Mörk humor och integritet

Merja Kokkonen har gett ut musik under namnet Islaja sedan några år in på 2000-talet. Hon dök upp som en av de kreativa och egensinniga artisterna som rörde sig kring det finska skivbolaget Fonal Records. På sina album har hon använt enkla medel för att skapa en ljudvärld som varit lika hemlig som lekfull. En gitarr här, några hemmasnickrade slagverksinstrument och ett piano där.

Merja Kokkonen har försiktigt byggt upp ett sound som rymt många stämningar men som hela tiden varit fokuserat och fullt av integritet. Att hitta en så passande etikett som möjligt för musiken – lo-fi-elektronika, psykedelia eller acid folk – har egentligen inte varit väsentligt. Allt har ändå framstått som om Merja sitter på en formel för musikskapande som bara hon och ingen annan kan tyda. Med tiden har denna formel antagit nya former och fått hennes låtar att växa och öppna upp sig.

Med fyra album på Fonal Records, en skiva på Thurston Moores skivbolag Ecstatic Peace! och samarbetsprojekt som trion Hertta Lussu Ässä (som Merja har tillsammans med de finska artisterna Lau Nau och Kuupuu) är det senaste verket nu här – skivan S U U. Ett album som är inspelat i Berlin och som den danska elektronikaartisten Heidi Mortenson varit med och producerat.

Läge för ett gäng frågor över mail.

Jag älskar namnet Islaja. Vad betyder det och var kommer det ifrån?
– Ordet »Islaja« har egentligen ingen betydelse. Jag valde det för att det lät bra och för att ingen annan använde det. För mig ligger namnet bra i munnen när man uttalar det och det smakar lite som saltvatten från havet. När jag var liten brukade jag segla med min familj och då hörde jag väderleksrapporten flera gånger om dagen. En plats där man mäter vind och temperatur till havs heter Harmaja (Gråhara, på svenska). Det är en fyr som ligger strax utanför Helsingfors. Jag har alltid känt ett starkt band till den platsen. Namnet Harmaja är nästan som en slags storsyster till Islaja.

Ditt nya album S U U innebär något av en ny inriktning för dig soundmässigt. Musiken är mycket mer elektronisk jämfört med dina tidigare album som har en mer utpräglad lo-fi folkstil med enstaka elektroniska inslag. Hur kom det sig att du gjorde denna musikmässiga vändning?
– Jag köpte en Moog Voyager och detta (albumet) är vad som blev resultatet av det. Det är en naturlig del av min konstnärliga utveckling. Jag har aldrig haft som mål att göra lo-fi-musik. Jag visste helt enkelt inte hur man spelade in instrument och jag har alltid använt billiga skräpmikrofoner när jag gjort mina inspelningar. Det handlar bara om den utrustning man använder!! Liksom i idrott så uppnår du bättre resultat med bra och kvalitativ utrustning. Erfarenhet är bra också. Och träning.

Titeln på albumet, S U U, är finska för »mun«. Varför valde du detta ord som titel?
– Det är en bild på en mun på omslaget. Munnen är också viktig när du kysser, sjunger och biter. Som albumomslag ville jag ha ett foto på mig själv där jag kommer ut ur min egen mun. Jag vet egentligen inte varför jag ville det, det kändes bara rätt. Jag undrar vad Freud skulle sagt om det?

Du spelar i vanliga fall in din musik hemma i din lägenhet. Men S U U låter som att den är inspelad i en studio. Stämmer det?
– Det är kul att höra att du tror det men jag har faktiskt spelat in allt hemma. Det jag har ändrat är att uppdatera min utrustning. Denna gång använde jag mig även av en professionell person som kunde mixa, Heidi Mortenson.

Albumet är inspelat i Berlin där du också bor. Var det ett naturligt val att spela in där?
– Ja, uppenbarligen. I Berlin spenderar jag större delen av min tid, jag arbetar och lever där. Mitt liv och arbete går in i varandra. Jag gillar att kunna arbeta närhelst jag känner mig inspirerad, även om det är klockan tre på natten. Jag skulle egentligen kunna stanna i sängen medan jag spelar in för jag sover i samma rum som jag har min studio.

Den danska musikern och elektroniska artisten Heidi Mortenson har varit med och producerat och mixat S U U. Har du arbetat med henne tidigare? Finns det några likheter mellan er musik?
– Jag tycker inte att den musik jag gör liknar hennes men vi delar viss estetik och vissa preferenser. Vi har våra egna stilar men Heidi är också ljudtekniker så hon har ett väldigt bra öra.

– Vi blev vänner först och eftersom jag visste att hon gillade min musik så spelade jag upp en tidig version av »See No Sun« från albumet. Heidi hade en del intressanta idéer kring hur den skulle kunna förbättras. Hon tyckte att låten var bra men att den behövde en bastrumma för att bli ännu bättre. Det var så vi började samarbeta. Jag letade inte efter någon att göra det med, jag tycker att min musik inte behöver någon ytterligare producent. Men nu när albumet är klart och ute så medger jag att det var ett bra val att hon var med i arbetet med det.

Du har använt ganska många synthar och elektronisk utrustning vid inspelningen av S U U. Såsom Moog Voyager, Roland SH-101 och trummaskinen Metasonix D-1000. Det är mestadels analoga maskiner. Vad är det du gillar med analoga elektroniska ljud?
– Jag gillar det gryniga i det analoga ljudet. Jag gillar att beröra apparaterna som skapar ljudet, att vrida på knapparna och bli fysisk och ha ett kärleksfullt förhållande till dem. Ljudet i sig skiljer sig förmodligen inte alls från jämförbara synthar som man laddar ned plug-ins till. Men arbetssättet är annorlunda med hårdvara, med maskiner.

Har du någon favoritmaskin eller favoritsynth bland de maskiner som du använder i din musik?
– Moog Voyager är min absoluta favorit, men den är för tung och värdefull för att använda vid konserter. När jag spelar live använder jag en analog synth som heter Vermona Mono Lancet. Det är en synthesizer som ursprungligen byggdes i DDR. Den har ett ganska speciellt sound.

Nästan alla texter på S U U är på engelska. Tidigare har du nästan uteslutande skrivit texter på finska. Varför valde du att skriva på engelska denna gång?
– Jag började fundera på att sjunga på engelska för många år sedan efter att folk sade samma sak till mig gång på gång: »Jag förstår inte ett ord av vad du sjunger men det låter så vackert och mystiskt, vad är det egentligen du sjunger om?«. Denna gång ville jag bli förstådd. Självklart är det väldigt annorlunda att skriva på engelska jämfört med att skriva på finska. Inga mer esoteriska kodade meddelanden. Nu är det ganska basic, grundläggande engelska.

– Denna ändring var inte enhälligt välkommen men jag gillar att gå emot strömmen. Ett annat skäl var att jag ville utmana mig själv. Jag var också nyfiken på hur det kunde låta, om det skulle låta mindre »mig« om det. Och, en del av mig ville bara jävlas med de gamla Islaja-fansen.

Din musik har förknippats med mytologiska teman och någon slags naturbetonad mystik. Något som ofta har kommit från journalister och andra än dig själv. Med det sagt, har du något övergripande tema eller textmässigt koncept på S U U?
– Well, det är ganska personligt och ärligt. Jag bara skrev ned hur jag kände och ändrade texterna en del under arbetets gång beroende på vad som hände i mitt liv. Alla mina album är mer eller mindre dokumentationer av mitt liv, de är som koncentrerade dagböcker. Men självklart vill jag att lyssnarna ska skapa sina egna minnen och dagboksingångar med låtarna. När låtarna har getts ut tillhör de inte mig längre.

I låten »Skeleton walk« sjunger du »personal crisis hits me again, still my head is clear this time of the year«. Jag tycker att det är en både rolig och personlig rad. Gillar du att använda denna kombination av humor och personliga erfarenheter i dina texter?
– Ja, det gör jag. Jag gillar mörk humor. Jag tror att de flesta finländare har en stark känsla för självironi.

Du har släppt fyra fullängdsalbum på det finska skivbolaget Fonal Records och har varit en del av banden runt Fonal-kollektivet. Samarbetar du eller har du något kreativt utbyte med någon av dem i dag?
– Nej, inte längre, tyvärr.

Du är medlem i ett band med de finska artisterna Lau Nau (Laura Naukkarinen) och Kuupuu (Jonna Karanka). Vilken slags musik gör ni och har ni några släpp på gång?
– På grund av avståndet mellan våra städer och våra upptagna liv så träffar jag dem inte så ofta som jag skulle önska. Trion jag har med Laura och Jonna heter Hertta Lussu Ässä. Vi försöker att göra en konsert om året, men det är allt. Det är främst improviserad musik som vi spelar men ibland har jag en låt som låter lite som HLÄ och då sparar jag den till det. Jag försöker inte göra den till en Islaja-låt. Att spela musik tillsammans är bara en del av vår vänskap.

Vilka släpp och annat har du på gång med Islaja?
­­– Jag har ett samarbete på gång med VIBES, ett finskt konst/teater/performance-kollektiv, och musik till en film av Jaakko Pallasvuo. Annat som händer är en kort turné i Storbritannien och en sväng i Tjeckien. Senare i år blir det några spelningar i Japan. Nästa album har redan börjat puttra och arbetar jag tillräckligt hårt så blir det klart detta år. Jag tycker att S U U är mer tillgänglig än de tidigare albumen så förhoppningsvis kommer en ny publik att få upp ögonen för min musik. Jag känner en drivkraft att öppna upp mig och arbeta med andra musiker, producenter och artister.

Mer info om Islaja.