Trying to win, trying not to sin

Jag ska vara ärlig. Det är inte utan viss ambivalens som jag tar in Morrisseys smått sensationella beslut att förlägga den enda boksigneringen av sin alldeles helt nyutgivna självbiografi i Göteborg.

Det fanns en tid, inte senare än för fyra-fem år sedan, som något djupt instinktivt hade beordrat mig att boka första bästa tågbiljett till den svenska västkusten för att försöka närvara vid signeringen.

Moz betydde (surprise!) en gång i tiden allt och lite till för mig. Det enda som stoppade en tatuering av hans namn inristad på min arm var avsaknaden av ett par tusenlappar och kanske en liten dos våghalsighet.

Men den där obevekliga passionen försvann lite någonstans på vägen. Såväl i sviterna efter ett plågsamt uppbrott då Morrisseys texter lite för väl ringade in saker jag fortfarande inte vill bli påmind om och som en följd av förmågan hos popvärldens mest imponerande käkparti att återkommande leverera allt mer tveksamma åsikter.

Djupt ifrågasatta uttalanden som jag noterar inte ens nämnts i en bisats kring den efterföljande bevakningen av Morrisseys nedslag på Akademibokhandeln i Göteborg.

Vad vet jag, kanske är kritiken redan så vedertagen och behöver inte dras upp igen. Jag är inte så sugen att slänga mig in i ett nytt inlägg om skillnaden om konstnären/konsten.

Inte när jag samtidigt, av en ren slump, läser hur en styrelseledamot i Clinton Hills bostadsrättsförening i New York starkt motsatt sig den namninsamlingslista som kämpat för att en vägkorsning i Brooklyn-området ska namnges efter Christopher Wallace, mer känd som Notorious B.I.G.

Motiveringen löd att »han började sälja droger vid 12 års ålder, han hoppade av från skolan vid 17 år och han arresterades för droger och vapenbrott (…) 1996 greps han i North Carolina för narkotikainnehav. Han dog en våldsam död. Fysiskt var mannen inte precis en förebild för ungdomar«.

När en av musikhistoriens främsta poeters livsgärning avfärdas så lättvindigt vill jag bara låta just konsten tala. Så även för Morrissey.

Men i slutändan är allting ändå en påminnelse om hur vissa artister mer än andra reduceras utifrån var de kommer ifrån, utifrån misstagen de gjort och vilka »de egentligen är«.

Och hur det så sällan är bleka brittiska popstjärnor som döms hårdast.