp som tillsammans med ett par klubbkvällar i Glasgow och London resulterade i flera tusen brittiska pund till Mtandika Mission). Det är även målet med den tredje tolvan, Autonomous Africa Volume 3, som släpptes i slutet av juli.

Liksom på volym 2 är det JD Twitch tillsammans med de brittiska producenterna Midland (vars föräldrar är involverade i Mtandika Mission) och Auntie Flo som står för musiken. Denna gång förstärkta med General Ludd från Glasgow. Låtarna är hårda, minimalistiska och medryckande med bitar av olika slagverk och oväntade detaljer snyggt inkorporerade mellan beatsen. Det är repetitiv dansmusik som slungar ut både kreativitet och lekfullhet i luften. Och även vokala inslag i form av Wienbaserade tropical bass-artisten Anbuley som hörs i Auntie Flos låt »Daabi«. Autonomous Africa är helt enkelt ett lika hedervärt projekt som grymt musikkoncept.

Till sist gläds jag åt att Maya Jane Coles har nyheter på gång. Denna gång i ett samarbete med duon GAPS och EP:n In Dark, In Day som släpps nu i september.