Bästa Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter

Bästa Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter,

Det är många saker som skiljer oss åt. Ni är två, jag är en. Ni är fransmän, jag är svensk. Ni är musiker, jag skriver. Ni har Pedro Winter, jag har Pietro Maglio.

Men det finns vissa saker som kopplar oss samman.

***

Redaktör: »Vet du? Jag är så less på den här typen av lingo. Skriv en vanlig text utan ›bästa‹ och ›mina vänner‹, sluta låtsassamtala och gör din research, okej?«

Jag: »Okej«.

***

Från första stund var Beach Boys det underverk som Daft Punk centrerade sin verksamhet runt. Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter döpte sitt första band Darlin’ efter Beach Boys-låten med samma namn.

Och ju längre tiden går, desto mer framstår raden »if the song I sing to you could fill your heart with joy, I’d sing forever«, från 1970 års »Forever«, som den mest självklara beskrivningen av Daft Punks livsverk.

Deras andra album, Discovery, var ett hommage till tonårens storögda upptäcktsfärder i skivbackarna. Till tiden då varje nytt beat nollställde klockan.

Det sägs att riktigt bra musik kan få ögonen att svartna, men sanningen är att musik öppnar upp själen.

Guy-Manuel de Homem-Christo har ännu inte lyckats lösgöra sig från vad The Velvet Underground och filmen Easy Rider gjorde med honom som tonåring.

Han fick sin första gitarr 1981, sju år gammal, tillsammans med en billig keyboard. Gitarren är fortfarande hans huvudinstrument när han komponerar ny musik.

Samma år lärde sig Thomas Bangalter att spela piano. Några år tidigare hade hans pappa, musikern Daniel Vangarde, producerat Ottawans »D.I.S.C.O« och Gibson Brothers »Cuba«, singlar som gav internationella ekon under åren då disco for över världen.

Daniel Vangarde producerade också sångerskan Sheila B. Devotion, några år innan discogruppen Chic – med deras gitarrist Nile Rodgers i spetsen – skrev in henne i musikhistorien med den klassiska singeln »Spacer«.

Ändå hade Thomas Bangalter inga tankar på att gå i sin fars fotspår.

Det var först när han mötte Guy-Manuel de Homem-Christo på den prestigefyllda skolan Lycée Carnot – samma plats som skolade landets förre president Jacques Chirac – i Paris 1987 som saker började att falla på sin plats.

När de lämnade sitt första projekt Darlin’, efter att ha sågats i tidningen Melody Maker med frasen »a bunch of Daft Punk«, skapade de världens första och sista rockband.

Först för att Daft Punk utraderade historien.

Ingenting som hände före det tillfälle då de båda fäste startkablar i sina gemensamma skivsamlingar spelar någon roll. Varje spår börjar med att klockan står på noll.

De liveinspelningar som duon utförde i samband med att debutalbumet Homework släpptes 1997 upplevdes som ett konstant underkännande av all den musik som jag och mina klasskamrater ägnade oss åt i Akalla utanför Stockholm.

Senare, när mina vänner tog körkort, ägnade vi kvällarna åt att planlöst köra runt i norra Stockholm. Då fanns bara Daft Punk och albumet Alive 1997.

När »Da Funk« övergick till »Rollin’ and Scratchin’« kändes det som att själva livet ignorerade hastighetsbegränsningen.

Sist för att Daft Punk trots allt behövde musikhistorien.

Dels i en rent praktisk kontext: »Da Funk« från 1995 krävde Barry Whites »I’m Gonna Love You A Little More Baby« för att få finnas till. »Burnin’« från 1997 byggde på The Originals »Down To Love Town«.

Dels för att musikhistorien hela tiden har varit den guldreserv som Daft Punk, likt Bondskurken Goldfinger, har ägnat ett liv åt att bryta sig in i.

Funkar det inte att spränga huvudentrén? Ta bakvägen. Är den bevakad? Gräv en underjordisk gång.

Med superskurkens ihärdighet har de under två decennier försökt att länsa valvet på noter och refränger stöpta i guld.

Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter tog musiken som fyllde deras hjärtan med glädje och fick den att sjunga för evigt.

De var – och är fortfarande – mästerskurkarna som jagade musikhistorien om nätterna. De tog vad de kom åt och sydde nya dräkter åt vinylsjuorna. På det sättet påminde de om modehuset Maison Martin Margielas dekonstruerade nittiotal – gamla plagg i ny förpackning.

Med detta var Daft Punk varken först eller sist, men de gjorde det genom att också erövra rockpubliken.

Primal Screams album Screamadelica må ha flirtat med dansgolvet, men det var i första hand ett rockalbum som influerades av dansmusik och gospel.

Daft Punk gjorde dansmusik filtrerad genom rockmusikers ögon.

1995 var den traditionella amerikanska rockmusiken död. Daft Punk vred tillbaka klockan. Det är därför deras singlar – från nämnda »Da Funk« till 2005 års »Human After All« – ligger närmare Jerry Lee Lewis »Great Balls of Fire« än Underworlds »Born Slippy«.

I USA skrevs duon ned av väletablerade musikskribenter som »typical English hairdresser disco«. På samma sätt hade Elvis beskrivits som »a jug of corn liquor at a champagne party« i Newsweek 1956.

Det tog två år mellan Daft Punks genombrottssingel och debutalbumet. Mellan Homework och Discovery tog det fyra år. Likaså släpptes uppföljaren Human After all fyra år efter att singeln »One More Time« krossade topplistorna.

Random Access Memories är Daft Punks första regelrätta album på åtta år.

Jag hade tänkt skriva att Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter är tillbaka, men det vore att ljuga: De har aldrig varit borta.

Daft Punk arbetar på en egen skala där inga regler om en »skiva vartannat år« gäller.

I boken The Dirt, beskriver journalisten Neil Strauss hur Mötley Crüe långsamt tog sig upp på karriärens översta kugghjul. Men Daft Punk sköt sig upp till toppen.

Konstnärligt befinner de sig på exakt samma plats idag som 1994.

Enbart till det yttre har deras estetik förändrats.

Producenten Giorgio Moroder, som har bidragit till det nya albumet, berättar  i en promotionfilm för Random Access Memories att det tog Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter en vecka att ställa in ljudet på den synthesizer som används i »One More Time«.

Det finns en läxa att lära här: I en tid som präglas av käbbel och den snabba tweetens avsaknad av noggrannhet och precision finns det något värdigt i ett band som aldrig dragits med.

Jag kan inte låta bli att tänka att om vi istället valde att hälla ned vår ilska i konst – i böcker, i film, i musik, i musikjournalistik – skulle vi alla nå så mycket längre.

Den snabba ilskan må vara ett kraftigt gift, men den långsamma reaktionen är så mycket mäktigare.

Random Access Memories är producerat av Nile Rodgers. Mannen som grundade Chic tillsammans med Bernard Edwards. Det har funnits vissa skäl till att känna oro över det beslutet.

Rodgers må ha ikonstatus, men har i ärlighetens namn inte producerat någonting av vikt sedan 1984, då han tillsammans med en moderlös 26-årig kvinna från Michigan med italienskt och kanadensiskt påbrå skapade det perfekta popalbumet:

Like a Virgin.

På Like a Virgin möttes Rodgers känsla för produktioner som ruta för ruta kunde tonsätta den perfekta filmen om New York med Madonnas frustande vilja att ta över världen.

Där möttes disco med den musik som skulle komma att kallas för freestyle.

Det är ett album som försiktigt hyllar de produktioner som DJ:n Arthur Baker skapade under det tidiga åttiotalet: Afrika Bambaataa & Soul Sonic Forces »Planet Rock«, Cyndi Laupers »Girls Just Wanna Have Fun« och Freeez »I.O.U«.

Precis som Nile Rodgers en gång hade gjort med Chic filtrerade de båda på Like a Virgin den amerikanska gatans musik och klädde den i Yves Saint Laurent. Följaktligen blev albumet också Madonnas stora genombrott.

Chic hade sju år tidigare jammat fram deras största hit »Le Freak« en natt efter att Rodgers nekats i dörren till klubben Studio 54. Det var nyårsafton 1977.

Men Chic brann snabbt, som om deras verk krävde en dörrvakt att reagera mot. Efter att »Disco Sucks!«-kampanjen hade lagt sig i början av åttiotalet tynade Chic bort.

Historieskrivningen har varit påfallande tyst om det faktum att inget av det som Rodgers skrev för Chic efter 1979 har nått upp till samma svindlande höjder som »Everybody Dance«, »Le Freak«, »I Want Your Love«, »Good Times« och »My Forbidden Lover«.

Samarbetet med Bernard Edwards började att knorra redan 1980.

Detta är fakta om Nile Rodgers: Han behöver arbeta med personer som fortfarande reagerar – inte regerar. Han behöver en Madonna som står redo att bända upp världen med en ostronkniv.

Mellan 1985 och 2007 producerade Rodgers konsekvent artister som både var djupt etablerade – Bryan Ferry, David Lee Roth och Michael Bolton – och som konstnärligt inte har kunnat dra nytta av Nile Rodgers förmåga att skapa D.I.S.C.O, för att tala med den singel som Thomas Bangalters far skrev 1979.

Under svarta stunder har det känts som att Rodgers har glömt vad den bokstavskombinationen stod för.

Men de senaste åren har det räckt med att se Youtube-klipp från Chics nutida livenummer för att röja undan den sortens tvivel.

Svårt präglad av aggressiv prostatacancer har Rodgers återvänt till riffen som han skrev vid tiden då han fortfarande förvägrades inträde på krogen, som för att underkänna sjukdomens makt över den egna kroppen.

För första gången på tjugo år känns det som att Nile Rodgers slåss.

Enter: Daft Punk. Och de må regera, men de har heller aldrig förlorat den politik som en gång förde dem till toppen. De trettio sekunder som släpptes från Random Access Memories på Saturday Night Live i mars är ingenting annat än bländande disco.

Trettio sekunder som inte kan tolkas, säger kritikerna. Jag säger att det är sekunder som skvallrar om att Nile Rodgers åter reagerar – inte regerar.

Under inspelningsprocessen har han hela tiden stått under behandling.

Det är i den kontexten som de första textraderna från Random Access Memories bör ses:

 We’re up all night to get back together

We’re up all night, let’s get back together

We’re up all night to get funky

We’re up all night to get in love again!

We’re up all night to get lucky

We’re up all night to get lucky

We’re up all night to get lucky

 

***

2013 är tid för Daft Punk. 2013 är – måste vara – Nile Rodgers år.

***

Spelreglerna för dansmusik har ändrats sedan albumet Human After All. Dansmusiken har i Europa till stor del handlat om att göra dansmusik som inte går att dansa till.

På de stora arenorna har Swedish House Mafia byggt vidare på de bombastiska liveproduktioner som en gång var Daft Punks signum.

I en sådan kontext framstår Daft Punks spelning på Hultsfred 1997 som sjuttiotalisternas motsvarighet till Bruce Springsteens spelning på Konserthuset i Stockholm 1975.

Det sägs att livet endast bjuder på ett förutbestämt antal hjärtslag men om det är sant är det lika sant att det bara är musiken som kan få hjärtat att hoppa över några slag och därmed förlänga livet på oss alla.

Det må vara en utnött klyscha men jag tror att musikklimatet – hela kulturklimatet – behöver Daft Punk. Som en påminnelse om att det aldrig är det duktiga och utspädda som förändrar liv.

Alla deras släpp har varit ett koncentrat av den rangliga skivsamling som de en gång fäste sina hjärtan vid.

Det handlar inte om nostalgi.
Det handlar om musikens förmåga att styra över tiden.

När Random Access Memories släpps kommer klockan åter att stå på noll. Året är 1979 och Thomas Bangalter är fyra år gammal. Hans pappa har just spelat in singeln »D.I.S.C.O« tillsammans med Ottawan, två år innan Guy-Manuel ska få sin första gitarr i present.

We’re up all night to get back together.

Nile Rodgers är inte svårt sargad av prostatacancer utan har just gett ut »Good Times«. Han är 27 år gammal och livet saknar ännu hastighetsbegränsning.