The Fall: Inga förväntningar

Det är förödande att ha förväntningar. När ens iver efter vällust och glädje inte uppfylls blir det tomt. Vardagen går vidare. Inga toppar och dalar. Bara ett jämntjockt lager av rutiner, förpliktelser och problem. Med musik blir besvikelsen större. Musik ska vara motsatsen till vardag. Den ska lyfta oss och göra oss till stjärnor. Den ska kasta lite glans över våra liv.

Med The Fall gäller inte riktigt det där. Det finns inga löften eller lockelser om något fantastiskt i bandets musik. Inte heller någon sentimentalitet eller något ”fint” uttalat mål om att vara nyskapande. Istället är det repetitiva riff, texter om det triviala och låtar som i många stycken är ocharmiga, fula och konstiga. Som ständigt är på kant med den vedertagna uppfattningen om att rock är en väg till förhöjda och extatiska tillstånd.

The Falls senaste album ”Ersatz G.B.” kom i slutet av förra året. Jag har inte lyssnat på den mer än ett par gånger. Den lämnar inget bestående intryck. Det mesta harvar på i ett ganska trött tempo. Under stundom är låttitlarna – ”Monocard”, ”Laptop dog”, ”Cosmos 7″ – mer spännande än själva skivan. Men jag är inte besviken. Placerar man den i The Falls omfattande produktion hamnar den i gruppen av album som är transportsträckor. Skivor som är stickspår och som brukar föregå eller följa efter riktigt starka verk som 2010 års ”Your future our clutter”. Eller ”The real new Fall LP” från 2003. De har också sin plats.

Samtidigt bekräftar de Mark E Smiths syn på bandet som ett arbete bland andra. Man stretar på. Vissa dagar är sämre än andra. Men det viktiga är att jobba på och göra sitt bästa. Och fortsätta så länge det är berättigat, så länge det finns något att säga.

Live är The Fall en ojämn upplevelse. Mark E Smiths humör och engagemang brukar avgöra graden av intensitet. Ibland har han gått av scenen efter ett par låtar och sjungit från logen. Ibland har hans vana att ändra volymen på sina bandkollegors förstärkare gjort spelningarna till ljudmässiga berg- och dalbanor. Ibland har berusningsnivån fått Mark E Smiths atonala och pratande anti-röst att bli ett enda släpigt gnällande.

Men oförutsägbart är det nästan alltid.

En anledning så gott som någon till att ta sig till Strand i Stockholm söndag kväll.

Följande klipp kan fungera som uppvärmning.

http://www.youtube.com/watch?v=8V0zpNUkz2c

http://www.youtube.com/watch?v=ggnQvre7T8A

http://www.youtube.com/watch?v=BBomZZz72d8