Vidöppen musik att älska
Konsumentupplysning »På Opika Pende finns det inget behov av att sätta musiken i något fack. Det finns heller inte anledning att teoretisera kring låt oss säga Seychelles United Bands bluegrass eller den blomstrande ragan från Nina and Mary.« Henrik Svensson hittar laddade melodier och en röd tråd i samlingsboxen Opika Pende: Africa at 78 Rpm.»The continent is too large to describe. It is a veritable ocean, a separate planet, a varied, immensely rich cosmos. Only with the greatest simplification, for the sake of convenience, can we say ’Africa’. In reality, except as a geographical appellation, Africa does not exist.« – Ryszard Kapuściński.
Under en handfull av de bästa litterära reportage jag läst återfinns den polske journalisten Ryszard Kapuścińskis namn. Essäsamlingen Ebenholts som dokumenterar hans närmare 40 år som korrespondent på den afrikanska kontinenten tillhör utan tvekan de viktigaste böcker jag tagit med mig hem från Karlshamns stadsbibliotek.
Kapuściński kallade själv sina böcker för lapptäcken och det är precis så jag vill minnas Ebenholts. Intrycken, mötena och reflektionerna skiljer sig ständigt åt men en helhet sammanflätas långsamt i läsaren. Det är främst ett plågat Afrika han beskriver. Av fattigdom, sjukdomar, korruption men framförallt av styvmoderliga kolonialstyren – något som dock allt fler länder försöker fjättra sig från under Kapuścińskis tid på kontinenten.
Beskriver han det sanna Afrika, om det nu finns något sådant? Med allra största sannolikhet inte. Kapuścińskis kritiker anklagade honom för att alltför ofta litterärt brodera ut sina texter på bekostnad av verkligheten. Men så påstod han sig själv heller aldrig att sitta inne med sanningen.
Att Kapuściński förblir en av det förra århundradets främsta politiska skribenter beror snarare på att han vände sig ifrån västvärldens ständiga exotifiering av Afrika. Det är människorna och Kapuścińskis möten med dem som är centralt för Ebenholts. Berättelser som var själva motsatsen till att bekräfta en flera hundra år nedristad världsbild.
Ryszard Kapuściński fördelade ett budskap vi inte var vana vid. Som vit europé kom han givetvis aldrig i närheten av att bli en del av Afrikas röst men han öppnade åtminstone upp vår dörr till den.
Jag sköljs av exakt samma känslor när jag läser Ryszard Kapuściński som inför Opika Pende: Africa at 78 Rpm, en samlingsbox med afrikansk musik inspelad från 1909 till mitten av 1960-talet. Samlingen släpptes egentligen redan 2011 men har så äntligen hittat hem även till mig.
Likt Kapuścińskis idéer om lapptäcken fokuserar Opika Pende inte på ett specifikt område av Afrika. Istället samlas melodier, röster och rytmer från en mängd kulturer. Musiken förflyttar sig noggrant genom decennierna med ett geografiskt fokus som skiftar från norr till söder.
Precis som titeln antyder är det musik inspelad på 78-varvare, den sista typen av grammofonskivor som användes innan vinylskivans slutgiltiga inträde på marknaden. Även om vinylen blev det naturliga valet för musikindustrin redan på 1950-talet är det inte särskilt förvånande att Opika Pendes dokumentation sträcker sig långt in i nästa decennium.
Inte nog med att vinylskivans tekniska landvinningar tog lång tid att hitta ut till avlägsna afrikanska samhällen som zulu- och chewatrakterna (där mycket av Opika Pendes senare musik är inspelad), många 78-varvare var inte ens i behov av elektricitet för att fungera.
Under de tidigaste inspelningarna användes ett stort horn som förde musikens vibrationer ned till ett vasst skrivtyg som skar spiralspår i grammofonskivans tjocka vaxbeläggning. Skärprocessen skapade variationer i spåret med hjälp av vibrationernas skiftande frekvens. Samtidigt roterade skivan stadigt med hjälp av en enkel handvev.
Låt grammofonskivan stelna och det var klart. Det här var, om man vill, DIY 70 år innan begreppet ens fanns.
Uttryckssätten på Opika Pende är oändligt varierade och skillnaderna förblir utan tvekan fler än likheterna. Det finns så klart en enorm problematik att tala om ett så vitt begrepp som afrikansk musik. Precis lika svårt, för att inte säga omöjligt, som det hade varit att försöka ge en rättvis bild av europeisk eller låt oss säga brasiliansk musikhistoria enbart genom ett hundratal albumspår.
Att Opika Pende ändå väl öppnar upp sig för lyssnaren och förblir omistlig beror just på att britten Jonathan Ward, som stått bakom urvalet, adopterat ett kollageperspektiv. Små droppar som faller lite varstans bildar till slut en ocean.
Opika Pende handlar om kärlek, livet och döden. Men framförallt om längtan efter frihet. Frihet från västvärldens koloniala styren.
»They called it Opika, from the Lingala expression opika pende, resist or stand firm, as if to say, ’When we come to you with our guitars, you’d better be prepared’« – Gary Stewart, författare.
Ett motstånd kan komma i alla dess former, från alla möjliga håll. Via en kastad tegelsten eller en taktfast trummande bjällra, från en katedral i Moskva eller ett trampat jordgolv i Niger. Till och med vad som önskas uppnå skiljer sig inte särskilt ofta åt.
Lyssna på Groupe de Jeunes Filles de Bamakos trummor och hör en otålighet, ett desperat krav på förändring. Eller kanske en varning. Ingenting kommer längre att vänligt väntas på.
Det här är tiden för en kontinent vars länder ivrigt söker efter sina egna identiteter. Men musiken och rösterna vi hör är hjärtskärande direkta.
Det är musik utan något som helst damm på vingarna trots att inspelningarna med till exempel Cheikh Amin Hasanayn och Les Griots de Tahoua gjordes för ett knappt sekel sedan. Dessa pastorala dikter och epos berättar fortfarande om människors öden oavsett dess historiska utgångspunkt.
Här mer än någon annanstans finner man också fröerna till de afrikanska musikgenrer som skulle populariseras och politiseras under 1900-talets andra hälft. Den etiopiska jazzen, highlife, Fela Kutis afrobeat och den alldeles utomjordiska nigerianska discon.
Men på Opika Pende finns det inget behov av att sätta musiken i något fack. Det finns heller inte anledning att teoretisera kring låt oss säga Seychelles United Bands bluegrass eller den blomstrande ragan från Nina and Mary. Allting är ändå bara vidöppen musik att älska.
På Opika Pende står uppriktigheten, upproret och känslorna och stirrar rakt upp mot solen utan att blinka. Vill ni ha en tråd att sy ihop lapptäcket med så finns den precis där.
Opika Pende: Africa at 78 Rpm finns att införskaffa här.
Kommentera