Mr Hudson: Fyra nyanser av grått

Lil Wayne kryper på alla fyra. Medan Birdman står och lutar sig på ena benet och liksom pratar fram sin vers från ”We Takin’ Over” bygger Lil Wayne upp sin genom att lufsa runt som en hungrig varg. Ögonen glimrar mellan dreadsen. Sedan ställer han sig raklång med huvudet uppåt, som för att yla mot månen, och inleder versen: ”I AM THE BEAST! FEED ME RAPPERS OR FEED ME BEATS!”. Detta utspelar sig på Elysée Montmartre i Paris, mars 2008. Vid ett annat tillfälle under konserten rappar Lil Wayne sitt ”Voulez-vous coucher avec moi, bitches?!” och alla tusentals besökare skriker i kör med honom.

Så enkelt kan det vara, men vi ska nog inte anklaga Lil Wayne för populism. Publiken skrek säkert lika högt kvällen efter i, typ, Düsseldorf. För det här är Da Drought 3-Lil Wayne: ”säljer om några månader en miljon skivor på en vecka”-Lil Wayne, faktiskt-världens-bästa-rappare-Lil Wayne. Han finns överallt, inte minst hos mig.

Längre bort i spektrumet av mitt musiklyssnande vid samma tidpunkt finns Ben Hudson, en brittisk 29-åring som ingen vet vem det är. Men han och hans band The Library sticker ut som en av tio ”favourite underground Myspace acts” som Kanye West har valt ut på Myspace i egenskap av något slags gästredaktör. Mr Hudsons musik tar mig direkt i besittning.

Jag har nyss flyttat till Paris och tusen tankar irrar runt varje dag. Nytt land, ny stad, nytt språk, ny boendesituation. Och ett ansträngt distansförhållande ovanpå allt. Det är underbart och svårgreppbart. Men Mr Hudson & The Librarys debutskiva ”A tale of two cities” från 2007 sätter saker i perspektiv, det blir något konstant att återkomma till. Närmast kommer låten ”Everything happens to me”.

Mr Hudson kastar upp ett silverrep av melankoli, virar runt min fot och drar mig sakta nedåt mot marken.

Det är först långt senare som jag förstår att det här är en tolkning av en standard från 1940 med samma namn, först framförd av Frank Sinatra och sedan av namn som Ella Fitzgerald, Nat King Cole och Chet Baker. Men den känns så självklar i Mr Hudsons version och i symbios med resten av skivan, att man inte slås av tanken att den kan vara annat än hans egen. Mr Hudson och hans band har på ”A tale of two cities”, i något slags modern jazztradition, en inneboende experimentlusta och faiblesse för eviga och vackra musikaliska värden som krockar med oväntade arrangemang. En oljetrumma som kantar en låt här, en smygande baktakt där.

Att Hudson själv har nämnt influenser som just Ella Fitzgerald, Chet Baker och Billie Holiday i samma andetag som André 3000, Phoenix och Dizzee Rascal, känns knappast som koketterande med en ”öppen musiksmak”. Snarare en fullt logisk historieskrivning som föregår musiken han själv gör.

Innan ”A tale of two cities” producerar Ben Hudson under flera år hiphop och grime i Birmingham. Det hörs i musiken han gör som Mr Hudson: det är beats som ligger i grunden och om han inte samplar själv ser han till att hacka upp bandmedlemmarnas instrument och röster (men pianot lämnas alltid orört och rent). Körsångerskan Joy Joseph är oumbärlig i det hela. Men framförallt trummorna har ett tydligt hiphopdriv, även i gitarrballader som ”Cover girl”.

Texten i ”Cover girl” kan diskuteras. Den handlar om en kvasigenusmedveten vit riddare – eventuellt släkt med Bruno Mars – som klumpigt rider in och ska rädda en stackars hjälplös flicka från patriarkatets snäva ideal. Hon kanske inte är någon omslagsflicka men hon är minsann fin som hon är!

Texten tar emellertid en vändning när Hudson just i slutet ändrar refrängen till ”I’ll never be a gentleman, just facing facts, my face isn’t right. You’ll never want a gentleman, when you’ve seen me in this light.” En naiv förhoppning: idealen finns överallt och tränger oss alla, kom igen så släpper vi dem.

Och sådär håller det på genom ”A tale of two cities”. Substantiella texter över varierade, spännande poplåtar. Omedelbart attraktiva. En aktuell referens är Frank Ocean. Också hos honom finns en grund av hiphop och r’n’b som gärna övergår i rena poplåtar. Frank Ocean gjorde dessutom på sin ”Nostalgia, Ultra” en version av Mr Hudsons ”There will be tears”.

Mr Hudson värvas kort efter Kanye Wests Myspace-utnämning till att jobba med honom på vad som skulle bli ”808s & Heartbreaks”. Där hjälper han till med att sjunga, komponera och skriva några av skivans starkaste låtar. Framför allt ”Street lights” – som om The Radio Dept. flugits in till Kanyes Honolulu-studio en regnig dag.

Mr Hudson börjar sen rusta inför nästa album, ”Straight no chaser” (2009), nu som soloartist. Kanye West tror på sin nyfunna musa: ”I believe Mr Hudson has the potential to be bigger than me, to be one of the most important artists of his generation”.

Mr Hudson svarar genom att försvara West när hans användande av auto-tune på ”808s & Heartbreaks” ifrågasätts: ”I’ll definitely use A LOT of auto-tune on my album”, säger han i en livechat med sina fans. Den första singeln släpps samma månad som ”808s & Heartbreaks”.

Det fina med ”There will be tears” är dels den utsökta auto-tunen som flätas in och ut i flera stämmor. Dels den uppgivna texten som destilleras i den lakoniska refrängen: ”There will be tears, I have no doubt. There may be smiles, but a few. And when the tears have run out, we’ll be blue, blue”.

Men kanske framförallt är styrkan det på ytan simpla, upphackade, lite brusiga beatet, de repeterande mollackorden. En engelsk ung man som sjunger om kärleken i fyra nyanser av grått. Mr Hudson gjorde James Blake tre år innan James Blake. Till och med upplägget i videon liknar det i videon till ”The Wilhelm Scream”.

Resten av ”Straight no chaser” är tyvärr långt ojämnare än James Blakes debut och bleknar i synnerhet bredvid ”A tale of two cities”. Det finns ytterligare ett par bra spår, som ”Stiff upper lip” och ”Central park”, men ”There will be tears” tornar upp sig omöjligt högt bland dem alla. Mr Hudsons uttalade mål var att göra en simplare skiva än ”A tale of two cities”, med mer direkta pophits. Men mest låter det ängsligt och lite förvirrat.

I dag då? Mr Hudson fortsätter att arbeta med Kanye West och olika projekt på Wests bolag G.O.O.D. Music (där Hudson också har kontrakt). Han har hjälpt till att skriva någon Kid Cudi-låt här, något med Big Sean där. Annars tas han mest fram i rampljuset för att emulera Alphaville och Sandra Richardson/Cassius så att det ska låta bättre än en uppskalad sampling. Ett deppigt öde för en så potent popmusiker, men hopp finns. Hudson har berättat att han jobbar på sitt tredje album där han vill ha ett mer engelskt och smutsigt sound, ”so that you’ll have to get the Hoover out after you listen to it.”

Han blir nog aldrig större än Kanye West, inte en av sin generations viktigaste artister. Men han förtjänar bättre än att ses som ”killen som sjunger på den där töntiga Jay-Z-låten”.