Molly Nilsson: Skön enkelhet

Från en lägenhet i Berlin har Molly Nilsson byggt upp ett artistskap som bygger på hennes röst och en synth. Musiken är okonstlad. Det är enkla komp, melodier som låter 80-tal och en oborstad känsla som antyder att låtarna har kommit till i ett sparsmakat sammanhang. Utan flera olika viljor. Det är punkigt på ett soloartat sätt, allt kommer från en person.

Samtidigt finns det ett lugn över Molly Nilssons musik. Även när tempot är dansant och synthdrivet. Musiken håller sig på en jämn nivå och skenar aldrig iväg. Det rofyllda kontrasteras av uppriktiga texter. Molly sjunger om relationer, banaliteter i vardagen och staden som scen för möten mellan människor. Orden går fram och skärper ens uppmärksamhet. Rader som »the little sweet things that you gave me were nothing but poisoned candy« är brutala och omöjliga att misstolka.

Molly Nilsson har släppt fyra album. Första skivan These things take time kom 2008 och innehåller låten »Hey moon!« som John Maus gjorde en uppmärksammad cover på några år efter. Senaste skivan History kom förra året och ett nytt album är tänkt att släppas i början av 2013. Molly ger ut musiken på egna skivbolaget Dark Skies Association. Hon tillverkar och illustrerar alla omslag själv.

Molly Nilsson är uppväxt i Stockholm. 2004 flyttade hon till Berlin och har varit staden trogen sedan dess. Men nu börjar hon vackla. Jag ringde upp henne för att prata om förhållandet till Sverige och staden hon bott i de senaste åtta åren.

Du flyttade till Berlin från Stockholm och nu är du aktuell med att komma hit och spela. Hur många gånger har du uppträtt i Sverige?
– Två gånger, båda gångerna i Stockholm och på klubben Top Nice. Det har inte blivit mer. Jag ska eventuellt spela i Göteborg i vår.

Var uppträdde du när du spelade på Top Nice?
– Ena gången var när de hade festival på Färgfabriken, förra sommaren. Andra gången var förra vintern när de hade fest på sitt »kontor«, ute på Slakthusområdet.

Hur var det att spela på de kvällarna?
– Det var bra, fast jag är inte så jätteangelägen om att spela i Stockholm. När jag är där vill jag mest vara ledig.

Hur är det att komma till Sverige på sådana här enstaka besök?
– Det är bra. Fast jag tycker det är annorlunda att spela i Stockholm jämfört med utomlands. Jag är van att prata engelska på scenen, det är lite konstigt att spela och sjunga på engelska och sen prata svenska. Jag känner mig lite utanför min comfort zone. Men jag vet inte, det finns också en anledning till att jag lämnade Stockholm. Stockholm är alltid för häftiga.

Du känner att du inte passar in där?
– Det är en ganska svårflörtad publik. Men så har det varit på många ställen, som i London. Men de senaste gångerna jag har spelat där har det varit väldigt kul, så det kan bero på mig också.

Vad är ditt förhållande till Sverige och Stockholm nu när du bor i Berlin och har bott där i ganska många år?
– Jag brukar åka till Sverige och Stockholm några gånger om året, så jag känner mig ganska uppdaterad. Jag följer svenska nyheter här och lyssnar ganska mycket på Sveriges Radio så jag känner mig väldigt i kontakt med Sverige. Det är ganska nära, jag befinner mig inte på andra sidan jorden. Men, det är lite problematiskt också. Jag vill att folk i Stockholm ska höra musiken, för jag vet att svenskar konsumerar mycket musik, så det vore kul om folk upptäckte det jag gör.

Så det problematiska är att de inte gör det i den utsträckningen du skulle önska?
– Nej, men jag har inte jobbat så mycket på det. Men de gånger jag har fått någon sorts respons från Sverige har jag blivit väldigt glad, det känns som att jag fått en revansch.

Att du vunnit över dem?
– Ja, exakt.

Men kan du känna som Berlin-bo att du står utanför och observerar det beteendet? Att du märker det svårflörtiga tydligare när du bor där?
– Ja, jag tror det. Det är klart att när man flyttar till ett annat land så upptäcker man saker som är både bra och dåliga med den plats man själv kommer ifrån. Jag har upptäckt många saker som är väldigt bra med Sverige och Stockholm. När jag är där är människor generellt väldigt trevliga och det är ganska enkelt socialt. Tyskar, och framför allt berlinare, är inte så öppna för främlingar. Sverige är ett så litet land och man blickar alltid utåt och då är man också mer öppen för vad som händer utifrån.

På ditt andra album Europa så sjunger du om Berlin i låten »Berlin, Berlin«. Det är den enda låten du gjort på svenska. Fanns det någon tanke med att den skulle ha svensk text eftersom den handlade om staden som du flyttat till?
– Ja, fast kanske inte så medvetet. Men det kändes som att den typen av tonläge i texten hade varit bäst på tyska eller svenska. Hade jag sjungit den på tyska hade det blivit lite för övertydligt, så då blev det svenska. Det passade bra i och med att jag som svensk kommer utifrån och försöker ta över en främmande stad.

I texten sjunger du »jag följer med, med leendet på sned« och »sluta streta emot«. Har du kämpat för att bli vän med staden?
– Nej, inte alls. Det är snarare tvärtom. Det jag menar är att staden är lite för enkel och att jag lite subtilt försöker säga att staden blir utnyttjad. Egentligen kommer inte människor hit för att de älskar Berlin utan för att det är billigt och hur man kan leva här. Det är en trend, det är snarare som att man våldtar den.

Har du problem med att den blir utnyttjad?
– Ja, men jag har själv flyttat hit och stannat kvar för att det är så billigt och att det är en bra plats att vara konstnär på. Men många som jag känner som flyttat hit från andra städer och länder har inte något alls med Tyskland att göra på så sätt att de inte försöker integrera sig och lära sig språket – bara för att de är för lata. Nu börjar Berlin bli dyrare och dyrare och om några år kommer många av oss inte att bo kvar här.

Gäller det för dig också?
– Ja… alltså, Berlin har inte den typen av fördelar som andra »dyra« städer har, som London eller New York som är mer etablerade. Där känns det som att när man är där, även fast det är väldigt dyrt, så är det värt det.

Men så är det inte i Berlin?
– Jag vet inte, det kan bero på att jag har tröttnat lite. Jag har varit här så pass länge att jag inte är så nyförälskad i staden längre. Det beror också på hur staden förändras och byggs om och går från att ha varit charmigt ful till att bara vara ful.

Att den gentrifieras?
– Ja, precis. De sakerna som har varit lockande i Berlin är de tomma platserna och att det funnits utrymme att experimentera och upptäcka bortglömda hörn. Billiga hyror i trasiga hus. Men Berlin vill inte vara den staden, Berlin vill vara som Stockholm…

Och det kan bara sluta fel?
– Ja, det är tråkigt att Berlin inte ser varför människor har kommit hit. Att det inte handlar om att man vill ha lyxiga takvåningar, det finns många andra städer som man kan ha det i.

Så du menar att om Berlin hade haft en annan beredskap så hade den utveckling som nu sker aldrig påbörjats?
– Det är en fattig stad, de måste tjäna pengar på något så de har sålt staden. Men hade de inte spekulerat bort alla sina pengar och ruinerat sig så hade det inte varit en fattig stad från början. Då hade i och för sig inte folk kommit hit. Alla samhällen och städer strävar väl efter att bli så framgångsrika och rika som möjligt, så de delarna hänger ihop.

– Men när man är i andra städer som har lite mer självförtroende så tycker jag det är väldigt fint att se att man vågar behålla saker som kanske inte är toppmodernt eller nytt. Men man behåller det för att det är en del av charmen, som tunnelbanestationer.

Har du något exempel på det?
– Jag tycker att man har det lite i Stockholm, att man inte renoverar hursomhelst. Att man låter en del husfasader vara, även om man inte gör det på insidan tyvärr. Och New York, det är också en väldigt fattig stad om man ser till deras stadskassa. Men det är fint att se att man inte behöver renovera allting där och byta ut tunnelbanevagnar. Man ser att folk lever.

– Det finns en tunnelbanestation i Berlin som heter Mehringdamm som jag tyckte var en jättefin station. Den var i rött tegel och påminde lite om Mariatorget i Stockholm. Nu har de renoverat den och det har tagit väldigt lång tid och kostat mycket pengar. Nu har den lite sandiga marmoraktiga väggar och namnet är med nya bokstäver och det känns helt onödigt. Jag kom ihåg att när man åkte förbi där när de renoverade så sade de alltid i högtalarna att de inte stannade vid stationen eftersom den höll på att »moderniseras«. Det ordet känns väldigt ute, vem moderniserar? Man kanske renoverar eller digitaliserar. Men moderniserar?

Det känns lite ansträngt också. Det räcker inte med att man renoverar, man måste låta påskina att här jävlar ska det bli »modernt«.
– Ja, verkligen.

Hur länge sedan skedde den ombyggnaden?
– Det blev färdigt för några månader sedan. Men jag förstod inte alls vad poängen med det var. Ett annat sådant exempel är att de har rivit Palast der Republik, det gamla parlamentshuset i DDR, och det var en väldigt fin plats. Den var belägen mitt emot domkyrkan som är en stor kupol från sent 17- eller sent 1800-tal och är sotig av avgaser men har fin patina och är väldigt vacker. Republikens palats å sin sida var från 70-talet och hade en spegelvägg som fasad. Fönstren var tonade rutor med lite av guldinslag i glaset. Domen speglade sig i dem och det var väldigt fint att dessa två helt olika epoker låg mitt emot varandra.

– Sedan påstods det att det var asbest i byggnaden och att det var orsaken till att man rev det. Men det handlade egentligen om att man ville radera hela DDR-historien. Nu vill man istället bygga upp en rekonstruktion av ett slott som fanns på samma plats för tvåhundra år sedan. Jag fasar inför tanken. Ett nytt slott…

Det låter som Las Vegas.
– Ja, det blir Disney World. Sedan har pengarna tagit slut och det blev inget slott. Nu är det bara en gräsmatta med ett turistcenter bredvid. Det är väldigt mycket så Berlin fungerar, man försöker få in pengar och så går det bara fel. Det är inte långsiktigt tänkande.

Så det är staden själv som har beslutat att göra de här förändringarna?
– Jag vet inte var pengarna kommer ifrån men jag kan tänka mig att det är mycket privatpersoner som donerar. Som Kaiser Wilhelms minneskyrka, den kända kyrkan vid Bahnhof Zoo med avbruten topp, den är privatägd. Det är konstigt att ett sådant minnesmärke i Berlin ägs av en privat stiftelse och ändå måste be om bidrag för att kunna renovera den.

Vad tänker du när du ser sådana konkreta förändringar i staden?
– Det är tråkigt. Men samtidigt är det lite som när jag var i New York för första gången. Då träffade jag en person som hade varit där för länge sedan och som sade att det var så fantastiskt då och såg annorlunda ut. Och det var det säkert, men å andra sidan är New York säkert fantastiskt oavsett när man åker dit. För det blir alltid första gången för en själv. Alla städer förändras hela tiden. En vän till min familj hatar Kulturhuset i Stockholm för att man rev Klarakvarteren. Det är ingenting som jag tänker på eftersom jag inte ens var född då. Jag tycker att Plattan är en väldigt fint plats.

Så man kan säga att din nyförälskelse i Berlin är över för ganska länge sedan?
– Ja, vi sover i enskilda sängar nu. Men det är ändå en harmonisk samvaro.

Hur kom det sig att du började göra musik?
– Jag hade hållit på med bild och att teckna innan och trodde att det var det jag skulle göra. Sedan provade jag att göra lite musik och lånade en keyboard av en kompis och tyckte att det var kul och fortsatte med det.

Studerade du konst innan?
– Nej, inte direkt. Jag gick konstgymnasium men var inte så sugen på att plugga vidare. Ett tag tänkte jag bli illustratör, mest för att min pappa är det. Så det var kul när jag upptäckte musiken och att det kom helt från mig själv, det var när jag hade flyttat till Berlin. Jag hade aldrig hållit på med musik innan. Jag hade nog inte vågat prova på det eftersom det känns som att det är svårare i Stockholm. Det kanske inte är det nu men just då kände jag det. Jag hade inte vågat börja med något som jag egentligen inte kunde. Jag kan fortfarande inte spela men det går ändå ganska bra, haha.

Det fanns ett slags krav på att man måste vara duktig på sitt instrument och ha en tydlig bild av vad man ska göra?
– Ja. De jag kände då som höll på med musik var Rytmus-människor som gjorde det på ett helt annat sätt. Hade jag haft kompisar som höll på med experimentell noise hade jag kanske tyckt att det var okej, men jag hade inte riktigt den relationen till musik.

Men det kändes friare när du hade flyttat och du fick ut något utav det?
– Ja, det var bara något jag gjorde för mig själv till en början. Jag brukade spela upp låtar för kompisar, det var som att jag gav bort en present i form av en låt. När jag började spela blev det lite mer på allvar.

Mycket av din musik bygger på din röst och en synth om man ska hårddra det. Det är raka komp, avskalade melodier och ett okonstlat tilltal. Varför håller du dig inom den ramen?
– Jag försöker göra det så enkelt som möjligt, inte för att jag är lat utan för att jag försöker få fram en idé på det enklaste sättet. Jag tycker att det är det som är definitionen av skönhet: oväntad enkelhet. Texterna och musiken ska vara enkla men jag försöker fylla upp mellan raderna att det finns något mer. Det är kanske banalt men det har ändå ett värde. Jag tycker också om enkel musik och enkla saker. Det finns inget värre än omotiverad svårhet. Mozart, det är egentligen ganska enkelt – och väldigt vackert. Det är popmusik.

– Jag försöker bara skriva världens bästa låt. Jag har inte gjort det hittills och jag tycker att varje låt jag skriver blir lite bättre och jag får ut något utav det. Så ger jag ut det och hoppas att det ska träffa någon.

Du har sagt att du är punk i hjärtat och att du därför jobbar ganska do it yourself med att ge ut skivor på egen hand. Är det där kärnan till inspirationen finns?
– Till en början blev det så för att det kändes enklast. Sedan ju längre jag hållit på desto mer säker blir jag på mitt val. Som det fungerar i dag med internet så tycker jag inte att jag behöver en mellanhand, det är väldigt smidigt att lägga upp låtar och folk skickar vidare och gör blandband. Sedan har jag lite problem med auktoriteter och hela etablissemanget. Jag tycker inte att musikindustrin är en vacker plats och jag vill inte ha med den att göra, så jag tycker det är skönt att jag har sluppit det.

Dina texter är till och från ganska hårda och skoningslösa, som i »Whiskey sour« där du sjunger att du är på en fest och hatar alla. Finns det något medvetet med att du skriver hårda texter samtidigt som musiken är lugn?
– Nej, det bara kommer ut så för att det är mitt sätt att uttrycka det. När jag skrev den låten tyckte jag att det var härligt att börja med att, »nu är jag på en fest och jag hatar alla«. Att lägga ribban där istället för att säga att jag är på en fest och känner ingen, eller att alla på festen är jättefulla. Det är fint att börja med att säga det, och att ju mer låten lider så handlar det om att jag väntar på någon som inte dyker upp. Något mycket mer ödmjukt. Det kanske är så man fungerar psykologiskt, att man har ett försvar som man bygger upp fast man egentligen står där och väntar.

I »I hope you die« på History är det något av det omvända. Titeln är tydligt hård medan musiken är upplyftande och dansant, och texten är inte helt skoningslös rakt igenom heller.
– Det är lite som i »Whiskey sour«, att jag tänkte att det skulle vara kul att skriva en kärlekslåt som heter »I hope you die«, fast med kontentan att »jag hoppas att du dör vid min sida.« När jag hör den nu känns den lite tafflig, men jag tycker om det.

Du sjunger om någon huligan som håller på ett fotbollslag också, om jag fattat det rätt?
– Nej, verserna är de olika kärleksförklaringarna. »Dina lungor är större än en fotbollsplan«, det är den här klyschan som finns om lungorna, att det är det största organet, och jag är då »huliganen i hjärtat«.

Du ger ut din musik på egna skivbolaget Dark Skies Associationen och har tillverkat och illustrerat alla omslag själv. Hur är det att jobba så, från ax till limpa?
– Det är ett jättebra. Formgivningen är kul och jag har även gjort allt själv med produktionen. Jag känner mig hemma i omslagen, det skulle vara konstigt att lämna bort det till någon annan. Som att föda ett barn och låta någon annan namnge det.

Jag såg på din Soundcloud-sida att du har EU-flaggan som profilbild. Och ditt andra album heter Europa. Vad tycker du om Europa och att vara en del av kontinenten? Är det något som påverkar dig i musiken?
– Skivan är en grej för sig. Med Dark Skies Association har jag valt EU-flaggan som logga för skivbolaget för att det är en mörk himmel och en väldigt snygg logga. Jag är väldigt inne på att stjäla loggor, om det är flaggor eller logotyper som inte är skyddade av upphovsrättslagen. Jag har faktiskt en jättestor EU-flagga som hänger på min vägg. Jag tycker den är vacker, det som är fint är att den inte har något nationalistiskt över sig.

– Det skulle vara obehagligt att komma hem till någon med en stor svensk flagga på väggen, eller en tysk flagga. Det är i och för sig annorlunda att komma hem till någon i Stockholm och den har en brasiliansk eller jamaicansk flagga, då kanske det handlar om att man har rötter i det landet och gillar musiken. Men EU-flaggan är fin med ursprunget i fredstanken, även om EU i dag står för något helt annat.

– Jag har inte reflekterat så mycket över Europa. Men när jag varit i USA och kommit tillbaka hit så har jag upptäckt vad Europa är. Det är lite samma sak som mellan Tyskland och Sverige, jag hade inte reflekterat över vad det innebär att vara svensk innan jag lämnade.

Har du kommit fram till vad som är europeiskt?
– Jag vet inte, det är svårt att sätta fingret på vad det är. Men det märks. Jag har tänkt på det när man åker runt här, även om man är i Holland, Polen eller Italien, och man ser att vi är en kontinent även fast vi är väldigt olika i kultur och språk. Det finns något som vi har gemensamt. Men vad det är det återstår att se.

Det kanske inte är så viktigt att veta det heller?
– Nej, om man inte är en statsvetare och ska skriva en avhandling.

Men du är inne på att stjäla loggor alltså?
– Ja, jag tycker väldigt mycket om allmän tillgång. Alla mina skivomslag har en symbol som inte jag har kommit på. Till den första skivan använde jag ett kinesiskt pussel, till den andra tog jag ett brädspel som är väldigt gammalt, på tredje skivan användes ett exempel på Pythagoras sats och på den senaste skivan är det vägskylten för kulturminnesmärke i Sverige som är på omslaget. Det är en gammal Asatro-symbol, en sorts gaelisk figur.

Hur kom det sig att du valde den?
– Jag hade redan bestämt att skivan skulle heta »History« och just då pluggade jag historia. Så fick jag ett brev från historiska fakulteten med den loggan och då var det självklart. Jag tyckte inte att den var särskilt vacker, de tidigare symbolerna har jag valt för att de var estetiskt fina. Men den här gången tyckte jag inte att den var snygg. Man är van att se den som en vägskylt eller en kringla på tangentbordet på datorn. Men ju mer tid jag har tillbringat med den här symbolen har jag tyckt mer och mer om den. Det fungerade väldigt bra, som ett arrangerat äktenskap.

Vad är det du har fallit för hos den?
– Ibland måste man se på den tillräckligt länge för att se den för första gången, för det är en symbol som man sett för mycket. När jag tittade på den så blev den som ett kors eller en kringla som fortsätter i evigheten. Den upprepar sig och är väldigt harmonisk.

Du är lite intresserad av astrologi har jag förstått. Stämmer det?
– Ja, jag tycker att det är ganska kul med det ämnet, även om jag inte är så allvarlig med det. Jag brukar fråga folk när jag träffar dem vad de är för stjärntecken. Det hjälper, för man måste på något sätt kategorisera människor. Vet man vad någon har för stjärntecken så kan man jämföra med andra som har samma tecken och då kan man se likheter och olikheter.

Så du har koll på vad de olika stjärntecknen innebär?
– Ja, det har jag. Samtidigt är jag medveten om att det finns något konstigt med det, rent vetenskapligt är astrologin lite tveksam. Det är konstigt att alla stjärntecknen förblivit desamma medan jorden rubbats en del under de senaste fyra tusen åren. Men det blir tråkigt när folk är för rationella och allt ska kunna bevisas och förklaras. Ibland är det bara kul att ha saker omkring sig som inte har någon sorts anknytning till det.

Vad är du själv för stjärntecken?
– Jag är skytte, jag fyller år samma kväll som spelningen i Stockholm.

Texten till din låt »Hey moon« låter som en naturbeskrivning och en hyllning till månen, samtidigt som den kan ses som en kärlekssång. Vad representerar den för dig?
– Det är en kärleksballad till månen fast jag vill inte att det ska vara naturromantik. Det är mer som en ballad till ensamheten, att vara för sig själv och vara lycklig i det, även fast det finns något melankoliskt i det. Men att ändå vara nöjd med den känslan. När jag skrev den hade jag ett fönster i lägenheten där jag bodde där jag alltid såg månen när den passerade. Så månen var alltid väldigt närvarande.

Låten är väldigt rofylld rakt igenom. Var det den bästa låten du hade skrivit fram tills då?
– Nej, jag tyckte det var en jättebra låt men absolut inte min bästa. Det var ingen självklar hit heller. Men sedan när John Maus gav ut den fick den en massa uppmärksamhet och det kändes ganska konstigt för en massa folk kom fram till mig vid spelningar och undrade om jag inte skulle spela den. Jag hade aldrig spelat den live innan, för det var inte den som var viktigast på skivan. Det är kul att den fick uppmärksamhet men nu har den nästan tagit över hela den skivan. Tidigare såg jag på den nästan som en utfyllnadslåt. Den känns väldigt gammal för mig, nästan fem år är den.

Vad tycker du om John Maus version?
– Det blir en helt annan grej när det är en duett, för då är det som att det är två människor som sjunger till varandra – via månen. Och att det handlar om två människor. Det var inte alls så som jag hade tänkt. När jag precis hade skrivit låten så skickade jag den till en kompis som hade någon idé om att sången var sjungen av en katt som tittade på månen, vilket är helt absurt. Att jag skulle ha skrivit en låt från en katts perspektiv. Det är öppet för tolkning såklart, men det är intressant hur olika intryck låtar kan göra.

John Maus har använt din originalsång som han sjunger över så det är ingen riktig duett. Hade du gått med på att sjunga en duett om du hade fått frågan?
– Det hade blivit sleazy. Jag vet att det är folk som har velat att vi ska spela tillsammans och det hade varit helt absurt. Jag vet inte om du har sett John live?

Jo, i klipp på Youtube.
– Det skulle bli the clash of the titans, jättekonstigt, haha. Men det var ganska praktiskt att han bara lyfte den för jag tycker det är tråkigt att sjunga om låtar. Men det är inget liveframträdande på gång med honom.

Molly Nilsson uppträder på Mothers kväll på Under Bron i Stockholm, fredag den 14 december. Spelar gör även Telephone Melts.
Molly Nilsson finns här och Dark Skies Association här.