Kultur och levnad, 8 januari, klockan 21:04

Konsumentupplysning Kristofer Andersson tipsar om radiodokumentärer om Edmund White, housecovers, relationsdramer och dansmixar.

Jag hade tänkt säga väldigt mycket här och nu. Om Studios uppbrott och om livet. Men det kom andra saker i vägen är jag rädd – och en mängd ny kultur som slog upp fönstren på vid gavel.

Men en sak kan jag berätta: när jag intervjuade Studios Rasmus Hägg för några år sedan talade han sig varm för Johnny Mandel och ”Suicide is painless”, dennes ledmotiv till M.A.S.H.

När nyheten om Studios uppbrott nådde mig dammade jag av den singel för, tror jag, första gången sedan den intervjun. Först nu (jag vet att jag kanske borde noterat detta tidigare med tanke på titeln) slår det mig hur oerhört mörk texten är, skriven av Robert Altmans 14-åriga son.

The only way to win is cheat
and lay it down before I’m beat
and to another give my seat
for that’s the only painless feat.

Men resten, analysen, får helt enkelt vänta. Om den någonsin blir av – ni vet ju redan hur högt jag värderar Rasmus Häggs och Dan Lissviks arbete under 00-talet. Jag vill hellre berätta vad jag tycker om just nu, just den här sekunden.

Först och främst. Stefan Ingvarssons och Roger Wilsons reportage om Edmund White är obligatorisk lyssning och utmärkt journalistik. På TMA:s Hall of fame beskrivs Edmund White så här av Jon Lax:

”Med romantrilogin ”A Boy’s Own Story”, ”The Beautiful Room is Empty” och ”The Farewell Symphony” har Edmund White för evigt en plats i våra hjärtan. För alla som någon gång funderat kring sexualitet i allmänhet, och då sin egen i synnerhet, är det oumbärlig litteratur”.

Det gjorde mig också lite överdrivet glad att upptäcka att King midas sounds Kiki Hitomi gjort en version av en av de största danssångerna. Trots att det är 21 år sedan den nådde andra plats på Storbritanniens singellista dansade vi till den så sent som i somras, under några ljusa nätter utan gränser.

I går kväll såg jag Weekend – åh, en sådan fantastisk film – och tjuvtittade då och då i Hellraisers som jag fick av Fredrik i födelsedagspresent (med den fina motiveringen ”du gillar England och du gillar fest!”).

Och alldeles nyss landade del fem i den fantastiska Future disco-serien i min mailkorg. Fjolårets nummer fyra är en av få skivor jag saknar på min egen sammanställning över 2011 års bästa kultur.