Nykraut, footwork och stökrock

Factory Floor är statiska. Långa, repetitiva och utdragna elektroniska slingor och ljudmönster karaktäriserar musiken. Ofta är det bara små subtila förskjutningar och sporadiska effekter som bidrar till dynamik. Men har man tålamod öppnar sig låtarna och suger in en i en puls som är mer pumpande än mycket annan elektronisk (dans)musik i dag.

På torsdagskvällen, på klubben Park Lane, är Londontrion fokuserade och bygger ganska omgående upp ett driv som håller sig genom hela konserten. Dominic Butler sköter dator och analog synth och breder ut en elektronisk matta, Nik Colk använder en stråke på elgitarr och samplade ljud när hon inte sjunger atonalt, och Gabriel Gurnsey håller drivet uppe med ett tajt och rytmiskt trumspel.

Kalejdoskop-artade projiceringar följer musiken och skapar en snygg visuell upplevelse och en känsla av ett liveset som är i konstant rörelse. Något som den dansvilliga publiken förstärker framför scenen.

Factory Floor har beskrivits som »post-industri« men i mina öron är musiken en självklar och spännande vidareutveckling av krautrocken.

Bandet lägger tonvikt på det monotona men riskerar inte att fastna i några stilbildande föregångare. De är mästare på att skapa en egen puls som har mycket mer gemensamt med renodlad dansmusik än rock. En musik som aldrig försvinner ut i flippade sidospår utan som hela tiden är komprimerad och hård. På Park Lane ger bandet prov på det i låtar som senaste singeln »Fall back«. Varje liten beståndsdel av energi kramas ur musiken. Effektfullt och kraftfullt på samma gång.

Senare samma kväll är det DJ Rashad & DJ Spinns tur att stå för underhållningen. Som pionjärer och affischnamn inom Chicago Footwork-genren är de efterlängtade både av de som vill hänge sig åt den hypersnabba dansstilen och de som vill se dem uppträda. Duon arbetar på bra bakom skivspelare och mixar och ger ett set med stökiga beats och några stänk rap.

Det oförutsägbara, impulsiva och smått anarkistiska som utmärker footworkmusiken, och som DJ Rashad förmedlar så bra på album som Teklife volume 1 – Welcome to the Chi eller tolvan I don’t give a fuck, sätter tonen för spelningen. Det är dekonstruerad ghetto house, snabba och störda trummaskiner och upprepande röstsamplingar i ett intensivt tempo.

DJ Rashad & DJ Spinn är aktiva bakom sin utrustning och manar på publiken som svarar med dans. Men till och från blir musiken väl svävande. Mycket beroende på en klen ljudvolym och att spelstället på ett av Göteborgs finare hotell för tankarna till en konferenslokal. En mer ruff inramning hade setet mått bra av.

På sina två utmärkta singlar, Death to stories/Of the unpolitical och Raging river, är Könsförrädare ganska skitiga och avskalade. Live är de om möjligt ännu mer avskalade. På Jazzhuset på fredagen gör de lågintensiv och mollstämd rock som kryper fram och parkerar i ens medvetande. Samtidigt besitter musiken lika mycket laddning som på skiva, om inte mer.

Frontpersoner Jannine Sandström Oja och Alina Björkén sjunger starkt och fokuserat, texterna är rakt på och Alinas gitarrspel svarvar fram melodier på ett lika sparsmakat som väl avvägt sätt. I en fullpackad lokal framför Könsförrädare övertygande versioner av låtar som »Raging river« och »Death to stories« och får med sig publiken. Med mer spelvana kommer Luleåkvartetten att lyfta materialet ytterligare. Jag ser verkligen fram emot debutalbumet Curse all law som släpps i slutet av september.

Pissed Jeans framträdande på Park Lane under natten till lördag kränger fram och tillbaka. Efter ett par låtar verkar det avbrytas. Gitarristens axelband går sönder. Medlemmar lämnar scenen och kommer tillbaka. Alla verkar lite för packade för spelningens bästa. Men så sparkar det igång. Bandet kastar sig in i repertoaren, det är kaotiskt, furiöst och vältrar sig fram. Pissed Jeans och publiken är en och samma organism. En amöba. Folk stagedivar och moshar. Och sångaren Matt Korvette är kvällens ledsagare.

Matt tar av sig sin skjorta och stoppar ned den i byxorna. Han trasslar in sig i scendraperiet och stoppar även ned delar av det i byxorna. Han grimaserar, åmar sig och snubblar fram på scenen. Han skriker att en kväll i Göteborg kan spenderas på H&M. Han är som ett barn. Eller som en enda stor nerv som reagerar på allt. Att han är sångare i ett band som spelar tung och brötig noiserock med influenser från 80-talshardcore och tidiga Mudhoney och The Jesus Lizard skapar en intressant dynamik.

Framför allt gör det att Pissed Jeans cyniska stökrock får en spänning som tilltalar. Det känns som att i princip vad som helst kan hända under kvällen. Mot slutet kommer det upp en person på scenen och blottar sin nakna röv. Konserten avrundas med att Matt tar över gitarren och lämnar mikrofonen till publiken, utan basist och gitarrist. En osannolik och lysande konsert på alla sätt.

Pissed Jeans på Park Lane under Way Out West.