Djävulen i detaljerna

Få svenska artister är så skickliga på att sprida myten om sig själv som Ulf Lundell.

Det är svårt att slå undan tanken på att det vi associerar med den allt mer tjurige mannen är precis samma saker som han själv så medvetet vill förmedla.

Det räcker med att läsa en intervju som nyligen publicerades i Aftonbladet där han i ett plötsligt infall av excentricitet och ilska över samtidens vikthets kastar ut en våg från sitt husfönster i Österlen. Bara för att senare krossa vad som finns kvar av vågen med ett basebollträ.

En märklig handling som ser ut att ha kommit mitt i stundens ingivelse men som Ulf Lundell självklart vill säga något större med. En symbolhandling för hans egen ovilja att räta in sig i ledet. Och givetvis gör han det med de bredaste av penslar.

Ett liknande utspel skulle någon av Lundells alla romankaraktärer (dem med tiden allt besynnerligare namn – Tommy Cosmo! Odd Nessnakometz! Florian Douhan!) kunnat göra.

Det nya albumet Trunk är definitivt inget avsteg från Ulf Lundells ambition att ständigt vara just Ulf Lundell. Han hamrar fast sin självvalda outsideridentitet med pålar i en redan frostbiten mark.

Det är bara om vi bläddrar i texthäftet (som alltid ter sig som det bästa sättet att ta del av Ulf Lundells sinnestillstånd för tillfället) som det märks hur han precis som på förra årets syskonplatta Rent förbannat intagit en mer empatisk hållning än någonsin tidigare.

Ulf Lundell är arg, givetvis. Men för första gången är han det så tydligt å oss andras vägnar. Det är lite rörande – trots butterheten och muskelrocken som fortfarande är väl intakt.

På twitter ser jag hur Lundellfansen hashtaggar namnet på hans senaste singel Jag vill ha fest/Som en fyr i natten och diskuterar huruvida den rockar lika hårt som några av de mest euforiska stunderna på Utanför murarna eller Club Zebra.

Och visst, det kanske är just så. Att det handlar om det musikaliskt utåtagerande. Men det är i sammanhanget totalt oviktigt. Mellan raderna träder en man fram som inte har fler väderkvarnar att slåss mot förutom de allra mest basala. Ulf Lundell vill ha rättvisa, jämlikhet och broderskap.

Attackerna mot en sittande regerings politik är inte de första av sitt slag. De har han fört ända sedan romandebuten Jack från 1976.

Men mer än någonsin försöker han beskriva ett samhällstillstånd och vad som sker med människor i det här landet när de socioekonomiska positionerna flyttas om.

»Halkar du omkull så får du bo i en kartong«

(»Det går som smort«)

Det finns ingen subtilitet, inga diskreta referenser. När Ulf Lundell sjunger om hur vi armbågar oss ända upp mot toppen gör han det till ett stompigt rockbeat som hämtat från The Clashs »Clampdown«. Eller så snor han rakt av evighetsriffet från Deep Purples »Smoke on the water«.

Vän av ordning undrar då kanske varför vi ska bry oss? Vi som andäktigt kastar oss över Four Tets livespelning på Hostess Club i Tokyo, läser skarpa politiska essäsamlingar från 1950-talets mitt och idoliserar Lawen Mohtadi.

Det finns en hel drös unga svenska artister som formulerar samhällskritik mer raffinerat, smartare och sexigare än Ulf Lundell.

Det är också i det ljuset som Trunk blir intressant.

För den upphöjda status som den 64-årige Ulf Lundell besitter i medelklasshem gör honom till den svenska politiska rockmusikens främsta trojanska häst.

Tomas Ledin, Björn Skifs eller Pugh Rogefeldt. Ta ett namn, vilket som ur hans jämnåriga (och inte sällan maskulina) artistgeneration och chansen är i det närmaste obefintlig att hen rör sig i samma politiska jaktmarker.

Ändå tror jag inte att den breda massan förknippar Ulf Lundell med det brinnande politiska hjärta han allt oftare låtit vila på skjortärmen under det senaste decenniet.

I alla fall inte artisten som vrålar »vi är på väg att ta tillbaka det som är vårt« på öppningsspåret »Vi är inte arbetslösa« på Trunk. Det är svensk revolutionsromantik lika hårdnackad som folkhemskt rosenkindad.

Ulf Lundell är lika mycket ett begrepp som en sångare och för väldigt många människor en knepig men alltjämt begåvad artist som skrivit natursköna låtar om öppna landskap.

Det är (till och med på Trunk) kanske så mycket lättare att bara blicka mot de evighetslånga kärleksballaderna och låtsas att det regnar.

Men det finns även en initierad publik som inte uppfattar Ulf Lundell som en politisk agitator. I en recension av Trunk i veckotidningen Allas skrivs det mest om »lundellsk grabbrock« som »gungar rått och bra«.

Det är svårt att se ett liknande verk med rader som »vad får de pengarna ifrån/de som glider runt på gatorna i Bentleys och Rolls Royce« hyllas eller ens omnämnas i ett forum som Allas.

Men det kan så klart bara vara en ren fördom från min sida.

En sen kväll i augusti i år ser jag Ulf Lundell under den avslutande konserten av hans sommarturné. Närmast stöpt i grovhugget svarta boots med stänk av lera från Österlen förkroppsligade han sin egna högst önskvärda bild av en raljant poet i självvald exil från familj och hemstaden Stockholm.

Det som överraskade var att publikens starkaste jubel inte kom när pliktskyldiga hits som »Evangeline« och »Isabella« dundrade ut ur högtalarna. Istället var det när Ulf Lundell ondgjorde sig över »de fyras gäng« som styr vårt land och oväsendet från »Rent förbannat« vädrades ut.

Vore jag inte mer försiktig med mina liknelser hade jag uppfattat det här som något av ett socialdemokratiskt väckelsemöte.

Det är särskilt slående från en skara åhörare där medelåldern inte låg under 50-årsstrecket och där lådvinspaketen finns utplacerade på varannan kvadratmeter av gräsmattan framför scenen.

Just här kan man på riktigt spy den galla över en allianspolitik som är svårare att göra i fikarummet på jobben.

Lika överraskande var det att se hur könsfördelningen i publiken till synes låg helt jämt fördelad mellan män och kvinnor.

Det är en smula anmärkningsvärt för en artist som fått utgöra det här landets allra mest bredbenta och konservativa rockmall.

Det är inte omöjligt att samma publik just denna höst varvar Trunk tillsammans med de senaste bidragen från Så mycket bättre eller Sanna Nielsens julskiva i sina hemmastereoanläggningar.

Ulf Lundell är fortfarande lika mån om sin myt som någonsin tidigare. Frågan är bara om vi andra förstår hur radikal han är, eller i vilket fall hörn av musiksverige han verkar i. Djävulen finns ju som bekant i detaljerna.