Na’Tee: Kämpar för en självklar plats

Na’Tee inleder sitt nya mixtape med att be hela jävla musikindustrin rulla ut hennes röda matta. Det är hennes tur nu. ”So stanky leg, jerk and walk it out, whenever you’re done drop to your knees and roll my carpet out”.

Jag är helt redo att lyda.

Att upptäcka nya fulländade rappare tillhör inte vanligheterna nuförtiden. Alltså, missförstå mig rätt. Nya grymma rappare dyker upp hela tiden. Med ett nytt sound som Chief Keef, eller med en ny blandning av massor av spretiga influenser som ASAP Rocky. De senaste åren har jag mest dragits till den typen av nyskapande rap och mer och mer förflyttat mig från den klassiska traditionen.

Jag kan fortfarande uppskatta en bra lyriker. Men rap för mig är något annat nu, något större än rimstruktur och ordlekar.

Men när jag lyssnar på Na’Tees nya mixtape ”The coronation” vill jag glömma alla screwade adlibs, swagrap och annat modernt tjafs. Inget överträffar Na’Tee. I mina öron är hon den perfekta rapparen.

24-åriga 3D Na’Tee från New Orleans har de senaste åren sakta byggt upp en hajp och en fanbase, helt självständigt och främst på internet. Hennes musik springer ur egna erfarenheter av knarkhandel, orkanen Katrina och pappans självmord – och kampen som osignad ung kvinnlig rappare i en bransch som ständigt vill forma henne till något hon inte är.

Det verkar inte finns någon plats för en artist som Na’Tee i den samtida rapbranschen. Hon passar inte in i någon av de förutbestämda fack som rappare, särskilt om de råkar vara kvinnor, måste placeras i för att kunna marknadsföras.

Na’Tee gör något helt nytt och något helt… annat. Hon rappar öppet och ärligt, visar sig både stark och sårbar. Hon visar stolthet och besvikelse. En av hennes största inspirationer är Foxy Brown, och det märks. ”The coronation” är 2012 års ”Broken silence”, Foxy Browns senaste riktiga album från 2001 där hon släpper fram både mörk ångest och glada låtar om att smaka som godis.

Jag gråter när jag lyssnar på ”The coronation”. Jag tror att det handlar om hur Na’Tee verkligen står upp för sig själv, vägrar skämmas, vägrar vika sig, vägrar låta någon annan definiera vem hon är. Jag tror att det handlar om hur hon låter allt det svåra hon varit med om följa henne, hur det får vara en del av henne. Men hur hon samtidigt vägrar låta det vara det enda som definierar vem hon är.

Trots att Na’Tee fått ett rykte om sig att vara en real bitch som rappar om real shit så bjuder ”The coronation” på en hel del variation. Hon ger sig på lite poppigare låtar. Den bästa är helt klart ”I want more” som gästas av Keri Hilson och som hämtar sampling och melodi från Janet Jacksons ”Escapade”. Tapet innehåller även klassisk skrytrap med långfingret upp, som Lex Luger-producerade ”Wild” och singeln ”No love”.

Na’Tee visar även en av sina absolut starkaste grenar: att berätta historier. På ”Mr Joey” och ”Lil Kim” förmedlar hon detaljerade historier om situationer som hon och andra kvinnor kan finna sig själva i. Det är uppläxningar utan alltför moraliska pekpinnar. Det är svinbra. Hennes rimstruktur, där hon ofta rimmar på samma ord eller kör samma rim i upp till 10 rader, kan verka enkel. Men hon får det att flyta perfekt.

Hon behöver inte rimma avancerat för att visa vilken grym rappare hon är. Na’Tee är också förbannat rolig. Som när hon lägger raden ”I got a pussy like Sabrina, you know the teenage witch, but ’cause my black cat they diss my hits”. Fantastiskt.

”The coronation” är ett väldigt väldigt bra mixtape. Halvvägs in är jag helt tagen. Men så kommer de tre sista låtarna och jag är plötsligt redo att själv sätta mig och väva den där röda mattan Na’Tee vill att vi ska rulla ut. På ”The book of revelation” distanserar hon sig från Nicki Minaj. Precis som alla andra kvinnliga rappare måste Na’Tee hela tiden förhålla sig till Nicki. Det tycks vara väldigt tröttsamt i längden. Na’Tee sätter punkt för alla jämförelser med raden ”I beez in the trap for real, never mind the starship, fuck the star shit, I spit for those living in hardship”.

Näst sista låt ”Dear old me” är Na’Tees brev till en yngre version av sig själv. Hon berättar om sin uppväxt, om pappans självmord, om orkanen Katrina, om sina egna självmordstankar. Hon får mig återigen att gråta när hon avslutar låten med följande rader:

”You pressured me to be a better me
And since I bettered me I included you
Just wanna proove to you
Never plan on loosing you
So I’ma take care of me
Just like you would do
I love you.”

Där är den igen, viljan att låta sin historia vara en del av livet man lever nu. Na’Tee vägrar skämmas och vägrar låta någon annan bestämma vem hon är. Det är den starkaste rap jag hört på 10 år. Jag skojar inte.

Na’Tee avslutar ”The coronation” med ”Hi industry”, ett väldigt öppet brev till skivindustrin. Hon berättar hur hon visserligen ser en utväg i rap, en möjlighet att tjäna pengar. Men hur genren för henne framförallt är ”sedation”. Något som för ett tag kan leda tankarna bort från allt det svåra i livet. Hon berättar hur hon möter folk från skivindustrin som ber henne ändra på sig, att sluta vara så allvarlig, ”take out a few bars about life”.

Hon är verkligen djupt frustrerad över att det inte tycks finnas någon plats för henne. ”You act like cause I’m a chick I gotta spit ’bout suckin dick”. Na’Tee har viktigare saker att berätta. Skivindustrin finns inte där för henne, precis som den inte fanns där för Janis Joplin och Lauryn Hill. Na’Tee avslutar låten och ”The coronation” med att rakryggat proklamera: ”Just ’cause I come from poverty, don’t mean that I can be bought, bitch”.

Det går rakt in i hjärtat på mig. Hon kan inte köpas och hon kommer kämpa tills det finns en självklar plats för henne. Hennes stolthet och styrka smittar av sig.

Jag är helt klart redo att rulla ut mattan för Na’Tee.

Mer info om 3D Na’Tee här.
Följ henne här.