WRD: House mellan nu och då

Jag lyssnar på Bobby Bell och WRD för första gången, två hemlighetsfulla artister som är aktuella med nytt material. De sistnämnda på skivbolaget Force Majeure som i snart ett års tid varit drabbade av radioskugga. Som vanligt börjar mina associationer knuffas fram och tillbaka i ett kaotiskt flöde tills de slutligen når fram till sin slutdestination.

Paris, tio år sedan. Jag har precis flyttat in i en liten lägenhet vid korsningen Rue du Bac och Boulevard Raspail. Det är sommar, fönstret står öppet och släpper in ljumma julivindar. På en ouppackad flyttkartong står en billig flaska Beaujolais Nouveau och ett askfat med en halvrökt cigarett. I stereon snurrar Bobby Konders samlingsalbum ”A lost era in NYC 1987-1992″ som jag tidigare på dagen köpt på Gilbert Joseph vid Sorbonne. På så sätt inleder jag en livslång beundran för Bobby Konders jublande housemusik.

I skrivande stund sitter jag istället i en lägenhet på en kulle i Aspudden i södra Stockholm. Mitt under ett pågående stambyte bakom en inplastad dörröppning i ett hav av flyttkartonger och kringströdda kläder. Jag har varken stereo eller toalett. I lurarna spelas Bobby Bells ”Until morning”, WRD:s debut-EP ”Keep yr cracked eyes shut” och den förenande länken Bobby Bells jam remix av WRD:s låt ”Abyss”.

Även denna stund får en särskild plats i mitt minne.

[soundcloud]http://soundcloud.com/wordsounds/the-abyss[/soundcloud]

Två separata historier med housemusiken som minsta gemensam nämnare. Som en bro mellan då och nu, mellan Paris och Stockholm, mellan tid och rum. Åh vad jag älskar dessa danslåtar och vad de gör med mig!

När duon WRD har releasefest för ”Keep yr cracked eyes shut” på en klubb i Stockholm lördag den 14 april blir historierna som ramar in den gemensamma upplevelsen av musiken lika många som antalet gäster.

Två personer dansar bredvid varandra och drar paralleller till, säg, Chicagohouse och Italo disco. De upplever vad den amerikanska litteraturforskaren Stanley Fish skulle kalla för tolkningsgemenskaper. Men historierna som ramar in dessa upplevelser – som ger dem mening – skiljer sig åt. Varje delad musikreferens förgrenas alltid i oändligt många skilda historier och däri ligger också det fina med att lyssna på, prata om eller dansa till musik.

Vad gör du när du lyssnar på Bobby Bell eller WRD för första gången? Mellan vilka tidsperioder och geografiska platser bygger du broar?

Bara den bästa musiken stannar kvar så länge att den blir källan till historier. Annat som har skapat vackra minnen i år är Nordpolens kommande singel ”När mitt blod pumpar i dig”, Soul Claps mjukt inslagna edits, Hoods återutgivna material på Domino och Sophia Knapps trallvänliga melodier.

Om dessa artister har jag åtskilliga historier att berätta.