Raptejper från Houston

»… I can remember when there wasn’t a scene, when people laughed at us. People thought we was country. People said all we did down here was ride horses, rope cows and all that, nobody down here had no rap skills. You know, I had to battle cats on the East Coast just to prove that Houston had rap skills.«

(K-Rino)

Den trånga lilla nattklubben The Rhinestone Wrangler i Houston var nog aldrig avsedd att hysa en publik på drygt 1300 personer. Men ägaren insåg snabbt att det inte gick att hejda massorna som vallfärdade till klubben för att bevittna The Rap Attack Contest till synes vareviga kväll mellan åren 1985–87.

Det var här Houstons roligaste, mest brutala (och i sanningens namn enda) rap battles ägde rum mellan stadens fixstjärnor Royal Flush och uppkomlingen Romeo Poet. Den senare visade sig till och med vara så skicklig att gruppen Royal Flush inte hade något annat val än att erbjuda Romeo Poet en permanent plats hos dem.

Något sådant var otänkbart för den egensinniga rapparen Willie D. Trots att han demolerade konkurrenterna i det förstärkta Royal Flush så många kvällar i rad att publiken till slut tappade räkningen hade Willie D större planer. Det här var långt innan han hunnit formulera en första tanke på att starta Geto Boys. Men Willie D visste likväl att han ville nå längre än de nedgångna kvarteren längs Fifth Ward. Han ville ha världen och allting i den.

Varje historia har sin egen mytbildning, och varje myt har sin egen födelseplats. Här heter den just The Rhinestone Wrangler och ingenstans har historien om Houstons hiphopmusik återberättats med samma hängivenhet som i Lance Scott Walkers Houston Rap Tapes (Sinecure).

Det är inte på något vis den enda bok som skrivits i ämnet. Men få har varit så rigorösa i sitt arbete som Lance Scott Walker. Under en period på nästan tio år har han samlat intervjuer med superstjärnor som Bun B, Paul Wall och Z-Ro samt betydligt mer bortglömda och obskyra artister. Han pratar med bistra skivbolagschefer, hoppfulla medborgarrättsaktivister, knarklangare, strippklubbsägare och änkor till fallna rappare. Ingen sten lämnas orörd.

Houston Rap Tapes är tänkt att fungera som ett sorts appendix till fotografen Peter Bestes omfattande coffee table-bok Houston Rap. Men intervjupersonerna målar upp en historia så intensiv och färgrik att Lance Scott Walkers verk står på helt egna ben.

Den tätskrivna resan tar oss från de mytomspunna nätterna på The Rhinestone Wrangler där Willie D gjorde sig ett namn till tiden då Houstons chopped & screwed-sound redan hunnit nå hela vägen till toppen av hiphopvärlden och tillbaka.

Och just där, mellan raderna bland skryt och ett konstant intagande av hostmedicin, står det klart att den outtalade hjälten i Lance Scott Walkers drygt 300-sidiga bok förblir Robert »DJ Screw« Davis Jr.

»Screw told me to listen to this tape and tell him what I tought. I’m listenin’ to the tape and I kept takin’ it out, putting it back in, and I called him, and I said, ’Hey man – I think you gave me a messed up tape’, and he started laughin’. He said, ’Naw, it’s supposed to sound like that’. I said ’Okay’, and I just let it play (…) So I called him back after I got to Austin and I said, ’Yeah, that motherfucker jammin!’.«

(Shorty Mac)

Det är rörande hur kärleken till den numera bortgångne lilla keruben DJ Screw liksom flödar från sidorna i Houston Rap Tapes. Det verkar inte spela någon roll att vissa av dem som intervjuats i boken inte ens hann träffa DJ Screw — hyllningarna är lika översvallande oavsett från vilka läppar de kommer från.

Och det handlar oftast inte ens om den musikaliska revolution han egenhändigt drog igång i den knapphändiga studio han själv byggde upp. Den musik som kom till genom DJ Screws sätt att dra ner alla växlar till noll och låta en muterad hybrid av hiphop, house och ambient långsamt flyta ut under dörrspringan.

Sådär i förbifarten nämns det att DJ Screw kanske inte ens var först med att avsiktligt sakta ner hiphopmusiken för dess närmast hypnotiska effekt. Men det spelar mindre roll i sammanhanget. I alla fall sett till att det var han som tog det långt utanför Houstons gränser.

Nej, kärleken till DJ Screw handlar om respekten han gav till en stad ingen verkade bry sig om.

DJ Screw kom att symbolisera en scen, en stad och ett sound som gick från att vara komplett nonchalerat utanför Texas gränser till att bli själva definitionen av amerikansk hiphop. Han skapade inte bara karriärer åt rapparna som medverkade på hans oräkneliga mixtapes, DJ Screw skapade även en stolthet som det innebar att komma från Houston. Det kan aldrig någonsin avfärdas. I alla fall inte för den som vet hur det känns att vara värdelös och uträknad på förhand.

Houston Rap Tapes är den bästa musikbiografin jag läst i år just därför att den påminner mig om vikten av att alltid omfamna det nya – att entusiasm alltid knockar de tveksamma puritanerna.

Det finns alltid dem som berättar för oss att avsaknad av nyfikenhet och framåtsträvan är en bra sak. Att allt nytt är skit.

Byt ut ett par namn – DJ Screw mot Ornette Coleman eller Z-Ro mot Yung Lean – och det här kunde ha varit historien om vilken nykläckt musikscen som helst från början av 1900-talet till i morgon om du så vill.

Jag vet inte riktigt om det var meningen, men med Houston Rap Tapes lyckas Lance Scott Walker ringa in precis varför kultur i slutändan alltid handlar om en strävan efter stolthet och respekt.

Tack för den påminnelsen!

Vill du förresten fördjupa dig i Houstons bästa rapmusik genom tiderna så gör du det bäst här.