Elena Wolay: Allt som är farligt

Elena Wolay startade klubben Jazz är farligt på Hornstull Strand i Stockholm för några år sedan. Efter att Strand såldes till Debaser i slutet av förra året har klubben dykt upp lite varstans, både i Stockholm och i andra delar av landet. Elena gör saker och ting snabbt och har utvecklat klubben till att omfatta en skivetikett och ett management. Och nu även ett fanzine.

Nyligen släpptes första numret av Jazz är farligt. Med ett omslag av Jockum Nordström i kollageartad DIY-anda och ett innehåll där texter av Jean-Louis Huhta och en intervju med Peter Brötzmann ryms jämte ett fantastiskt reportage om jazzmode är Jazz är farligt ren fanzine-mumma.

Läge för ett gäng mailfrågor till upphovspersonen.

Det första numret av Jazz är farligt släpptes nyligen. Berätta lite om det.
– Jag gick in i väggen i våras och hamnade på sjukan och då skrev jag dagbok. Den är publicerad som de första sidorna i fanzinet. Det kan vara intressant läsning för någon som jobbar/rotar med musik och har lika grav integritet som mig. Det ger en ganska bra inblick i världen och rundgången jag lever i. Jag kände att det var nyttigt, för andra och för mig själv. Kanske ger det någon utomstående någonting. Annars är zinet lite av en Peter Brötzmann-tribut. Jag har träffat och intervjuat Brötzmann och musikern Ryan Tebo har skrivit en krönika om gubben. Favorit i det första numret är ett modereportage om jazzmode med Mary-Anne Norberg från The Kid.

Vad är bakgrunden till att du startade fanzinet och vad är din tanke med det?
– När Strand Hornstull (i Stockholm, reds anm.) såldes till Debaser och Jazz Är Farligt förlorade sitt hem visste jag spontant att inget skulle bli detsamma. Jag skulle inte få träffa mina nya vänner/stammisar som jag delade ett sådant genuint musikintresse med. När jag och Conny C. Lindström (som drev Strand innan försäljningen, reds anm.) startade Jazz Är Farligt var jag för första gången inte ensam om saker och ting.

– Den enda chansen att ge tillbaka just det jag hade fått från alla (trygghet), var att helt enkelt fortsätta sprida ordet av allt som rörde Jazz är Farligt med hjälp av ett fanzine. Tanken är att det ska innehålla nya och gamla skivtips, skvaller och lite kreativitet kring jazzspridning. Detta för att nå fler på ett punkigt sätt och att det inte blir så mycket Orkesterjournalen av det hela. De behövs men något nytt behövs också.

Vilken musik växte du upp med och när började du intressera dig för jazz, kraut, elektroniskt och liknande genrer?
– Jag kommer ursprungligen från Eritrea och har mer eller mindre bara vuxit upp med eritreansk folkmusik. Nästan varje lördag var det fest hemma och vi hade oftast pappas vän Hafash som spelade Krar (traditionell eritreansk elgitarr). Han sjöng i timmar och höll igång festen och sjöng oftast om alla som var i rummet och lite skvaller på det. Men det var Kind of Blue med Miles Davis som jag fick när jag var typ åtta år som fick in mig på jazz. När jag var tillräckligt gammal för att ta mig ut själv hittade jag till mina första skivaffärer. Max Roach var det första jag frågade efter då, men hiphop bidrog även till mitt intresse för jazz och A Tribe Called Quest, Black Moon och Public Enemy var en del av min vardag. De har ju samplat ihjäl sköna cello-solon och jazziga basgångar. Allt hänger ihop ju mer jag tänker på det.

– Det mesta har jag faktiskt hittat själv genom att rota mig igenom kraut, jazz, punk, tidig elektronisk musik. Jag formade min egen ljudbild i ett ganska så jazzfattigt men musikrikt Jönköping (där Elena är uppväxt, reds anm.). Det är märkligt hur jag hittar grejer som är tokvanliga för andra men som framstår som riktiga käftsmällen för mig. På samma sätt är det intressant hur skivor som jag upplever som sjukt svåra impro-släpp kan vara vanliga för andra. Det är för och nackdelar med att rota och att inte få respons på rotandet.

Jazz är farligt började som en klubb i Stockholm. Berätta hur det startade?
– Jag somnade en sen natt hos min vän, gamla Henry Fiat’s Open Sore-trummisen, Jonas Jonsson. Precis innan pyjamaspartyt var över lade han omslaget till samlingsalbumet Punk är trevligt, Jazz Är Farligt över mig och en vinare under armen och knäppte en fiffig bild. Dagen efter skulle jag på ett möte hos dåvarande vd:n på Strand, Conny C Lindström. Han hade försökt få in mig där under en tid och under det här mötet skulle vi besluta vad det nu skulle bli för något. Fortfarande lite clueless så gjorde jag en chansning och sa att jag och Jonas skulle ha en punkklubb som heter Punk Är Trevligt och jag och Conny en jazzklubb under namnet Jazz Är Farligt. Och så blev det. Tur det.

Jazz är farligt är också ett skivbolag och management. Du jobbar bland annat med Audionom och deras kommande album. Hur är denna del kopplad till fanzinet och klubben?
– Gone Beyond Records kommer att ge ut Audionoms nästa släpp. Skivbolaget driver jag tillsammans med Josefin Öhrn och Fredrik Joelson. Jazz Är Farligt är en dotter-label till det. Audionom och Jazz Är Farligt gillar varandra och kommunikationen är smidig då vi har samma tänk. Först och främst är Audionom kopplat till Jazz Är Farligt som management och allt som rör dom rör Jazz Är Farligt.

Namnet Jazz är farligt för tankarna till den syn på jazzmusik som rådde när genren blev populär under 20- och 30-talet. Att det var en okontrollerad, stökig och just farlig musikform. Jazz är sedan länge en etablerad genre men tycker du att det finns en oförstående syn på den fortfarande, om man ser till den musik du gillar som är mer åt fri form- och experimentella hållet?
– Jazz är fortfarande okontrollerad, stökig och just farlig då den faktiskt inte blir insläppt. Vi lever i en sjukt konstig tid och det mesta handlar om politik och ekonomi (gäsp) på alla plan inom kultur. Man får välja lite vilken väg man vill gå utan att förvirra andra: Fattig och framgångsrik, göra precis det man vill och vara oberoende eller böja sig lite och vara framgångsrik i ett bredare perspektiv (eklektisk). Hur man än väljer så är man inte fri för man är ändå alltid ekonomiskt beroende. Marginalerna man jobbar med är så otroligt små och det är svårt för folk att acceptera och respektera det. Min tid blir otroligt viktig då jag jobbar med handarbete. Jag sätter ihop fanzinet för hand. Jag finns på plats för banden jag bokar. Jag affischerar inför alla gig.

– Jag får ständigt flytta min klubb till nya ställen trots att alla tror att det går svinbra. Inte för att det går superdåligt egentligen utan för att folk inte förstår genren helt enkelt. Men jag är grymt duktig på att promota det jag gör. Så sent som för någon vecka sedan var jag tvungen att knuffa bort gäster som hade kommit fel och som började skrika »sluta spela« till bandet som uppträdde under kvällen. Visst, det var en fredag och dom ville säkert lyssna på Donna Summers.

– Jag gillar att utveckla min publik och deras öron. Om dom försvinner eller om det blir för svårt för dem så är det tråkigt, men då är mitt koncept inte något för dom. Jazz är fortfarande underground-etablerad trots att Pharoah Sanders är apa-stor. Den är fortfarande fattig och farlig. Det är fortfarande en viss samhällsklass som utövar och spelar farlig jazz, vilket märks tydligt. Där trivs jag och där får jag utrymme att vila huvudet i armarna på riktiga människor ett par minuter. Sedan kan man gå ut i det vanliga livet utan skydd men med hörlurar.

Din tanke med klubben är att istället för att spela de obligatoriska John Coltrane-plattorna ha ett brett synsätt på experimentell musik. Vad skulle du säga är den musikaliska inriktningen på det du gör?
– En av våra stammisar, Reine Fiske från Dungen, beskrev mitt dj-set så här: »allt för att göra alla förbannade eller förvirrade«. Beroende på vad jag går igenom i livet uttrycker jag det genom musik. Jag är ganska kompromisslös och det har hyllats men det är inte alltid det funkar för andra och det skiter jag i. Jazz Är Farligt är lika med Elena och det kan vara vad som helst egentligen. Men det är jazz i grunden för det är min grund. Jag hamnar i olika perioder och det gör även musiker. Jag gillar även att läsa på och snöa in mig.

– Såhär ser min musikaliska farliga inriktning ut: Miles Davis period när han var gift med Betty (Davis, reds anm.), den är stenhård. Jukka Tolonens värsta period i livet, den är fantastisk. Likaså Bo Diddleys album The black gladiator när han trillade pladask i knarkträsket. Och Monica Zetterlunds skiva Chicken feathers när hon var i desperat behov av hjälp efter en miserabel period med Steve Kuhn, skivan är ett resultat av deras situation. När var det Ornette Coleman kastrerade sig för att få hundra procent fokus? Kan jag någon dag få svar på det istället för att jag ska chansa och spekulera? Allt som är farligt är min musikaliska inriktning. När livet är på sin peak och på väg mot något fruktansvärt eller fantastiskt.

Begreppet »experimentellt« är urvattnat och används slarvigt, jag själv är en av många som är skyldiga till det. Vad tycker du om den musik som befinner sig i denna fåra i Sverige i dag? Lever den väl?
– Livs levande. Det har varit lite svagt i live-väg. Kanske för att Fylkingen i Stockholm har genomgått en ombyggnad och har sin premiär nu. Men konsertstället Brötz i Göteborg har fått ett uppsving. Södra Teatern i Stockholm har fått ta över lite mindre spelningar som är väldigt »Strand Hornstull« och iDEAL ger fortfarande ut skivor i samma takt med svenska experimentella akter. Det känns som att folk orkar mer. Ger ut mer. Spelar mer. Kämpar mer och mindre skivbolag startas hela tiden.

Nämn några svenska aktuella band eller artister som är på gång som du gillar?
– De vill man helst behålla för sig själv. Jag tycker att alla ska gå och se Jonas »knullis« Kullhammars sista spelningar med sin kvartett och köpa sista plattan Låt Det Vara. Och så bör man såklart kolla upp Josefin Öhrn + The Liberation och deras dubbelsingelsläpp »Sunny Afternoon« och »Tell It To The Wind« som släpps den 4 december.

Du är även en del av kollektivet Pådrag. Är det verksamt fortfarande och vad gör ni för något?
– Vad kul att du frågar! Vi är verksamma fortfarande men alla är ganska upptagna och bor på olika håll. Bella Boo har startat ett skivbolag som heter KISSKISSRECORDS och har fullt upp hos Sveriges Radio. »Festa med killar«-Casandra har jag inte träffat på ett tag men hon är verksam i Göteborg och har faktiskt tagit över mina fredagar på Nefertiti. Resten är utspridda i Skåne och graffar ihjäl sig. Vi diskuterar faktiskt att ha en fest men det är oklart när det blir av.

Vad har du för projekt på gång med Jazz är farligt under den kommande perioden?
– Jag är ny skribent för nätmagasinet Sound of Music. Sedan kommer Gone Beyond Records att ge ut tre släpp: Josefin Öhrn + The Liberation, ÅÄÖ’s (Daniel Bingert, Santiago Borges, Nicolai Dunger och Jari Haapalainen) debut-EP (släpps den 18 november) och Audionom som släpper nytt album i mars. En fantastisk singel med dem ges ut den 18 december. Allt detta följs av spelningar som jag bokar (puh). Jag själv ska också ut och spela. Sedan hjälper jag Ralph Lundsten med flytten av hans studio Andromeda och hittar en lösning då han säljer sitt hus för att han inte har råd att bo kvar. Det blir även en återutgivning av Ralphs singel ”Feel It” från 1969, oklart när.

Sex album som Elena Wolay lyssnar på just nu

1. The Slits – In the beginning
»Det var så länge sedan och jag har återupptäckt dem igen«.

2. Don Cherry – »Mu« second part
»Jag har så otroligt många vackra allsångs-minnen till låten »Teo-Teo-Can« från skivan. Allt från evighetsbadande i badkar och sträcklyssning med mitt ex till fina Jazz Är Farligt-kvällar då det varit fullt fokus på albumet. Den här skivan är så blödig för mig. Den är så himla vacker rakt igenom. Kr-kr-kr-kr-kr-kr…«

3. Uran GBG – Uran
»Måste vara det bästa som kommit från Göteborg på säkert tio år. Herregud. Fantastiskt bra kraut med krut.«

4. Audionom – Superior
»Fortfarande lika bra. Det är väl den här plattan som >swept me off my feets< och så ville jag helt plötsligt göra allt för dem.«

5. Charles Bobo Shaw & Lester Bowie – Bugle Boy Bop
»Hårt bebop-sväng som släpptes lite senare än den övriga bebopen.«

6. Stark Reality – Discovers Hoagy Carmichael’s Music Shop
»Mäktigt album som luktar sex-fuzz-funk-bettydavis-hårt och låter sådär genialiskt vitt för sin genre. Den är ganska ovanlig med sina mäktiga vändningar hela tiden som är lättlyssnade. Det är en soundtrack-platta från tv-serien Hoagy Carmichael’s Music Shop från 1970. Albumet i sig är alldeles för dyrt, men finns på spotify. Tillgängligt för alla dödliga alltså.«

För att köpa första numret av Jazz är farligt, maila: jazzarfarligt@gmail.com
Gone Beyond Records hemsida
Jazz är farligt