Real estate: rock utan rock

Sedan Real Estates skiva kom ut i oktober har jag försökt fånga varför jag lyssnar på dem. Varför jag var mer förväntansfull inför det här skivsläppet än det flesta andra som kommit eller skulle komma 2011? Varför jag återvänder till deras sånger som en hemvändande kanin? Varför jag tycker så mycket om dem? Svaret är nog att de är ett rockband utan rock.

Vid olika tillfällen i samband med deras release har jag läst korta texter om bandets ljudbild och uttryck. Fluxblog skriver så här om singeln ”It’s Real”:

“The vocals suit the mood and lyrics, but err too much on the side of wimpy, passive and faceless. I wish the singer committed just a bit more, communicated a bit more personality. This is a song about a guy who is finding the strength to be assertive enough to be clear in expressing his feelings for someone, so it should have a gentle, maybe somewhat shy quality, but I feel like I have no idea who this guy is when he sings. A good vocalist – regardless of their technical skill – reveals something about who they are in their voice.”

Via Gorilla Vs. Bears Twitter hittade jag en än mer märklig ingång i Evan Hanlon från Dusted. Han placerar albumet “Days” i kontexten av Occupy Wall Street-rörelsen och de känslostormar som USA just nu går igenom. Kapitalism, makt, ekonomisk diktatur, det spelar ingen roll. I kontrast till detta står enligt Hanlon Real Estate fullständigt lealösa (ett utmärkt skånskt uttryck för att sakna styrsel och fasthet).

Sen kan man fråga sig varför Hanlon menar att just Real Estate av alla band skulle ha så mycket med politiska rörelser att göra? Kanske ett bevis på att de faktiskt börjar bli välkända där borta? Nå. Hanlon skriver:

“[T]aken as a whole, the album pushes their laid-back sensibilities past the realm of insipidity into a sinister catatonia. Days will be called chill, but in reality it is a powerful narcotic that is built to simultaneously desensitize emotion and incite nothing in its place. In many ways, it is the most dangerous kind of album that can exist at this time.”

Poängen är inte här att dissa Hanlons diss. Poängen är att de texter som kritiskt reflekterar över Real Estate alla verkar göra det på samma sätt: Real Estate saknar känsla. De saknar hjärta. Deras musik uttrycker total likgiltighet för allt som sker omkring dem. Varför vill de ingenting? Varför tar de inte i?

Så drar jag mig till minnes en artikel i The Guardian om The Weeknd, där Alex Macpherson påpekade:

”[I]n terms of both songcraft and conveying emotion, they are painfully inadequate. The hood signifiers ladled into the lyrics sound forced and contrived, not least because the singer sounds bored out of his skull”.

Här är poängen intressant nog lite densamma. Att sjunga svalt och distanserat är att vara uttråkad. Musik ska handla om känslouttryck. Känslouttryck ska handla om en röst som spricker, som gråter, som skriker. Det ska vara mustigt.

Jag tolkar detta som att mr Macpherson, i all sin r&b-expertis, inte lyssnar så mycket på Aaliyah. Eller Cassie. I r&b-världen är de båda utmärka exempel på vad svalhet har för funktion, för känsla, för kraft.

Missförstå mig rätt. Jag söker inte jämföra Real Estate med varken Aaliyah eller The Weeknd i faktiska uttryck (roligt om jag hade lyckats i och för sig). Men jag inser att vad som drar mig till Real Estate, till Aaliyah, och för all del The Weeknd då och då, är just svalheten. Det är inte hjärtlöst – det utrymmet lämnar de fritt. Det ”personliga” blir tolkningsbart, möjligt att forma och applicerbart på mig som lyssnare. Jag slipper höra vad jag ska känna.

Det är subtilt befriande. Här finns ingen frontman som ”känner en massa saker”. Inga klyschor. Real Estate uppmanar inte till likgiltighet (eller lealöshet då). Snarare sätter de fingret på en känsla som sällan får utrymme i popkultur överhuvudtaget; det lågmälda och potentiella, det ofärdiga och formbara. Alex Bleekers röst är något så ovanligt som tillåtande. Som en väns röst när du hör honom eller henne prata med sin förälder. Avslappnad, totalt utan manér, och därför mycket intim. Och det är också därför jag inte kunde sätta min uppskattning för bandet på pränt förrän jag insåg vad de inte är.

Jag återvänder ofta till det potentiella, ibland nästan subversiva, i det lågmälda. Jag har använt Real Estate som exempel på detta i en text här förut. Men jag fascineras av det som inte använder höga röster för att fånga din uppmärksamhet utan väntar tills du själv upptäcker det. Och tänk att detta lågmälda kunde vara så provocerande?

Det är svårt att inte se ett mönster överlag i förväntningar vad gäller popkultur – vad den ska ge oss, vad dess funktion är. Ska den enbart underhålla, distrahera, ersätta? Upprördheten över Real Estates ”likgiltighet” är snarast ett tecken på att de inte lever upp till försöken att just överrösta, övertala, övertyga. Här finns inget tillstånd av konstant alarm.

Måste jag stanna upp och reflektera nu? Måste jag tänka? Och inte minst – vad ska jag tänka när inte sångaren, riffet, texten, säger det åt mig?

Hanlon skriver: “while I’m not asking, or ever expecting, Real Estate to challenge anything, I am asking that they at least continue to write songs that are grounded in some reality.”

Och när jag skriver det här, jag skojar inte, går Real Estates ”Younger Than Yesterday” i bakgrunden. Alex Bleeker sjunger stillsamt, men jag hör frustrationen:

”If it takes all summer long
Just to write one simple song
There’s too much to focus on
Clearly that is something wrong”.