Kapitel fyra: Monument 1, 2 och 3

Jag minns inte om hon har en backdrop med video. Hon bör ha det om fördomsprofilen stämmer, för spelningen är trots allt på Konstfack. I de gamla lokalerna uppe vid Valhallavägen. Åren har gått, minnet är inte lika bra som det borde vara och jag vet inte exakt när det var.

Genom uteslutningsmetoden kring andra omständigheter i mitt liv tror jag att jag har lyckats begränsa tidpunkten till någonstans mellan december 2001 och februari 2002. Slutdatumet är i alla fall definitivt februari 2002 och jag skulle vara mycket förvånad om det var innan december 2001. Räcker det för en subjektiv berättelse? Det jag minns nu är hennes uppenbarelse, det självklara sätt som hon står där på.

Ensam med en mikrofon, men ändå ägande hela scenen. Jag tror inte ens att det är en scen om jag ska vara ärlig. Det är bara ett utrymme golv där ingenting annat finns just då. Så diffust som det här låter blir det kanske absurt om jag säger att jag minns konserten kristallklart. Men när jag gick därifrån så vet jag att jag kände mig överkörd av uppträdandet.

För att det ska bli rätt så kontaktar jag henne nu och frågar om hon vet fler detaljer för jag vill ju att det här ska bli korrekt. Svaret visar att några år har gått.

”Jag har faktiskt inte den blekaste aning om när exakt det kan ha varit. Jag gjorde en hel del skumma uppträdanden på olika konstskolor och svartklubbar på den tiden”, svarar hon.

Alla famlar vi i mörkret.

Låt oss anta att det var december 2001. Det spelar inte så stor roll. Jag valde tidigare Pluxus som utgångspunkt eftersom det är en fin historia att börja med men det är, som i alla sammanhang som detta, en förenkling. Runt 1994 finns en annan startpunkt.

I internets barndom byggs en hemsida som så småningom blir ett viktigt forum, samlingsskivor, tidningsutgivning, klubbar och inte minst en mailorder. Den kallas för Benno och startas av bland andra Kristofer Sjöholm, Erik Kärrsgård och Torbjörn Thorsén. Benno är långt i framkant och vinner 1996 internetbranschpriset SIME för bästa innehåll på en hemsida.

Jag var en del på sidan under rasterna i Brännkyrkagymnasiets datasal. Det var inte min slags musik då men det existerade över huvud taget inte särskilt många hemsidor om pop så man fick ta det som fanns. När jag åter kommer i kontakt med Benno runt millennieskiftet har de gått från att vara anorakindie och mespop till att börja utforska de nya uttrycken.

”Men det där stämmer ju verkligen inte”, säger Bennoprofilen Stefan Zachrisson när jag frågar honom.

Okej.

”De som startade Benno ett par år innan jag kom med var mest inne på amerikansk lo fi-rock. Att det skulle ha varit någon enkelspårig Sarah-twee över inriktningen är helt fel, även om det var en stor influens på mig personligen och jag var den som jobbade mest med tidningen och skivorna”, berättar han.

I tidslinjen har vi knappt firat in det nya århundradet och redan visar sig min subjektiva berättelse vara aningen för subjektiv för sitt eget bästa. Kanske är den här texten bättre när jag bara är ute och går på en gata någonstans.

”Vi som höll på med Benno hade ingen liknande smak men något som förenade oss alla var att vi var väldigt pro-DIY. Idealet var hur tidiga Rough Trade eller för oss samtida K Records och Darla fungerade, där man försökte ta ansvar och hjälpa en hel liten spretande samtida scen, till exempel genom mailordern, Benno-samlingarna, tidningen, diskussionsformet och våra tillställningar. Vi tyckte det var viktigare än vår personliga musiksmak, som en slags vardagspolitisk handling”, fortsätter Stefan.

Vad som förenar dem är känslan av att den permanenta vågen av swindie och britpop känns som att den alltid väljer den enkla, säkra vägen. En storbolagsanpassad, förutsägbar musik som står för icke-innovation. Däremot hittar de i indiepop, electronica, postrock och lo-fi gemensamma nämnare. En smakblandning som står för en rörelse framåt.

”Jag har aldrig känt någon samhörighet med folk som håller på och tjatar om ‘indie bla bla indie bla bla bla’. Indiepop ska inte vara en retro-snuttefilt som står helt stilla”, säger Stefan och det var hit jag ville komma.

Spretighet, i ordets positiva bemärkelse. En känsla av att inte vilja spela de säkra korten, att inte nöja sig med det som fanns. År 2000 släpper Benno sin fjärde samlingsskiva, ”Benno Presents Vol.4: An Unfinished Retrospective”. På den finns bland andra Nya Sampan med barnvisebreakbeats, Seamonster1 spelar postrock, Chihuahua gör bossa med blåssektion, Fint Tillsammans spelar instrumental pop.

Sommaren 2001 är det Benno-festival vid en liten sjö utanför Norrköping. Det är idylliskt och varmt och jag minns att Hanna Fahl och Daniel Wiklander gör ett reportage för Bomben med rubriken ”Popstjärnor i sagoskogen”. Det är en passande rubrik. Band som State of Samuel, Florian, Aerospace, Trembling blue stars, Fosca, My favorite, Kubot, Montgolfier brothers och Pluxus spelar.

Indiepop är inte längre synonymt med gitarr och naivism. Den står för att inte spela de säkra korten. Det är mycket ny mark som bryts med den inställningen. Och det smittar av sig. Överallt. Om det här var en objektiv historieskrivning skulle det ha varit ett enormt projekt att spåra bakåt, katalogisera, sortera, lista och försöka få rätsida på exakt vad som faktiskt hände.

Lyckligtvis är det en subjektiv berättelse och därför väljer jag att låta tre separata och helt skilda händelser stå som monument för att något håller på att hända. Den första äger rum när hon kliver upp och så enkelt tar den lilla ytan som skulle kunna kallas scen helt i besittning.

Monument 1

 

December 2001. Konstfack. Jag kan inte minnas exakt hur jag hittar dit. Jag vet att det är någon slags fest för studenterna, att jag inte känner mig direkt hemma i sammanhanget och att jag bara går dit för att se spelningen. Jag köper säkert en öl och ställer mig längs någon vägg.

När hon börjar händer något. Musiken är syntpoppig med en stark doft av den electroclash som sprids nerifrån Centraleuropa, en avstickare i klubbmusikens historia som osar av oktavhoppande sågtandsbasar och åttiotalsljud.

Hennes framträdande är Något Annat.

Artisten heter Emmon och framför låtarna ensam på scen till förinspelad musik. Hon sjunger och när det är instrumentala partier dansar hon eller bara äger utrymmet genom att vara cool. Ett par år senare skulle det här sättet att uppträda live på vara vanligt.

Varenda band som inte hade resurser för att göra månghövdade arrangemang eller soloartister som inte ville sabba de noggrant programmerade låtarna genom att ta in musiker framträdde med backtrack och koncentrerade sig mer på att ge publiken en upplevelse snarare än att försöka leva upp till gamla föreställningar om vad ”att spela live” innebar.

Men här är det nytt. Emmon står där, självsäker och självklar, med mikrofonen och publiken i sin hand. Hon kliver in på scenen som att det är den naturligaste saken i världen, med 100% närvaro och tvingar ett tjugotal minuter att etsa sig fast.

Emmon, eller Emma Nylén som hon egentligen heter, börjar tidigt 2001 göra egen musik samtidigt som hon var medlem i bandet Kubot.

Hon hade inte haft en tanke på hur hon skulle hantera en situation där hon skulle behöva framföra låtarna live. Men så får hon en förfrågan av arrangören Christian Pallin om att spela på en Nursery-festival på Allhuset och börjar tänka på hur det ska gå till.

”Jag ville absolut inte vara som de ofta skäggiga kepssnubbarna som jag så ofta hade sett stå och stirra ner i en laptop på konserter på Fylkingen”, berättar hon. ”Jag tyckte musiken inbjöd till så mycket mer än någon så introvert approach.”

Så vad ska hon göra? Hon pratar med bandkollegorna i Kubot om problemet och en av dem föreslår att hon kan sjunga med musiken förinspelad: ”Först hade jag lite svårt att föreställa mig hur det skulle vara men gick med på det och kände direkt efter första giget att det var grejen. Efteråt kändes det 100% rätt och som den mest naturliga saken i världen.”

Tänker man på det här tio år senare är det kanske svårt att se det revolutionerande. Men man måste komma ihåg att definitionen av livemusik då först och främst var ett band som spelade tillsammans. Det där med förinspelad musik var bara något som förekom på MTV Music Awards eller när storbolagsartister skulle lansera sina nya skivor i dåliga familjeunderhållningsprogram på fredagskvällar.

Aldrig inom indiepopen.

Emmon var i min värld den första som slog ner de murarna och började bygga nya idéer om vad ”live” var.

”Då var det ju inte heller så vanligt med den här typen av framträdanden, vilket kändes otroligt skönt och fräscht på något sätt. Det fick också en hel del uppmärksamhet, att en ung kaxig tjej framförde sin egna skarpa musik på det här sättet, vågade ta plats och bjuda på sig själv. Jag ville göra helt tvärtemot vad musiktraditionen inom elektronisk musik dittills anammat som approach.”

Och det gör hon.

Monument 2

Känn på begreppet ”syntpop”. Hur du relaterar till det beror säkert på när du är född. För mig stod ordet länge för galna Stroke-fester i Rådhusets tunnelbana, för trios av allvarliga män i nazifrisyrer framför synthesizers som framförde sånger om maskiner och kärlek. Notera: Det är inget fel på varken nazifrisyrer eller sånger om maskiner och kärlek men det blev kanske lite tråkigt efter ett tag.

Uttrycket står stilla, blir långsamt en parodi på sig själv och till slut imploderar det i ett moln av Martin Gore-hår och Elegant Machinery-medlemmar som tar nazifrisyren på allvar. Electroclashen kommer och sopar banan med alla förväntningar på vad elektronisk pop kan vara och resultatet blir att hela genrebegreppet ”syntpop” pånyttföds, med helt andra referensramar och utseenden.

Trion med allvarliga unga syntmän byts ut mot trios med unga indiekvinnor i sjuksköterskedräkter av plast. The light bulb project är från en annan planet. De kombinerar elektroniska poplåtar med en stil som antingen är en parodi på stereotyper eller snyggt fetischflörtande beroende på hur man väljer att se det.

Singeln ”San Fransisco” kommer 2004 och även om de redan funnits några år så är det den som understryker allt jag försöker säga.

Förstaspåret med dess festfixararpeggio, filterhousebas och fullständigt smittande sång (”Jumping to the sound of disco!”) är lysande. Den hårda men ändå drömska b-sidan ”Digital analogue” är flera år före sin tid. Dessutom är singeln förpackad i ett himmelskt omslag formgivet av Plans and Design, Sveriges egna Peter Saville, som kommer att lämna avtryck genom sitt arbete med bland annat Differnet, Tower of foil och Flow flux clan.

Allt med ”San Fransisco” och efterföljande albumet ”Go!” är coolt, snyggt och elegant. Men samtidigt jävligt indie. Att jag som manlig skribent beskrev killtrion i Pluxus som ”ett popband med syntar” för ett par kapitel sedan och här kallar tjejtrion i The light bulb project för ”snygg och elegant” kan verka unket. Men det finns en poäng med det som inte handlar om förminskning eller simpel attraktion.

Den nya indiescenen är utomordentlig på att utveckla personliga uttryck men den är hopplös på yta. Den har svårt att få av sig sin noppriga indiekofta och där nya band 2010 ser ut att komma direkt från en yachtklubb ställde sig artisterna då för det mesta på scen i vardagligt anspråkslös ekipering. Planerad image anses fortfarande vara för band med topplisteambitioner.

Ytan har alltid varit livsviktig för popmusiken. Men där jag på 90-talet hade smält av kajalen runt ögonen på Henric De La Cour i Yvonne eller klänningarna som Pija Niemi i Sindy kills me hade på scen känner jag att den aspekten tappas bort i det nya årtusendet. När jag söker i minnesbanken är The light bulb project det första band jag kommer på som kombinerar utforskandet av popmusik med en yta som också ger dem popstjärnekvaliteter. Det är uttänkt, det är just snyggt och elegant, det är uppfriskande.

Att just den här trion ska gå långt i flera olika konstellationer under 00-talet är ingen tillfällighet. Emma Bates blir Otur med albumet ”Pepperbox hill”. Hanna Göranson och Christina Roos blir Cat 5 och fortsätter sin lek med stereotyper genom hits som ”Sexy” och ”Stretch and bend”.

Hanna går sedan vidare för att producera dansgolvsbangers under namnet Hanna Lovisa. Ett bättre monument över 00-talet är svårt att tänka sig.

Monument 3

Det börjar som ett tyst tjut. Lite brus. En analogsynt med delay på. Sedan kommer Basen. En stilla, lite otajt, bas börjar pulsera. Den håller sig på en ton, hoppande mellan två oktaver. Samtidigt sveper analogsyntar genom ljudbilden på ett sätt de aldrig trodde att de skulle få göra när de tillverkades. Stämningar och harmonier börjar byggas upp och tiden går plötsligt väldigt långsamt. Vääääldiiiigt låååångsaaaamt. Allt börjar med att det… Ja, hur börjar det egentligen?

Jag skulle kunna tänka mig att det kom ett kuvert i min brevlåda. Vid den här tiden har jag, Sara Martinsson och Terry Ericsson startat en sajt vi kallar The Cricket där vi skriver om musik som vi gillar. Det blir rätt mycket smal, elektronisk musik för min del. Så det är troligt att skivan kom skickad till mig med posten. Men jag kan också ha läst om att den släppts på någon sajt och beställt den.

Det är en liten CDR-skiva, med handgjort omslag har jag för mig. De två spåren på den är inte så mycket komponerade och arrangerade som improviserade och drömda. Det första klockar in på strax under 17 minuter och det andra är inte ens tre minuter. ”Revolutionen” och ”Re:Revolutionen” heter spåren, Infrastruktur heter konstellationen som dyker upp, existerar under de där 20 minuterna och sedan blott är ett minne i indiehistorien.

”Revolutionen” är ett hypnotiskt tillstånd. När en stilla trummaskin puttrar igång kan det ha gått en halv minut av introt, tolv minuter av låten eller en timme av lätt sömn. Tangerine Dream ligger nära till hands att nämna. Kanske gammal Kraftwerk. Jag undviker båda två när jag skriver om släppet och pratar istället väldigt mycket om vikten av repetition.

Skrapar man lite på ytan så döljer sig bakom namnet Infrastruktur en trio som förekommit – och fortfarande förekommer – i flera musiksammanhang. Henrik Kihlberg har några år tidigare släppt en hissnande dubbel-LP (”One”) med sitt band Nova Express som beaktar långsamhetens och repetitionens dygder på liknande vis. Han har dessutom drivit skivbolaget Rocket number nine. Med det har han bland annat sett till att Sagor & Swings ”Vals på vingar”, den där singeln som Pluxus evangelistiskt spelade upp för mig, släppts.

Med i bandet är även Douglas Holmqvist, musikaliskt underbarn som förekommer i band som Dr.Higgins och Rodriguez. På senare år har vi kallat honom Kopia. Den tredje är Petter Herbertsson från ljusskygga Testbild! Med album som ”The double life of Testbild!” och ”The inexplicable feeling of September” bör de kanske betraktas som en abstrakt idé eller en kasserad bit 8mm-film än ett popband. Fast ändå som ett popband om man vill att det ska vara det.

Vilka som står bakom instrumenten är egentligen irrelevant. Infrastruktur och dubbelgiven ”Revolutionen” och ”Re:Revolutionen” är på många sätt allt som är bra med 00-talet.

Det är ett flyktigt projekt i en kärleksfull kontext, som då och där tar sig själv på fullaste allvar men som också vet vikten av att upphöra i samma sekund som det uppstår.

En liten, liten pusselbit i den stora bilden.